- Project Runeberg -  Kunskapens bok : Natur och kulturs illustrerade uppslagsverk för hem och skola / Femte upplagan. 7. Sv - Ö (3297-3888) /
3730

(1937-1965) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världsalltet — ett outgrundligt mysterium - Vår »Vintergata» bara en bland ett otal - Genialt enkel lag för mätning av de väldiga avstånden - Är universum en jätteatom som sprängts? - Är världen ändlig eller oändlig?

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

373° VÄRLDSALLTET _________________________________

variabla stjärnorna som någorlunda säkra
avstånds-indikatorer. För uppskattning av ännu större avstånd
får man söka mäta galaxens skenbara ljusstyrka och
diameter, sådan den framträder på fotografierna.
Genom att vi lyckligtvis har kunnat studera galaxhopar på
måttliga avstånd och där funnit, hur ljusstyrka och
diameter sammanhänger med den typ galaxen på
grund av sin form tillhör, kan man även för rätt
avlägsna galaxer sluta sig till deras avstånd ur deras
form, storlek och ljusstyrka. Denna metod kan
användas till några hundra miljoner ljusårs avstånd.
För ännu större avstånd har man endast att bygga på
en märklig lag som man har funnit vid studiet av
galaxernas rörelser.

Genialt enkel lag för mätning av de väldiga avstånden

Ju längre bort ifrån oss en vintergata, en galax,
ligger, med desto större hastighet rusar den bort ifrån
oss. Detta bortrusande konstaterar man genom att
undersöka spektrallinjernas förskjutning åt rött i
galaxens spektrum, varvid rödförskjutningens storlek
ger upplysning om hastighetens storlek. Då vårt
solsystem har en hastig rörelse runt Vintergatsystemets
centrum, måste man givetvis korrigera den ur
spektrum erhållna hastigheten med hänsyn till vår egen
rörelse. Gör man det, visar det sig att lagen för
galaxernas flykthastighet blir så enkel, att hastigheten är
proportionell mot deras avstånd från oss. (Endast
Andromedasystemet och andra till den lokala
gruppen hörande galaxer utgör undantag.) Denna enkla,
märkliga lag kallas Hubbles lag efter E. Hubble.

Lagen har visat sig gälla med stor precision för
avstånd upp till flera hundra millioner ljusår. När det
gäller att bedöma ännu avlägsnare galaxers avstånd,
har man knappast någon annan möjlighet än att
till-lämpa denna lag. På 360 millioner ljusårs avstånd
rusar vintergatorna bort ifrån oss med en hastighet som
är ungefär V10 av ljusets. Konstaterar man genom
rödförskjutningen en dubbelt så stor hastighet, ligger
galaxen med största sannolikhet på dubbelt så stort
avstånd. På de längsta avstånd dit världens starkaste
instrument, Palomarobservatoriets teleskop, kan
tränga är flykthastigheten ungefär ljusets halva
hastighet.

Är universum en jätteatom som sprängts?

Denna vintergatornas flykt brukar kallas för
universums expansion. Tänker man sig, att galaxerna
har haft sin flykthastighet oförändrad i gångna tider,
kommer man uppenbarligen till det märkliga
resultatet, att för ca 3 600 millioner år sedan alla
vintergatorna skulle ha varit samlade i en enda
jätteanhopning. Flera forskare menar också, att all materia då
var samlad i en enda jätteklump, kanske av samma
täthet som atomkärnorna. Universum bestod kanske
av en jätteatomkärna, som då för 3,6 milliarder år
se

dan sprängdes, varvid de olika atomerna bildades. Det
uppstod ett expanderande moln av atomer, vilket
sedan delade upp sig i skilda gasmoln, ur vilka sedan
vintergatorna och stjärnorna bildades, alltjämt med
bibehållande av den våldsamma hastighet som de
fick vid den ursprungliga explosionen.

Det är viktigt att man här gör klart för sig, att
denna vintergatornas flykt åt alla håll bort ifrån oss
inte innebär, att vi här i vårt Vintergatsystem skulle
ha en central plats i universum. Det är fråga om en
ömsesidig avståndsökning överallt, och från vilket av
de flyende vintergatsystemen som det hela än
observeras, måste det te sig på samma sätt.

Flera forskare hävdar, att fakta talar för att vårt
världsallt inte kan vara äldre än 4 milliarder år. Vid
beräkningar av stjärnors och stjärnsystems sannolika
ålder har man aldrig kommit till högre värden än så.
De radioaktiva grundämnenas relativa förekomst
tyder också på att de uppkommit en gång för ca 3,5
milliarder år sedan. (G. Gamow: Universums
skapelse.)

Gamow och andra menar, att man har att tänka sig
att före denna tidpunkt, dvs. när vårt nuvarande
universum startade, existerade en värld med samma
materia men där världsalltet i stället för i expansion
befann sig i motsatt tillstånd, en kontraktion som
slutade med ett slutgiltigt hopstörtande till en enda
kompakt massa, varefter explosionen kom och vårt
universums tidsepok började.

En del forskare ställer sig dock tveksamma till
dessa hypoteser och menar att rödförskjutningen i
galaxernas spektra måste kunna förklaras på annat
sätt. Någon antagbar sådan förklaring har man dock
ännu inte kunnat uppställa.

Är världen ändlig eller oändlig?

Förutom detta problem om världsalltets oändlighet
eller ändlighet i tid har forskningen nu att brottas
med frågan om dess oändlighet i rummet.

Fastän utforskningen av vintergatornas fördelning
i rymden nu börjat kunna utsträckas till nära 2
milliarder ljusårs avstånd, har man ännu inte med
säkerhet kunnat påvisa, att de ligger glesare på dessa stora
avstånd, så att vi nu skulle kunna tränga ut till
gränsområdet för dessa stjärnevärldar. Man har dock tänkt
sig, att vi har att göra med ett begränsat system, en
vintergatornas vintergata, det metagalaktiska
systemet, bestående av milliarder galaxer. Det är sedan
ingenting som hindrar, att det långt utanför detta
metagalaktiska system finns ett annat sådant, kanske
på så stort avstånd att vi omöjligt kan upptäcka det.
Och det kan finnas inte endast ett sådant utan kanske
millioner, och de kan ju då bilda ett nytt system av
ännu högre ordning osv. i det oändliga.

Redan på 1700-talet hävdade fransmannen J. H.
Lambert, att världsalltet var uppbyggt på detta sätt

Aitiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 24 20:29:16 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kunskapens/5-7/0464.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free