Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skridskoåkning — isprinsessor och hastighetsåkare - Storsport i Sverige - Seyffarth gör sensation - Davos och Hamar - Ryska sensationer i Alma Ata
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3078 SKRIDSKOÅKNING ____________________________________________________________________
Skridskoseglingen har inte rönt lika livlig anslutning som en
del andra grenar inom issporten, men har dock sina trogna
anhängare. Ovan svenske mästaren Ivan Fredriksson. Se
vidare om denna gren under Segling.
framme. Grunden, Thomas och Fjæstad (den
berömde målaren, som även var framstående cyklist)
var i tur och ordning världsrekordinnehavare på 1
eng. mil 1890-91, Grunden även på 3 eng. mil
sistnämnda år.
Från 1908, då Oscar Mathisen framträdde, blev
Norge den dominerande nationen. Mathisens värsta
konkurrenter var ryssarna Strunnikoff (två VM, två
EM) och Ippolitoff (ett EM), men norrmannen vann
själv bl. a. fem VM och satte 14 världsrekord,
fördelade på alla sträckor, samt ansågs i ett par årtionden
som sportens oförliknelige mästare. Han blev
professionell 1916. Under 1920-talet framträdde finnarna
Thunberg och Skutnabb som norrmännens svåraste
motståndare, och den förstnämnde vann 1923-31 fem
VM. Norge fick emellertid upp en rad storåkare, B.
Evensen, Roald Larsen, M. Staksrud, H.
Engne-stangen och främst I. Ballangrud, vilken sistnämnde
vann 4 VM och tre guldmedaljer i olympiska spelen
1936 samt satte flera världsrekord.
Seyffarth gör sensation
En del experter hade flera gånger framhållit, att
skridskosportens standard sannolikt var ganska låg
och dess världsrekord av tvivelaktig klass.
Påståendena väckte särskilt i Norge förtrytelse. Vintern 1940
skulle kritikernas förutsägelser bli bevisade, då den
unge svensken Åke Seyffarth, en utmärkt cyklist,
börjat träna på skridskor och redan i sin första
stortävling nådde en tid nära världsrekordet på 10 000
m. De följande åren slog han rekorden på 1 000,
3 000 och 5 000 m i Davos, men på grund av kriget var
den internationella sporten i stort sett inställd, och
han fick inte det erkännande han förtjänade. Efter
ett par svåra skador, ådragna på cykel, och sjukdom
gjorde han come back och visade vid olympiska
spelen 1948, där han vann 10 000 m och blev tvåa på
1 500, sin utomordentliga klass. Bland goda svenska
åkare märktes dessutom G. Hedlund, Harry Jansson
och C.-E. Asplund.
Åren efter 1948 framträdde en rad åkare, som gick
under de forna rekorden, främst norrmannen
Hjalmar Andersen, vilken totalt dominerade 1950-52,
satte världsrekord på långdistans och i olympiska
spelen 1952 vann tre guldmedaljer. Mycket goda
åkare har vidare varit holländarna K. Broekman och A.
Huiskes med världsrekord på 5 000 resp. 3 000 m, den
i Sverige bosatte ungerske flyktingen K. Pajor, m. fl.
På 500 m har flera amerikaner varit av hög klass.
Davos och Hamar
Redan i början av 1900-talet fann man, att man
på högfjällsbanor kunde nå tider, som inte kunde
presteras på andra håll. Flertalet rekord sattes också i
Davos, som ligger på 1 560 m höjd i Schweiz. På
långdistans visade sig banan i Hamar (omkring 400 m
ö. h.) vara lika snabb. Denna norska stad har för
övrigt under ett halvt sekel utvecklat sig till en
tränings-central för åkare från många länder. Det holländska
fenomenet Jaap Eden, som från 1895 länge höll
världsrekorden på 5 000 och 10 000 m, samt dennes
landsman Broekman har varit bosatta där långa tider.
Även amerikaner m. fl. brukar träna där.
Ryska sensationer i Alma Ata
När det andra världskriget var slut, började
ryssarna intensiva ansträngningar för att nå eliten och de
skaffade sig i Alma Ata, nära kinesiska gränsen, en
rysk motsvarighet till Davos. Banan ligger på ungefär
samma höjd som den schweiziska, och på denna har
ryssarna underskridit alla världsrekord utom
Hjalmar Andersens på 10 000 m. De bröt 1953 sin
isolering, och i VM detta år beläde ryssarna de två
främsta platserna genom långdistansspecialisten O.
Gon-tjarenko och den överdådige sprintern B. Sjilkov.
Norrmannen Hjalmar Andersen tävlade inte detta år. 1954,
då Andersen åter var med, visade ryssarna dock än
större överlägsenhet, och Sjilkov vann såväl VM som
EM. Hans landsman J. Sergejev har visat sig som den
bästa sprinter som funnits.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
