Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sveriges historia — vårt lands öden genom tiderna - En nydaningens tid ekonomiskt och socialt - En svår kris - Den hundraåriga freden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERIGES HISTORIA 337 I
att sälja sin säd var de behagade, och man öppnade
en frihamn i Marstrand.
Penningpolitiken företedde tidtals stor förvirring.
Statsskulden steg våldsamt till följd av hattarnas krig
och slösande understöd åt näringarna, och
penningvärdet sjönk på grund av den obegränsade
sedelemissionen. Då mössorna sökte bota detta genom
kreditåtstramning och åtgärder för penningvärdets stegring,
skedde det så bryskt, att det blev stockning i
affärslivet och stora ekonomiska krascher inträffade.
Under Gustav III:s tid stabiliserades penningvärdet
genom 1775 års s. k. myntrealisation - men endast för
en tid.
Frihetstidens samhällsskick vilade alltjämt på de
fyra stånden, men därunder lurade den gamla
motsatsen mellan adel och ofrälse. Denna motsättning
yppade sig redan vid frihetstidens början men
undertrycktes då för att återkomma med våldsam kraft vid
epokens slut. De ofrälse stånden riktade skarpa
angrepp mot adelns privilegier, särskilt dess monopol
på statsämbetena. Adeln sökte skydd hos
konungamakten, och detta gav Gustav III ökad chans vid 1772 års
statsvälvning. Gustav III var en stor adelsvän, men
adelns allt bittrare opposition gjorde, att han ställde
sig på de ofrälses sida. Den nya statskuppen (1789)
ledde inte blott till en ökning av kungens makt utan
även till en seger för de ofrälses krav. Rätt att besitta
vanlig frälsejord gavs åt de ofrälse, och
bestämmelsen, att hälften av medlemmarna i den nyinrättade
högsta domstolen skulle vara ofrälse, var ett
grundskott riktat mot adelns monopol på ämbeten. Steget
togs fullt ut 1809, då all frälsejord öppnades för
ofrälse och då det stadgades, att förtjänst och
skicklighet men icke börd skulle ensamt vara
befordringsgrunder vid tillsättandet av statens ämbeten. Över
huvud visar 1700-talet i Sverige liksom annorstädes
hur borgerligheten börjar framtränga till en ledande
position i samhället. En bildad och förmögen
medelklass pockade på sin plats i solen. I Anna Maria
Lenngrens satirer mot bördshögfärden kan man se
ett litterärt uttryck för denna tendens. Och under
denna medelklass börjar en ny social grupp framträda,
bestående av jordbruksarbetare och fabriksarbetare.
Till den sistnämnda kategorin, vars uppkomst
sammanhängde med industrins uppsving, kunde vid
1700-talets mitt omkring 18000 arbetare räknas.
Visserligen saknade arbetarklassen ännu all politisk
betydelse och var socialt nedtryckt genom
tjänstehjons-stadgor, manufakturprivilegier och annat, men i den
låg fröet till en utveckling som i hög grad skulle sätta
sin prägel på det följande århundradet.
En svår kris
Franska revolutionen och Napoleonkrigen
inverkade i hög grad på Sveriges öden. Gustav III hyste
under sina sista år planer på att organisera »ett mo-
narkiskt korståg» mot det revolutionära Frankrike,
men innan han hann utföra planen, föll han offer för
en sammansvärjning, som även inspirerats av
revo-lutionsidéerna (1792). Förmyndarregeringen för
Gustav IV Adolf (1792-96), vars ledande man var G. A.
Reuterholm, närmade sig Frankrike och höll Sverige
utanför det 1792 utbrytande kriget. Även Gustav IV
Adolf (se d. o.), som 1796 blev myndig konung,
fortsatte i början denna neutralitetspolitik, men 1805
övergav han den och deltog med bl. a. Ryssland och
England i den koalition som bildats mot Frankrike.
Situationen blev för Sverige utomordentligt farlig,
sedan Napoleon och Alexander av Ryssland 1807
försonats och Sverige anmodats att biträda
kontinentalblockaden mot England. Då kungen vägrade böja sig,
kom Sverige i krig med både Frankrike och Ryssland
och dessutom med Danmark-Norge. Det olyckliga
finska kriget ledde till kungens avsättning och
förlusten av Finland och Åland (1809).
Många svenskar hoppades, att Sverige ändå skulle
återfå Finland med Napoleons hjälp och det var till
stor del dylika förhoppningar som låg till grund för
valet av den franske marskalken Bernadotte till svensk
tronföljare (1810). Men Karl Johan (se d. o.) slogin
på en annan politik; han avstod från Finland och
sökte i Norge ersättning för Finland. Denna politik
innebar, att Sverige ställde sig på Rysslands sida mot
Napoleon och deltog i den avgörande kampen mot
Napoleon 1813. Danmark, som delat Napoleons nederlag,
tvangs i Kielfreden 1814 att avstå från Norge, och
genom ett svenskt angrepp på Norge förmåddes
norrmännen att acceptera en union med Sverige (1814).
Vid slutuppgörelsen fick Sverige lämna ifrån sig sin
sista besittning på andra sidan Östersjön, norra
Pommern. Ett helt nytt skede i Sveriges yttre historia var
därmed inlett.
Den hundraåriga freden
Sedan 1814 har Sverige levat i oavbruten fred. Karl
XIV Johan fortsatte under hela sin regering den
ryssvänliga politiken från 1812, men efter hans död (1844)
blev förhållandet till Ryssland snart ganska spänt, och
under Krimkriget (1853-56) yrkade en högröstad
svensk opinion, att Sverige-Norge skulle sluta upp
på Englands och Frankrikes sida mot Ryssland.
Något krig blev det dock inte, men Sverige-Norge
ingick med nämnda stater den s. k. novembertraktaten
(1855), som var riktad mot Ryssland, och i
Parisfreden 1856 förbjöds Ryssland att befästa Åland, vilket
var till fördel för Sverige.
Vid mitten av 1800-talet bestämdes Sveriges
utrikespolitik i väsentlig mån av skandinavismen.
Ursprungligen en litterär och allmänt kulturell rörelse,
som avsåg ett närmande mellan de nordiska folken,
fick den efter hand även ett politiskt inslag, då
Danmark för Slesvig-Holsteins skull kom i konflikt med
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
