Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Råvarufrågan — vem förfogar över världens naturtillgångar? - Två belysande exempel — kautschuk och tenn - Konsumenternas åtgärder mot råvarumonopolen - Råvarufrågan efter krigets slut - Internationell reglering av ny typ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2916 RÅVARUFRÅGAN _______________________________
tionella tennkartellen, bestående av de stora
tenngruvorna i alla viktigare produktionsländer, slöt 1931 en
överenskommelse, som kompletterades med ett
fördrag mellan regeringarna i Bolivia, Holländska Indien,
Brittiska Malackahalvön och Nigeria, vilka
tillsammans representerade 87 % av världsproduktionen.
Senare anslöt sig Siarn, och kartellen behärskade 93 %
av hela världstennproduktionen. Både produktion och
export blev i detalj reglerade. År 1933 slöts en ny
överenskommelse och 1937 en tredje. Den första
överenskommelsen (1931) supplerades med en privat s. k.
poolöverenskommelse, enligt vilken med understöd av
Midland Bank i London sådana på utomstående håll
upplagrade förråd som tryckte priset skulle köpas in
och lagras under »buffertpoolens» kontroll.
Underförstå tennregleringen (1931-33) steg noteringen från
cirka kr. 220 per 100 kg till kr. 450 per 100 kg. Under
de följande högkonjunkturåren kunde
produktions-kvoterna stadigt ökas, medan priset i stort sett
bibehölls; sedan inträdde en tillbakagång.
Konsumenternas åtgärder mot råvarumonopolen
Det är klart, att råvarumonopolförsök sådana som
de här nämnda och talrika andra måste väcka
missnöje i de länder som är konsumentländer. Förenta
staterna har, särskilt med anledning av
rågummi-prisets uppdrivning på denna väg, vid skilda
tillfällen behandlat problemet i kongressen. År 1926 gjorde
Herbert Hoover gällande, att Förenta staterna var
utsatta för exploatering genom internationella
råvaru-monopol först och främst beträffande rågummi och
ytterligare beträffande åtta andra stora grupper av
importvaror, vilkas sammanlagda importvärde 1926
uppgick till omkring 5 miljarder kr. Inför
internationellt forum behandlades frågan bl. a. i ett
betänkande av professor Gini till Nationernas förbund 1922,
vari de internationella råvarukartellerna betraktades
som ett ofrånkomligt resultat av de allmänna
koncentrations- och samarbetstendensernas frammarsch
i det ekonomiska livet, medan det framhölls, att
statens medverkan och kontroll bör vara inriktade på att
förebygga skadliga monopolistiska verkningar. Den
ekonomiska världskonferensen i Genève 1927 intog
i stort sett samma hållning, medan ett utskott vid den
ekonomiska världskonferensen i London 1933 skänkte
sitt positiva förord åt internationella organisationer i
syfte att »öka råvaruproducenternas och
råvarulän-dernas köpkraft» i då rådande ekonomiska
världs-depression, dock under medverkan och medinflytande
från konsumentländerna.
Råvarufrågan efter krigets slut
Råvarornas nyckelposition framträdde tydligt
under andra världskriget och uppmärksammades även
på de håll där planerna för en ekonomisk nyordning
efter kriget utarbetades. I Atlantdeklarationen angavs
den allmänna syn på råvarufrågan efter kriget som
Förenta nationerna företräder. Utgångspunkten är att,
handelspolitiskt sett, fri råvarugemenskap i
möjligaste mån skall upprättas i världen: »alla stater, stora
och små, segrare och besegrade, bör på samma
villkor få den andel i världshandeln och
råvarutillgångarna som är behövlig för deras ekonomiska
välstånd». Härmed betonas både, att en tillräcklig tillgång
på råvaror är en oundgänglig förutsättning för att alla
länder skall kunna fullt utnyttja sina
produktionsresurser och att de länder vilka behöver importera
råvaror också måste få fri avsättning för sin export
på världsmarknaden, så att de kan förvärva valutor
att betala importen med. En fri tillgång på råvaror
på lika villkor för alla länder tryggas inte blott och
bart med en försäkran, att råvarorna skall få fritt
inköpas till samma priser för alla på
produktionsorterna, utan måste också betyda, att de råvarufattiga
länderna får möjligheter att försälja sina
industriprodukter på sådana villkor, att de råvaruexporterande
länderna inte tillskansar sig särskilda bytesfördelar.
Råvaruproblemets rationella lösning i internationell,
fredsbefrämjande anda är, med andra ord, det fria
världshandelsutbytets återställande.
Internationell reglering av ny typ
Den starka högkonjunktur, som endast med smärre
avbrott varit förhärskande under hela efterkrigstiden,
har medfört brist på många viktigare råvaror.
Särskilt utpräglad blev denna brist i högkonjunkturen
1950-1951, till stor del föranledd av Koreakriget och
de därpå följande internationella rustningarna.
Konjunkturskärpningen, som skedde mycket snabbt
under senare hälften av 1950, karakteriserades speciellt
av att en betydande lageruppbyggnad kom till stånd,
vilket resulterade i en akut råvarubrist. Priserna
sprang kraftigt i höjden. Mellan 15 juni 1950 och 15
februari 1951 steg ullpriset till omkring det dubbla
och kautschukpriset drygt tre gånger. Även en del
metaller ökade kraftigt i pris, medan höjningarna var
moderatare i fråga om jordbruksprodukter.
Redan på hösten 1950 började man i olika länder
överväga internationella åtgärder för att komma till
rätta med råvarubristen. I Europa koncentrerades
först diskussionerna till Parisorganisationen (se
Ekonomiskt samarbete). Det mest påtagliga resultatet
blev vissa riktlinjer för fördelning mellan
medlemsstaterna av den knappa tillgången på kol och koks. I
övrigt överflyttades uppgifterna till den
internationella råvarukonferens (International Materials
Con-ference, IMC), som upprättades i Washington i början
av 1951. Förenta staterna, Storbritannien och
Frankrike utsände då en inbjudan till intresserade länder
att delta i kommittéer för olika råvaror. I dessa
kommittéer skulle både producent- och konsumentländer
företrädas. Deras uppgift skulle vara att »överväga
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
