Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjäder och andra hönsfåglar — vackra, matnyttiga fåglar - De stora hönsfåglarna är skrala flygare men duktiga terränglöpare - Orrspel och tjäderlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJÄDER 3491
bär en skyddande dräkt i brunt. Det är nämligen
endast hönan som ruvar och vägleder kycklingarna.
Orrspel och tjäderlek
Till lekplats väljer tjädern en bergknalle eller en
tjock gren i storskogen, orren gärna en äng eller mosse.
Här samlas tupparna om våren i daggryningen med
hönorna i närheten och uppför danser, beledsagade
av spel eller parningsläten, under det att de
utvecklar och förevisar sina prydnadsfjädrar. Dessa utgörs
hos båda framför allt av de metallglänsande svarta
bröstfjädrarna samt stjärtpennorna, vilka senare
hö-jes och slås ut, hos tjädern likt en solfjäder, hos orren,
vars stjärtpennor är utåtsvängda, bildar de en lyra,
och orren briljerar även med bländvita undre
stjärt-täckare. Över ögonen lyser eldröda valkar. Stundom
kan skärmytslingar uppstå, men i allmänhet är leken
av ofarligt slag. Tjäderspelet börjar med
»knäppningen», på vilken följer »klunken» och sist »sisningen»,
ett väsande ljud, varunder fågeln råkar i extas och
varken hör eller ser. Orrens kutter är betydligt
starkare, bestående av runda, liksom framrullande toner.
Senare på morgonen vidtar ofta det s. k. solspelet
uppe i träden. Hönorna häckar på marken under en
buske eller bland riset. Äggen är 8-12, gula med
ljusbruna prickar och läggs i en enkel bale av löv och
grässtrån. De dunklädda, gulbrunfläckiga ungarna
följer genast modern. Tjädern var förr en
storskogsfågel men har börjat anpassa sig även till smärre
skogsområden. Orren trivs bäst i blandskog av
barrträd, björk och enbuskar med en myr eller mosse i
närheten. Båda förekommer över hela landet, orren
ända upp i fjällens björkbälte.
Norrut möter man eljest järpen, vilken älskar
björkblandskogar och ofta uppehåller sig i träden. Han
kännetecknas av sin tofsprydda hjässa och starkt
fläckiga dräkt av vitt, grått och brunt, lika för båda
könen. Riporna är så väl utrustade för vinterlivet, att
en art som bebor Spetsbergen kan uthärda där uppe
I april—maj samlas orrarna vid spelplatserna, en mosse,
myrkant eller ett öppet fält. Tupparna spänner ut den
lyr-formade stjärten, vingarna hänger ned och valkarna över
ögonen lyser i rött när de kuttrande glider fram och då
och då hoppar till inom spelområdet.
i den långa, mörka polarnattens isande köld och djupa
snö. T. o. m. deras tår har vita, varma fjädrar och
bär, som ovan sades, spadlika grävklor. Riporna
byter de små fjädrarna tre gånger årligen. Höst och vår
anlägger de ett mellanting mellan den vintervita och
den sommarbruna dräkten. De har liksom
rapphönan en stor barnskara och lägger ända till 24 ägg,
men vanligtvis består kullarna av 8-12 kycklingar.
Äggen är inte som rapphönans enfärgade utan
beströdda med svarta fläckar på gulaktig botten. Två
inhemska riparter finns hos oss. Dalripan som
förekommer på fjällskogarnas hedmarker går söderut
till norra Värmland. Fjällripan, med gråare dräkt än
dalripan, bor uppe i fjällregionen, och tuppen, som
lämnar hönan vid ruvningens början, beger sig då
ända upp till kalfjällets lavklädda blockrike vid
snögränsen. En tredje art, moripan, som saknar vit
vinterdräkt, är av skotskt ursprung och har inplanterats hos
oss i landets södra delar. Om hon alltjämt finns kvar
där torde vara osäkert.
Tjädertuppen t. v. är våra
skogars ståtligaste fågel och hans
spel är något av det
stämningsfullaste man kan uppleva i
naturen. Järpen t. h. lever i
motsats till de flesta andra
hönsfåglar i engifte.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
