Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skottland — de stolta klanernas land - Högländerna har skandinavisk fjällnatur - Lågländernas jordbruks- och industridistrikt - Den skotska sparsamheten - Skoterna har givit landet dess namn. Gaeliska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3076 SKOTTLAND
De många historiska minnesmärkena samt inte minst den storslagna naturen har gjort de skotska högländerna till ett
uppskattat turistland. T. v. Glen Clunie, en berömd dalgång i höglandets hjärta väster om Aberdeen. T. h. den vilda, fjordliknande
Loch Tay som ligger i berglandet väster om Dundee.
Ness [loch, sjö el. fjord], av vilka den sistnämnda
blivit särskilt ryktbar som hemvist för ett mystiskt
»storsjöodjur». Sjöarna är sedan 1840-talet förenade
genom den s. k. Kaledo’niska kanalen, som bildar en
100 km lång farled mellan Nordsjön och Atlanten men
huvudsakligen används av fiskebåtar. Större fartyg
kan inte passera, två fiskebåtar kan nätt och jämnt
mötas i slussarna.
Lågländernas jordbruks- och industridistrikt
Skottlands kuster är starkt inskurna och flikiga och
påminner om Norges fjordkuster, särskilt i
nordvästra Skottland. Bebyggelsen är huvudsakligen
koncentrerad till kustens fiskelägen och hamnstäder, bland
vilka den mest betydande i norra Skottland är
Aberdeen [äbadi’n], hemorten för en stor havsfiskeflotta.
Skotska lågländerna är landets förnämsta
jordbruksområden, kända för god jordmån och präktiga
kreatursraser; från grevskapet Ayrshire [ä^sja]
härstammar den även i Sverige vanliga
nötkreaturs-rasen ayrshire. Clyde är Skottlands viktigaste flod
och genomflyter det tätt befolkade kol- och
järndistriktet Clydesdale [klajds’dejl]. Vid Clydefjordens
innersta del ligger Skottlands största stad, Glasgow
[gla’sgåo], nära kolfälten och bildar centrum i det
främsta industridistriktet. Vid Nordsjökusten är
Skottlands gamla huvudstad Edinburgh [ed^nbara]
belägen. Söder om lågländerna vidtar ett annat högland,
det sydskotska, vars mest bekanta del är
Cheviotkul-iarna [sjev^at], som når högst i Cheviot (816 m ö. h.).
Dessa gränshöjder till England är sedan gammalt
kända för sin fåravel och sin ullproduktion
(cheviot-får). Och här utkämpades fordom blodiga
gränsfejder mellan skottar och engelsmän.
Den skotska sparsamheten
Trots sin blomstrande industri är Skottland
långtifrån ett rikt land. Jorden ägs av ett jämförelsevis
ringa antal storgodsägare, och småbrukarna har sedan
gammalt haft det besvärligt. Häri har man säkert att
söka en av anledningarna till den skotska
sparsamhet — snålhet säger andra - som blivit till ett
ordspråk. Skottarna är emellertid ett driftigt och klokt
folk, som gärna sysselsätts i ledande ställning i
kolonierna, och de håller styvt på sin skotska nationalitet.
Kallar man en skotte engelsman, så skall han säkert
genmäla, att han är skotte.
Skoterna har givit landet dess namn.
Gaeliska språket
Redan romarna stötte samman med Skottlands
invånare, då dessa företog sina plundringståg mot den
romerska kolonin Britannia, och kallade dem
kale-donier. Till skydd mot det vilda bergsfolket
uppförde kejsar Hadrianus omkring 119 e. Kr. en
befästningsvall mellan Solway och Tynes [tajn] mynning, senare
ersatt med en nordligare mellan Forth och Clyde,
som blev gräns för romarnas välde i Skottland. Av
vallen finns nu blott obetydliga rester.
Urbefolkningen utgjordes i Skottland av pikter och skoter eller
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
