Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strindberg, August — titanen i vår litteratur - Strindberg och kvinnorna - Sorgen - Efter Infernokrisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3288 STRINDBERG
SORGEN
En stor sorg är något uppbyggligt; livet blir
helgdagslikt; man har förlorat något, men man
har fått något, något dyrbart kärt, som man
vårdar. Man söker ensamheten för att ej
profanera; man får motvilja mot mat och dryck,
ty det man mottager är något som vill finna
huset sopat och rent, ögonen tvättas rena av
tårar, hela kroppen gråter invärtes, upplöses,
man gråter sig till sömns, det är en nådegåva
som följer med tårarna.
Men det är helgdag var dag, det är
försoningsdag och vilodag; slaget kom uppifrån, och
man lyfter blicken för att se efter om handen
synes i en molnreva. Ur En Blå Bok.
missförstådda dramatiska diktning över
könsproble-met är känslan av tragisk ödesbestämdhet i
»kärleks-hatet»: man och kvinna dras till varandra och stöts
bort från varandra av samma elementära naturkraft.
Så i skådespelen Kamrater (1886), Fadren (1887)
Fröken Julie (1888), Fordringsägare (1888), i
enaktarna Paria, Den starkare, Samum (1889).
Strindbergs verkliga ställning till kvinnan är
sammanpressad i slutorden till den underbara dikten Lilith: O,
hulda gissel!
Under 80-talet tillkom ett par av Strindbergs mest
lästa verk: Hemsöborna (1887), en frisk och mustig
skärgårdsskildring som sent kommer att förlora sin
popularitet, och Tjänstekvinnans son (1886-87), en
åtskilligt tillrättalagd självbiografi som inte desto
mindre på ett ypperligt sätt belyser författarens
mentalitet. De pariaskänslor som här kommer till uttryck
viker snabbt för en genom bekantskap med Nietzsche
och tysk militarism underblåst övermänniskoattityd
(7 havsbandet, 1890). Inre och yttre spänningar
samverkade till utbrottet av en kris som varade flera år.
Alkemistiska experiment i syfte att framställa guld
och obehärskad mysticism i syfte att undkomma en
alltför plågsam verklighet bildar
huvudingredienserna i den spöklika tillvaro som skildras i Inferno
(1897).
Efter Infernokrisen
Infernokrisen blev en vändpunkt i Strindbergs
författarskap. Han hade sett ner i djupen och blev aldrig
densamme efteråt. Naturalismen var ett passerat
stadium, för honom liksom för nästan alla vid den tiden.
Men om han i detta som i så mycket annat följde
tids-strömningarna, så gjorde han det på sitt eget sätt. Av
största litteraturhistoriska betydelse var att han blev
en föregångsman för den efternaturalistiska teatern.
Till Damaskus, vars två första delar kom ut 1898, är
det enda svenska drama som kan sägas ha bildat epok
i världslitteraturen. Med tiden fick man litet varstans
upp ögonen för att här hade symbolismen äntligen
kommit till rätt uttryck på scenen. Här finns det inte
längre några halvmesyrer. Det är inte den yttre
verkligheten som skildras utan den inre, inte vardagstalet
som återges utan de röster som kommer ur själarnas
djup. Själva äktenskapsgrälet, det tema som
Strindberg alltid kände virtuosens dragning till, flyttades
in i den symbolistiska trollcirkeln med Dödsdansen.
Som en höjdpunkt i Strindbergs efternaturalistiska
dramatik och en utgångspunkt för många av hans
efterföljare kan man beteckna Ett drömspel, detta
enligt hans egna ord »urkristna och buddhistiska
drama» där hans nyförvärvade syn på människolivet får
sitt starkaste och klaraste uttryck. Det åtföljs av
Kammarspelen (Oväder, Brända tomten,
Spöksona-ten, Pelikanen), som också de blev förebilder för
mycken senare dramatik.
Samtidigt med dessa symbolistiska skådespel skrev
Strindberg historiska dramer, bland vilka särskilt
Gustav Vasa och Erik XIV gör en utmärkt verkan på
scenen och har införlivats med den stående
repertoaren. Historiska ämnen utnyttjade han flitigt i
fortsättningen, även i berättelseform. Hans märkligaste
roman från de senare åren är Svarta fanor, en
svidande och oförglömlig uppgörelse med de personer
och idéer som han förut hade varit mer eller mindre
nära förenad med. En annan sida av hans natur
kommer fram i Ordalek och småkonst, som rymmer flera
av hans och den svenska litteraturens främsta
kärn-lyriska miniatyrer. Den säregna blandningen av
oförsonlig rättfärdighetslidelse och försonlig resignation
utmärker Stora landsvägen med de berömda
slutorden, där den strindbergska egocentriciteten når det
sublimas allmänmänsklighet:
Välsigna mig, din mänsklighet,
som lider, lider av din livsens gåva.
Mig först, som lidit mest
-som lidit mest av smärtan
att icke kunna vara den jag ville.
Vill man se Strindberg i helfigur under hans sista
år skall man läsa En blå bok, vars sista del kom ut
samma år han dog. Här finns de befängdaste
naturvetenskapliga och språkvetenskapliga hugskott sida
vid sida med kvicka utfall mot förhatliga personer
och makter i samtiden, ansenliga fonder av gott
humör, ibland i form av vad Nietzsche kallade »glad
ondska», blänk av hög prosalyrik och sist men inte
minst en avklarnad visdom och en resignerad
människovänlighet som man förgäves söker i nästan alla
Strindbergs övriga verk. Sällan har hans så gott som
alltid utomordentliga stil firat sådana triumfer som
här. Från första början var han en språkförnyare,
mycket därför att han som ytterst få andra visste att
gå tillbaka till vårt språks doldaste resurser och hålla
sig med de bästa läromästare ur det förgångna. Själv
blev han en läromästare för de efterkommande. De
som har sökt undandra sig hans fostran har sällan
gjort det ostraffat. För det mesta har den läsande
allmänheten efter någon tid tröttnat på dem och
återvänt till den mästare vars skola var dem för sträng.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
