Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spannmål och spannmålsodling — sädesslagen och deras odling - Riset, de asiatiska folkens sädesslag - Risodlingen har gamla anor - Arbetskrävande odlingsmetoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
_______________________________________ SPANNMÅL 3177
SÄDESSLAGEN OCH DERAS ODLING
Spannmål och spannmålsodling, dc
kalltempererade produktionsbältena kan ur
växtod-lingssynpunkt betraktas som jordens
spannmålsom-råden, ty där odlas övervägande delen av allt vete samt
av råg, korn och havre. Ju varmare klimatet är, desto
mer försvinner de nu nämnda sädesslagen och ersätts
av mera värmekrävande sådana, främst majs, ris och
durra. Majsen fördrar bäst av dessa även något kallare
klimat. Sitt huvudsakliga odlingsområde har den
inom de tempererade produktionsbältena. I
tropikerna odlas den endast för lokalt bruk.
Gränserna för de »tempererade» sädesslagens
od-lingsbälten betingas mot polerna av för låg
temperatur samt kort vegetationstid och mot ekvatorn av för
ringa nederbörd eller av ett alltför varmfuktigt
klimat, t. ex. i monsunländerna. I ett sådant klimat
minskas dessa sädesslags motståndskraft mot
växtsjuk-domar, och de kan inte stå sig i odlingskonkurrens
med sådana kulturväxter som ris, majs, bomull m. fl.
De som näringsmedel för jordens befolkning
viktigaste sädesslagen är ris och vete.
Riset, de asiatiska folkens sädesslag
Riset (Ory’za sati’va) är ett ganska högvuxet,
ettårigt gräs med enblommiga småax i vippa. Man
skiljer på inte mindre än 1 500 å 2 000 olika sorter. Vitt
skilda till odlingssättet är bergriset och sumpriset.
Det senare kräver bevattning, det förra kan däremot
odlas på torrare mark ungefär som vanlig säd och
kräver inte heller så hög temperatur, varför det även
kan växa på större höjd över havet. Bergrissorterna
ger inte så hög skörd som sumpriset, och kvaliteten
är sämre. Den jämförelsevis obetydliga odlingen av
detta ris har endast lokal betydelse.
Risodling är typisk för jordens monsunområden,
i vilka den heta sommartiden sammanfaller med
regntiden. Det vanliga sumpriset är till skillnad från de
övriga egentliga sädesslagen en vattenväxt. Det
kräver sålunda för att ge god skörd rikligt med vatten
och dessutom hög temperatur under 3-4 månader.
Risodlingen har gamla anor
Ris odlades i Kina redan omkring 3 000 år f. Kr.
Därifrån spred sig odlingen till Japan, de ostindiska
öarna och Indien samt nådde ehuru långt senare fram
till Medelhavet. Genom Alexander den stores
krigståg torde det först ha blivit känt av Medelhavets folk.
Det var emellertid araberna som förde riset till
Europa. Över Afrikas nordkust kom det till södra Spanien.
Med Karl V:s arméer fördes det till Italien, där
Po-slätten blev dess förnämsta europeiska
odlingsområde. Till Nya världen överfördes riset på 1600-talet.
Arbetskrävande odlingsmetoder
Det finns intet sädesslag som för sin odling kräver
så mycken arbetskraft som sumpriset. Inte nog med
att jorden skall plöjas och bearbetas, man måste
också sörja för att riset blir övervattnat. Därför odlas
det helst vid flodstränder med sådant läge, att de
lätt kan bevattnas. I kuperad terräng kan vatten
magasineras genom fördämningar och successivt
släppas ned över de i bergssluttningarna terrassformigt
anordnade risfälten (se bild vid Kina s. 1997). I
många fall måste vattnet uppfordras till risfälten, och
sätten härför växlar från den primitiva, av kinesen
stundom praktiserade metoden att för hand bära
eller ösa upp det på fälten och till de elektriska
pumpanläggningarna vid många av Kaliforniens risodlingar.
Där vattenfall förekommer, utnyttjas vattenhjulet
som drivkraft. Stundom använder man sig av
vandringar, ofta dragna av bufflar, eller också av ett slags
vattenuppfordringshjul, som människorna själva dag
ut och dag in trampar runt under
bevattnings-säsongen.
Den mest omsorgsfulla och arbetskrävande
risodlingsmetoden används på Java, i Kina och Japan m. fl.
länder. Sedan åkrarna en tid stått under vatten,
ut-väljes några små områden, vilka, sedan vattnet
avtappats, besås för uppdragning av plantor. Så snart
plantorna nått lämplig storlek (30-45 cm),
utplanteras de på fälten, vilkas vattentillförsel några dagar
i förväg minskats. När plantorna rotat sig, ökas
vattentillförseln ånyo, och först några veckor före skörden
torrläggs åkrarna. Man skördar först vipporna och
avskär sedan halmen. - Den enklaste
odlingsmetoden torde förekomma på kustslätterna i Louisiana
och Texas. Här sås riset som annan säd. För jordens
bearbetning och för skörden används maskiner på
samma sätt som vid annan spannmålsodling. De av
vallar omgivna fälten är mycket plana, så att de kan
sättas under vatten, även till mycket ringa djup. Man
beräknar, att en amerikansk arbetare med hjälp av
maskiner kan sköta en risodling på omkring 80 acres
(en acre — 0,4 ha), under det att en kines med de i
Asien vanliga arbetskrävande metoderna endast kan
hinna med omkring 3 acres. På grund härav kan
Amerika frakta ris till Kina och trots de höga
arbetslönerna i Amerika konkurrera med det kinesiska riset.
Det amerikanska riset från dessa områden är inte av
så hög kvalitet, att det tillfredsställer amerikanens
höga anspråk; det måste därför till god del
exporteras. Ris odlas också i Kalifornien.
Endast några procent av jordens hela risskörd
produceras utanför Asiens gränser. Bortsett från
Sovjetunionen, varifrån statistiska uppgifter saknas,
ut
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
