Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Språket — språkets ursprung och utveckling - Vov-vov, bim-bam, hej och hå - Mim bror - Springa, springde...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3200 SPRÅKET –––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
SPRÅKETS URSPRUNG OCH UTVECKLING
Språket. Människorna har alltid grubblat över
språkets väsen och ursprung (se t. ex. berättelsen om
hur Adam ger djuren namn, i Mos. 2: 19-20, och om
Babels torn, 1 Mos. 11), och ännu är problemet
ingalunda löst. De gamla grekerna var böjda för att
uppfatta sitt språk som en gåva från gudarna. Barbarerna
(grek. bad baros, »en som talar illa», dvs. »icke-grek»)
hade däremot endast försökt efterbilda det enda rätta
språket men misslyckats och föraktades därför. Ända
långt in på 1800-talet hävdades romantikens
åskådning, att språket vore ett halvt mystiskt uttryck för
folkets innersta själ, och under århundradets senare
del, då naturvetenskaperna gjorde sina stora
landvinningar, ville många betrakta språket som en
naturföreteelse med självständigt liv. Det riktigaste är nog
att uppfatta språket som ett konventionellt system av
tecken för idéer och känslor.
Vov-vov, bim-bam, hej och hå
Åtskilliga teorier om språkets ursprung har under
tidernas lopp sett dagens ljus, t. ex. (enligt den
danske språkforskaren Jespersen) vov-vov-teorin: de
första ljud som en människa frambringade skulle ha
varit försök att härma de olika ljuden i naturen:
hundens skall, bäckens brus, vågornas dån osv. Så torde
i själva verket de s. k. onomatopoetiska orden ha
uppstått: snarka, sorla, vissla, tjoa osv. är ju direkt
ljud-härmande. Vidare har vi bim-bam-teorin: man antar,
att mellan sak och ljud skulle finnas ett visst
naturligt samband. De första talande människorna skulle
alltså ha bildat sina ord rent instinktivt, följande en
naturlag. Enligt usch-teorin var de första orden
okomplicerade och ofrivilliga uttryck för en känsla
(interjektioner) och skulle sålunda nära motsvara
djurens läten. He’]-och-hå-teorin anser, att
människan under strängt arbete känner behov att andas
starkt och att i toner framhäva de olika rytmiska
momenten i arbetet. På så sätt skulle vissa rytmiska
ljudförbindelser ha utvecklat sig och småningom ett helt
språk.
Alla dessa teorier kan ha rätt i fråga om vissa
språkelement, men därifrån är steget långt till att ur en
enda sådan teori förklara det mänskliga språkets
uppkomst. Inför denna fråga har också
språkvetenskapen i allmänhet resignerat. Däremot har man kommit
till allt större klarhet om det sätt varpå språket
förändras. Ty alla levande språk är underkastade
förvandlingens lag: språkvetenskapsmännen talar om
ljudlagar. Man har brukat urskilja två inbördes
delvis stridande krafter, som är verksamma vid språkets
förändringar: den ena strävar efter uttalslättnader
och den andra efter analogier.
Mim bror
Ett litet barn har svårt för att uttala de två r-en i
farfar och säger därför faffa, och alla säger vi i vanligt
sammanhängande tal mim bror och eng gång i stället
för min bror och en gång. Genom sådana
förändringar blir orden lättare att uttala. Om två
konsonanter kommer att stå intill varandra, kan det ena ljudet
falla bort eller närmas i uttalet till det andra. En
sådan företeelse kallas assimilation.
En vokal kan låna färgton av en annan i en följande
stavelse. När man på sin tid till ordet bok lade
plural-ändelsen -ir (nu -er), kom o att i uttalet mera närma
sig i. Så har vi fått den nuvarande formen böcker.
Dylika förändringar av vokalerna kallas omljud och
har omgestaltat i synnerhet de germanska språken i
högsta grad. Omvänt kan även ändeisens vokal låna
färgton av ett ords stamvokal(er). Så är t. ex.
förhållandet i finskan, där »i Stockholm» heter
Tukhol-massa (av Tukholma) men »i Helsingfors» Helsingissä
(av Helsinki). Dylik s. k. vokalharmoni fanns också i
viss utsträckning i fornsvenskan. Alla de nämnda
ljudövergångarna kan förklaras som strävan efter
uttalslättnader, men många andra är svårförklarliga ur
denna synpunkt. Dit hör t. ex. den förskjutning i
vokalklangen som har givit oss det nysvenska båt av det
fornsvenska bat.
De mest genomgripande förvandlingarna brukar i
regel drabba ett språk, innan det ännu har fixerats i
skrift. Det gäller t. ex. om de nordiska språken under
vikingatiden. Det gamla gotiska språket, som finns
bevarat i skrift ända från 400-talet e. Kr., har t. ex.
ett ord som habaidedeima med fem stavelser. Under
århundradenas lopp har detta ord blivit så slitet, att
motsvarande form nu på modern engelska har bara
en stavelse kvar: had, och på svenska bara två: hade.
Motsvarande utveckling är det fråga om, när det
latinska aqua med fyra ljud på modern franska blir
eau [å] med ett eller när lat. traiectorium på tyska
blir Trichter och på svenska tratt. Längst har denna
språkförändring i Europa gått i engelskan, som har
ett större antal enstaviga ord än något annat
europeiskt språk. I Asien har kinesiskan emellertid
hunnit ändå längre.
Springa, springde . . •
När en treåring skall tala om att han sprang, så kan
det hända, att det i stället blir springde. Hans
erfarenhet av språket har ännu inte sträckt sig till de
starka verben. Han böjer därför springa som ringa
-ringde. De svaga verben är ju ojämförligt flera och
dessutom regelbundna till sin böjning. Sådana fel gör
vanligen inte de vuxna, men själva principen spelar
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
