Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tid och tidmätning — hur vi lärt oss mäta tiden - Olika typer av hämverk - Pendelur - Hur långt kan man driva ett urs noggrannhet?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TID och TIDMÄTNING 3465
Efter Hj. Tallqvist: Urens och urteknikens historia.
de minst lyckade konstruktionerna, ty här ligger det
svängande systemet och spärrhjulet ständigt i
kontakt med varandra och alstrar friktion. Samma sak
gäller den 1695 uppfunna och numera övergivna
cylindergången. Långt bättre är ankargången, som i den
numera vanligaste utföringsformen härstammar från
den engelske urmakaren Graham och kan dateras till
omkring 1720. Oron svänger härvid i det närmaste
fritt under större delen av sin rörelse. En helt fri gång
representeras av kronometergången, härstammande
från engelsmannen John Harrison. Harrison ägnade
sitt livs hela intresse åt att konstruera ett för
skeppsfart och noggranna longitudbestämningar lämpligt ur
för att utom ära och berömmelse vinna ett 1714 av
engelska parlamentet uppsatt pris på 20 000 pund
ster-ling, en för denna tid ofantlig summa. Fulla
prissumman skulle tilldelas den som konstruerade ett ur
vilket tillät, att longituden riktigt bestämdes på 30
nautiska mil när (55 km) för en resa som räckte över
Atlanten. Efter många omkonstruktioner och
praktiska försök lyckades Harrison, sedan han i 50 år
oavbrutet arbetat på uppgiften, inte bara prestera det
perfekta instrument, marinkronometern, som
hela världen väntat på utan lyckades även - kort före
sin död - med den långt svårare uppgiften att få ut
prissumman oavkortad.
Pendelur
Galilei (1564-1642), »dynamikens fader», var den
som upptäckte lagarna för pendelrörelsen och som
först insåg, att en pendel skulle vara långt överlägsen
en svängel för mätning av tid. På äldre dagar
konstruerade han också en pendelapparat för att i
praktiken kunna demonstrera sin idé. Denna apparat finns
för övrigt ännu i behåll. Även om Galilei sålunda var
den förste att experimentera med dylika
pendelapparater, kan dock Huygens anses ha varit den egentlige
konstruktören och uppfinnaren till ett i praktiken
fungerande pendelur, helst som han genom vissa
anordningar vid pendelupphängningen kunde få
svängnings-tiden alldeles oberoende av utslagsvinkeln. Även
pendelur ställer avsevärda fordringar på precision vid
tillverkning av gångmekanismen, ehuru den i regel
mycket långsamma gången gör, att dessa krav kan
uppfyllas långt enklare än vid fickur med samma
gångnoggrannhet. Noggrant utförda pendelur blir
fördenskull vid riktig justering ytterligt exakta, varvid
särskilt Rieflers och Strassers från 1890-talet
härstammande konstruktioner låtit mycket tala om sig.
Med astronomiska ur av typ Shortt (1924),
utrustade med kompensationspendel och inneslutna i
evakuerade behållare samt kombinerade med noggrant
arbetande termostater, kan man komma ned till en
daglig gångändring av ca en tusendels sekund.
Hur långt kan man driva ett urs noggrannhet?
Trots denna utomordentliga noggrannhet kan man
sänka gångfelet än mera med de av amerikanen
Mar-rison 1929 konstruerade piezoelektriska s. k.
kvartsuren. Dessas verksamma del består av en på särskilt
sätt skuren kvartskristall av samma slag som de vilka
används inom radiotekniken för styrning av
radiosändare. Kristallen är kombinerad med ett radiorör
och bildar tillsammans med detta en
svängningsgene-rator, alstrande t. ex. 60 000 svängningar per sekund.
Efter förstärkning av svängningarna ledes dessa till
en frekvensdelare, som i flera etapper sänker
frekvensen till exempelvis 250 per sek., varefter strömmen
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
T. h. Modern kronometergång.
Steg-hjulet spärras av vilostenen vid m.
Oron representeras av G. När
densamma rör sig i en riktning motsatt
den som pilenvisar, frigör stiftet o
vilostenen från spärrhjulet, vilket
med en annan tand ger orostiftet vid
v en stöt. Under tiden har vilostenen
återtagit sitt ursprungliga läge och
spärrar sålunda nästa tand. Oron är
vid denna konstruktion helt
frisvängande.
T. v. Cylindergång. Steghjulets spetsar äro
försedda med kilformiga tänder, som ingripa i en
uppskuren cylinder, som utgör en del av själva
oron. Denna är sålunda icke frigående under
någon del av sin rörelse. *
T. h. Ankargång. Steghjulet A samarbetar med
ett ankare, rörligt kring B. Ankarets gaffel
omsluter under en del av rörelsen hävstiftet h, som ,
är fästat vid skivan £ på orons axel. Icke ens vid
ankargång är orons rörelse helt fri, ity att
gaffelns skänklar utvändigt ligga i kontakt med liv
verrullen under vissa faser av orons rörelse^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
