Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tullar — en regulator för näringslivet - Havannakonferensen 1947—48 - Tullunioner, preferenstullområden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3534 TULLAR––––––––––––––––––––
Havannakonferensen 1947—48
På amerikanskt initiativ igångsattes härefter ett
omfattande arbete för att inom Förenta nationernas ram
få till stånd en internationell handelsorganisation med
främsta uppgift att verka för en fri och multilateral
handel. Vid den stora världshandelskonferens som
hölls i Havanna kring årsskiftet 1947-48 och vid
vilken över 50 länder var representerade enades man
preliminärt om att bilda den planerade organisationen,
The International Trade Organization (ITO), samt
utarbetade en stadga för denna organisation.
Havanna-stadgan syftar bland annat till att undanröja de
handelshinder av olika slag som under mellankrigstiden
restes för den internationella handeln och innehåller
för detta ändamål detaljerade regler för
användningen av olika handelspolitiska åtgärder.
Importregle-rande åtgärder av annat slag än tullar eller liknande
avgifter är sålunda i princip förbjudna, ehuru
undantag medges för särskilda ändamål (viktigast av dessa
är åtgärder för att rätta till en snedvriden
betalningsbalans). Beträffande tullar förutser stadgan en
successiv avveckling genom förhandlingar mellan
organisationens medlemmar om ömsesidiga
tullmedgivanden.
Havannastadgans ikraftträdande sköts på
framtiden, främst beroende på motstånd från vissa
amerikanska kretsar, men dess idéer fördes likväl ut på
verklighetens mark. Redan före Havannakonferensen
genomförde sålunda 23 länder, som hade till uppgift
att utarbeta förslag till havannastadgan,
tullförhandlingar av det slag som åsyftas i denna. Resultatet av
dessa förhandlingar, som bedrevs i Genève sommaren
och hösten 1947, blev ett allmänt tull- och
handelsavtal, The General Agreement on Tariffs and Trade
(GATT). Detta avtal omfattar dels vissa allmänna
handelspolitiska bestämmelser, analoga med
motsvarande regler i havannastadgan, dels och framför allt
listor över tullmedgivanden (tullnedsättningar och
tullbindningar) som gjordes av de olika anslutna
staterna.
Bland dessa befann sig samtliga ledande
handelsnationer, såsom Förenta staterna, Storbritannien,
Frankrike, Belgien och Nederländerna; av de
skandinaviska länderna var Norge representerat. Det har
beräknats, att de gjorda medgivandena berörde inte
mindre än hälften av den totala världshandeln.
Vid konferenser i Annecy (Frankrike) 1949
ochTor-quay (England) 1950-51 genomfördes nya
förhandlingar av detta slag, varigenom ytterligare ett 20-tal
länder vann anslutning till avtalet, däribland Sverige,
Danmark, Finland och Väst-Tyskland.
De genom GATT åvägabragta tullmedgivandena
kom emellertid i många fall inte omedelbart till sin
rätt, eftersom flertalet länder av valutapolitiska skäl
måste tillämpa särskilda importrestriktioner. För att
avveckla dessa har Marshallplanen och senare den
europeiska betalningsunionen (se Ekonomiskt
samarbete) varit av stor betydelse.
I vad mån de internationella aktioner som här
berörts kommer att ge bestående resultat i form av en
verklig internationell frihandel, kan ännu inte
bedömas. Det vill dock synas som om man på grund av den
starkare organisatoriska inriktning som präglar dessa
strävanden skulle ha större förutsättningar att lyckas
denna gång än efter första världskriget. Tydligt är
emellertid, att den slutliga framgången till avgörande
del beror på ländernas vilja att låta sina nationella
hänsyn underordnas det gemensamma målet.
Tullunioner, preferenstullområden
Den moderna produktionsutvecklingen kräver så
stora marknader som möjligt. Stordrift och
massproduktion är blott möjliga under förutsättning av stora
avsättningsområden. Dessa tankegångar har tagit sig
uttryck i strävandena efter tullunioner, dvs.
sammanslutningar mellan två eller flera länder, som
avskaffar tullarna sinsemellan och tillämpar gemensam
tulltaxa mot stater utanför unionen - en sådan bildades
1947 av Belgien, Nederländerna och Luxemburg
(Be-nelux) - och preferenstullområden, innebärande att
en grupp länder i större eller mindre utsträckning
beviljar varandra fördelaktigare behandling i
tullhänseende än som kommer utomstående stater till del.
Anordningar av detta slag innebär naturligtvis i
princip ett avsteg från mestgynnadnationsbehandlingen.
Detta har också återspeglats i det faktiska
ställningstagandet från andra länders sida mot
gruppöverenskommelser och preferensavtal under tiden mellan
världskrigen.
När efter tullfredskonferensen i Geneve 1927 de
nordiska länderna överenskom om ett visst samarbete i
tullsänkande syfte (Osloöverenskommelsen, se ovan),
strandade dennas praktiska verkningar till viss del
även på andra länders ovillighet att erkänna tillvaron
av en preferensgrund för de nordiska länderna
(»nordisk klausul»). Sålunda riktade sig de nyss nämnda
amerikanska strävandena att återuppliva
mestgyn-nadnationsklausulen under 1930-talet med särskild
skärpa mot tanken på särskilda preferensområden.
Det brittisk-amerikanska handelsavtalet av 1938
innebar också början till en avveckling av det brittiska
imperiepreferenssystemet (grundlagt av Joseph
Cham-berlain 1903-05 och utvidgat genom besluten av
den s. k. Ottawakonferensen 1932 i samband med
Englands övergång till tullskyddssystemet året förut).
I havannastadgan regleras frågan om tullunioner och
preferenstullområden på det sättet, att bildandet av
tullunioner inte möter något hinder, medan
upprättandet av nya preferenssystem är förbjudet; redan
existerande preferenssystem får bibehållas, men
preferenserna får inte ökas utan skall tvärtom på
förhandlingsvägen avskaffas eller minskas.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
