Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sovjetunionen — väldet bakom järnridån - Nordsibirien exploateras, sjöfart genom nordöstpassagen - Ur Rysslands historia - Moskovitiska tiden 1480—1700, petersburgska tiden 1700—1917 - Bolsjevikrevolutionen. Moskva blir åter huvudstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3166 SOVJETUNIONEN
Nordsibirien exploateras, sjöfart genom
nordostpassagen
Ett särskilt intresse tilldrar sig Sovjetunionens
energiska ansträngningar att utvidga
kolonisations-området mot det arktiska Sibirien, norr om
jordbrukets nordgräns, som här ligger vid omkring 58° n. br.
även om enstaka odlingar når upp till 62-65° n. br.
Man syftar även till en planmässig exploatering av
Nordsibiriens tillgångar av kol, metaller och olja.
Sjöfarten på de stora sibiriska floderna utvecklas, och
flygleder har öppnats. Polarstationer, flygbaser och
hamnplatser har anlagts, och samtidigt har stora
anstalter gjorts för att hålla sjöfarten öppen utmed
Si
biriens ishavskust de tre månader av året detta med
tillhjälp av isbrytare och flygspaning är möjligt. För
att praktiskt utnyttja den av svensken Nordenskiöld
upptäckta nordostpassagen har skapats en särskild
civil-militär organisation, huvudförvaltningen för
norra sjövägen, som förfogar över en arbetarstam på
omkring 40 000 personer.
Administrativt indelas Sibirien i fem större
områden, av vilka Västsibiriska regionen har mer än halva
befolkningen, närmast följd av Östsibiriska regionen.
De största städerna är NovosibiTsk (406000 inv.),
Omsk (281000), Irkutsk (243000), Vladivostok
(206000) och Khabarovsk (199000 inv.).
Ur Rysslands historia
Den ryska Nestorskrönikan skildrar hur
nordslaviska stammar och deras grannar finnarna under
800-talet sände bud över havet till de »varjager som
kallades rus» med anhållan, att de skulle komma och
härska över dem. Såsom framgår bl. a. av flera forsnamn
i floden Dnjepr, var ruserna i Ryssland skandinaver,
troligen till största delen svenskar från
mälarlandskapen. Det står även utom allt tvivel, att en verklig
statsbildning, ett rusiskt välde, uppstått i Ryssland
genom svensk medverkan, med medelpunkt först i
No’vgorod 862 (vid sjön Ilmen) och senare i Kiev,
ehuru ej på det sätt Nestorskrönikan skildrar.
Svenskar hade nämligen redan tidigare dragit in i norra
Ryssland på rövartåg och handelsfärder i österled,
främst för att förvärva skinn och trälar. Novgorod
utvecklades under den tidigare medeltiden till en
mäktig handelsstad; under hansatiden fanns där ännu ett
gotländskt handelsfaktori, »Gotenhov». Under
1200-talet erövrades de små ryska furstendömen och
stadsrepubliker som uppstått av mongoliska eller tatariska
horder, och de ryska furstarna blev skattskyldiga
vasaller under Gyllene horden (en mongolisk stam).
Under nära 300 år vilade det tatariska oket tungt på
det ryska folket, och först Ivan III (1440-1505),
storfurste av Moskva, lyckades ena Ryssland och frigöra
det från Gyllene hordens övervälde. Tsartiteln antogs
1547 av hans sonson Ivan IV, mest känd som Ivan den
förskräcklige, en kraftfull och hänsynslös despot, vars
våldsamma regeringsmetoder dock ej får
bortskymma betydelsen av att han efter stora inre och yttre
svårigheter och blodiga upprensningar bland adeln
(boja’rerna) lyckades skapa en centraliserad rysk
stat och början till ett ryskt nationalmedvetande.
Moskovitiska tiden 1480—1700, petersburgska tiden
1700—1917
Under 1500- och början av 1600-talet invecklades
det av tronstrider och inbördeskrig försvagade
Ryssland i krig med sina grannar Sverige och Polen. En
nationell väckelse skedde med Mikael Romaznovs
upp
stigande på tronen (1613-45). Han var grundläggare
av den romanovska dynastin. Den s. k. moskovitiska
tiden (huvudstad: Moskva) räckte till omkring 1700,
då Peter den store (1672-1725), skaparen av den nya
tidens Ryssland, flyttade huvudstaden till det
nyanlagda S:t Petersburg (1712). Genom sitt deltagande i
det stora nordiska kriget vann Peter genom freden i
Nystad 1721 Livland, Estland, Ingermanland och en
del av Karelen från Sverige. Peters efterträdare
fortsatte hans mot östersjökusten och Svarta havet
orienterade utrikespolitik. Katarina H:s regeringstid (1762
-96) var en storhetstid för Ryssland, som härunder
utvidgades bl. a. genom Polens delningar 1772, 1793
och 1795. 1808-09 erövrades Finland från Sverige.
Bolsjevikrevolutionen. Moskva blir åter huvudstad
1800-talets inre ryska historia karakteriserades av
svåra sociala strider - livegenskapen upphävdes först
1861 - med bonde- och arbetaroroligheter, attentat,
strejker och truppöverfall.
Till allmänt utbrott kom de revolutionära
strömningarna efter det för Ryssland olyckliga
rysk-japanska kriget 1904-05. Denna gång gick de borgerliga,
intellektuella kretsarna i spetsen för oppositionen mot
det reaktionära vanstyret under den siste romanovske
tsaren, Nikolaus II. Samtidigt utbröt emellertid
arbetar- och bondeoroligheter runt om i landet, och
tsarregeringen nödgades efter en rad misslyckade försök
att nedslå oppositionen med våld att gå med på
långtgående reformer i demokratisk riktning. En riksdag
(duma) valdes, och ett ivrigt socialt nydaningsarbete
inleddes. Men redan 1906 kände sig den reaktionära
tsarregimen stark nog att upphäva de fattade
besluten, upplösa duman och inleda en ny tvångspolitik.
Jäsningen inom alla samhällslager stimulerades
härigenom ytterligare, samtidigt som reformkraven
skärptes och erhöll övervägande revolutionär karaktär.
Betydelsefull för framtiden blev den socialistiska
rörelsens splittring i mensjevi’ker (egentligen
minori-tetsmän) och bolsjevi’ker (majoritetsmän).
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
