Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Råvarufrågan — vem förfogar över världens naturtillgångar? - Internationell reglering av ny typ - Rädda Barnen — hjälpen åt krigets oskyldiga offer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÄDDA BARNEN 29 I 7
och rekommendera till regeringarna de olika
åtgärder, som borde vidtagas i fråga om vart och ett av de
olika varuslagen i syfte att utvidga produktionen,
öka tillgången, vidtaga besparingar och säkerställa
den bästa fördelningen och användningen av de
tillgängliga kvantiteterna mellan konsumentländerna».
Kommittéer upprättades för följande varor: koppar,
zink och bly; svavel; bomull; mangan, nickel och
kobolt; ull; senare även volfram och molybden samt
pappersmassa och papper. 28 stater anslöt sig till
konferensen. Ätta av dessa, däribland de tre inbjudande
länderna, bildade en »centralgrupp», som hade att
föreslå inrättandet av nya kommittéer eller andra
förändringar i organisationen.
Råvarukonferensens arbete innebar alltså ett
försök till en helt ny typ av internationell reglering, där
konsumentintressena var väl tillgodosedda. De
resultat som framkom av arbetet var också
huvudsak
ligen begränsade till konsumtionssidan. Flertalet
metaller samt svavel var under andra halvåret 1951 och
under 1952 föremål för fördelning bland förbrukarna.
Även tidningspapper ransonerades tidvis. De
åtgärder som vidtogs för att öka produktionen var däremot
tämligen betydelselösa.
Det visade sig också snart att råvarubristen denna
gång var av övergående natur och närmast berodde på
de stora lagringsköpen efter Koreakrisen. I den
köparnas marknad, som så småningom under 1952 och
1953 kom att prägla den internationella ekonomiska
utvecklingen, kom efterfrågan på råvaror snart i nivå
med tillgången. Råvarukonferensens arbete miste till
stor del sin betydelse och under 1953 avvecklades de
sista fördelningssystemen. För flera råvaror har
över-skottsproblemen åter blivit aktuella och i vissa fall
t. o. m. medfört nya försök till producentreglering av
tillverkning och priser.
HJÄLPEN ÅT KRIGETS OSKYLDIGA OFFER
Rädda barnen. Med 10 pund i kontanter och
en brinnande vilja att hjälpa som enda tillgångar gav
sig några engelska kväkare i Versaillesfredens år i
kast med den till synes bottenlösa uppgiften att rädda
Europas oräkneliga krigsstämplade barn till en
människovärdig existens genom att skaffa dem
omvårdnad, mat, kläder och läkemedel. Initiativtagare
till och själen i den lilla sammanslutningen, som
kallade sig »Save the Children Fund» och började sin
verksamhet i maj 1919, var en anspråkslös, medelålders
godsägardotter, miss Eglantyne Jebb. Vid hennes sida
stod främst systern, mrs Dorothy Buxton,
kväkar-lorden Parmoor och mr L. B. Golden.
Deras hjälparbete inleddes med en
propagandakampanj, där engelsmännen fick vederhäftiga och
skrämmande informationer om den fruktansvärda nöden
bland barnen i Centraleuropa. Upptakten blev inte
lätt - från många håll kom beskyllningar för
tyskvänlighet, men de hemvändande soldaterna gav ett
effektivt stöd till hjälparbetet genom att deklarera:
»Vi för väl inte krig mot barn i alla fall.»
Jordmånen blev snart gynnsammare för Save the
Childrens idéer.
Den 6 januari 1920 bildades i Genève »Union
Internationale de Secours aux Enfants» (UISE) på
initiativ av organisationerna i Storbritannien och Schweiz
under beskydd av Internationella Röda
korskommit-tén, med vilken UISE under åren efter första
världskriget hade ett mycket intimt samarbete och som
lämnade ovärderligt stöd.
Startandet av UISE möttes med entusiasm och
stor offervilja. Ärkebiskopen av Canterbury gav
rörelsen sin välsignelse, den Heliga stolen
represente
rades, då unionen bildades, och gripen av
intensiteten i miss Jebbs vädjan, framförd vid personligt
besök i Vatikanen, påbjöd påven att kollekt för barn
i krigshärjade länder skulle upptas i alla katolska
kyrkor en bestämd dag. Liknande löften utfärdade
ledarna för övriga kyrkosamfund, och genom
kollek-ten från alla kristna kyrkor i hela den civiliserade
världen tillfördes UISE:s fonder imponerande
summor. Andra gåvor och aktioner möjliggjorde bistånd
via internationella sekretariatet till över en miljon
barn i 40 länder. Tack var den av UISE startade
fadderverksamheten fick barn i inalles 30 länder hjälp
av och kontakt med bidragsgivare i 20 länder.
Själv offrade sig Eglantyne Jebb helt för uppgiften
med en glöd som inspirerade även hennes
medhjälpare till stordåd i humanitetens tjänst och som
förskaffade henne hedersnamnet »Den vita flamman».
Till slut blev arbetsbördan dock för stor för hennes
bräckliga fysik, och den sista tiden av sitt liv var
hon bunden vid sängen. Hon avled 17 dec. 1928.
Åren 1925-39 var unionen en av de få
internationella organisationer som fullföljde
hjälpverksamheten. Parallellt därmed utvecklade såväl olika
med-lemsorgan som sekretariatet i Genève den teoretiska
sidan av programmet, vars grundval alltjämt är de
fem punkterna i den av Eglantyne Jebb 1923
framlagda »Deklarationen angående Barnets Rättigheter»,
vilken översatts till ett sextiotal språk och två gånger
rekommenderats av Nationernas förbunds
generalförsamling. Genom denna deklaration blev unionen den
första som, i principer tillämpliga jorden runt,
tolkade en ny uppfattning av det gemensamma ansvaret
för barnen.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
