Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Släktnamn — hur släkterna fått namn - De nutida släktnamnen - Namnlagstiftning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3102 SLÄKTNAMN
HUR SLÄKTERNA FÅTT NAMN
Släktnamn i nutida mening är jämförelsevis
nya företeelser, men namnbeteckningar, som avser att
ange släktsamhörigheten, är mycket gamla. Tidigast
möter vi dem i den form som ofta återkommer i Gamla
testamentet: en uppräkning av faderns eller
fädernas namn med inskjutna »son av» mellan
namnleden. Det är den släktnamnsform som alltjämt brukas
i den arabiska världen, där det mellan namnen
inskjutna »ibn», »ebn», eller »ben» (hebr.) eller »bar»
just betyder son. Tidigt förekommer också
släktskaps-angivelser i form av ättnamn, såsom i bibeln »av
Davids ätt» eller långt senare i Norden »av
Ynglinga-ätten», »av Folkungaätten» osv. Här är det dock inte
fråga om egentliga släktnamn. Sådana möter vi
emellertid från den romerska republikens senare skede, då
det blev vanligt, att den förnäme romaren angav sitt
namn med tre namnformer, förnamn, släktnamn och
familjenamn. I namnet Gajus Julius Caesar betyder
detta, att Gajus var förnamnet (praenomen), Julius
släktnamnet {no men; den juliska ätten) och Caesar
familjenamnet {cognomen-, den caesariska familjen
till skillnad från andra juliska familjer). Utom
nämnda tre namn kunde en romare bära ett fjärde
och ett femte namn, i allmänhet kallat agnomen. Ett
dylikt namn var ofta ett personligt ärenamn, som
tilldelades vederbörande officiellt och kunde vara
antingen personligt eller ärftligt. Ett fjärde namn
kunde även uppkomma vid adoption. En adopterad
antog nämligen adoptantens tre namn men behöll sitt
eget släktnamn med ändeisen -anus. Sedan Gajus
Julius Caesar adopterat en släkting, kallade sig denne
sålunda Gajus Julius Caesar Octavianus.
De nutida släktnamnen
Under antikens senare skede bortföll denna
namnsed i samband med romarväldets upplösning och
maktens övertagande av folk med andra namnseder.
Man återgick allmänt till att blott bära ett namn. Det
var den europeiska länsadeln som under medeltiden
åter började införa släktnamn, och detta bruk spred
sig småningom också till Norden. Godsherrarna
uppkallade sig och sin familj efter det gods de ägde.
Framför godsets namn sattes en preposition, som
angav härstamning, t. ex. von, de eller av. Till fram på
1500-talet var släktnamnen ett privilegium för adeln.
Men under detta århundrade uppstod även
borgerliga sådana.
Sedan gammalt hade man i Norden brukat sin
faders namn, till vilket man fogade ett »son», alltså
samma slags släktnamnsbildning som i de semitiska
länderna. Så uppstod namn som Johansson, Karlsson,
Göransson osv., vilka namn dock först sent blev
egent
liga släktnamn. Ännu in på 1850-talet var de vanligen
blott faderskapsnamn, dvs. Karl Johanssons son hette
Göran Karlsson, hans son Johan Göransson osv.
Stundom övergick förnamnet till släktnamn, t. ex. Sture
Magnus. Mången bildade sig ett familjenamn efter sitt
yrke. Kocken kallade sig Kock, bagaren Becker
(tyska) skrivaren Skriver osv. Andra sådana yrkesnamn
är Bonde och Schröder, som ursprungligen betyder
Skräddare. Att man uppkallade sig efter sin hemort
var mycket vanligt och förekommer ännu i dag.
Brams-torp är ett bekant exempel, ett annat är Synnöve
Solbak ken, som förekommer i en berättelse av Björnson.
Gårdsnamn i exempelvis Dalarna brukar även antagas
och användas såsom släktnamn. Exempel på dylika
namn är Larspers och Mases. Namn som Höök och
Dufva är hämtade från djurriket. Växterna har fått
släppa till många namn, t. ex. Lind, Roos, Löv, C eder
och Ljung. Mycket vanliga är sammansatta namn
som Lindros, Lindelöv och Blomkvist. Men inte blott
växterna och djuren utan också Dal, Berg, Lund och
Ström går igen i våra släktnamn. Den som i sitt vapen
hade en båt, en grip e. d. kunde med fördel bilda sitt
släktnamn efter dessa symboler. Stundom fick
kroppsdelar som hjärta och ben stå till tjänst, och det hände
också, att man uppkallade sig efter metaller, t. ex.
Gyllen, Siljver eller Ståhl. Mera ovanligt är, att
adjektiven går igen i släktnamnen. I Sverige var dock
soldatnamn som Frisk och Stark omtyckta.
Karakteristiska svenska borgerliga namnformer är de
latiniserade namnen, som upptogs framför allt av
prästerskapet efter reformationen som släktnamn:
Rudbec-kius, Wivallius osv. Under senare delen av
1700-talet efterträddes de av franskt klingande
omskrivningar på -é, -ell och -én, såsom Linné, Vinell, Sylvén.
N amnlagstif tning
Efter riddarhusets tillkomst fick varje adelssläkt
ett lagfäst namn, som genom olika förordningar på
1700-talet lagligen skyddades. Men först genom 1901
års namnförordning utsträcktes namnskyddet att gälla
även borgerliga namn.
Enligt svensk lag skall barn födda inom
äktenskapet bära faderns släktnamn, medan
utomäktenskap-liga barn uppkallas efter modern. Dock kan de senare
med faderns samtycke anta hans namn.
Trolovnings-bam får välja mellan faderns och moderns namn.
Nytt släktnamn får man numera anta blott med
statens särskilda medgivande. För närvarande är
intresset för nya släktnamn mycket stort i Sverige, och
särskilt strävar man att utbyta »son»-namnen mot
mera ovanliga. Exempel på några av de nyaste
svenska släktnamnen är Bryvall, Målare och Uddenäs.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
