Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B - Bäck ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BÄCK, SVEN-ERIK
BÄRSÄRK
Finnmarken, erövrade Jämtland
1611 i den s. k. Baltzarfejden.
Bäck, Sven-Erik (f. 16/9 1919),
tonsättare och violinist, har skrivit
kyrkliga körverk, orkesterverk samt
kammarmusik i expressiv stil. Han
var medlem av Barkelkvartetten och
är nu ledare för den
uppmärksammade »Kammarorkestern 1953».
Bäckaby, kommun i mellersta
Småland, Jönköpings län. 2 803 inv.
1954. Den gamla träkyrkan,
troligen från 1300-talet, har flyttats till
Jönköpings stadspark. Kommunen
bildad 1952 genom sammanslagning
av Bäckaby, Fröderyd, Ramkvilla
och Skepperstad.
Bäckahästen, enligt folktron ett
vattenrå i hästskepnad. Sagospelet
»B.» av A. Österling, tonsatt som
opera av K. Atterberg, har uppförts
i Sthlm (l:a ggn 1925).
Bäckaskog, kungsgård i n.ö. Skåne på
näset mellan Oppmanna- och
Ivö-sjöarna, n.ö. om Kristianstad.
Tidigare kloster (1200-talet), från 1680
kronoegendom. Beboddes av Karl
XV, 3089 K.
Bäcke, församling i Bäckefors
kommun i s.ö. Dalsland, Älvsborgs län.
912 inv. 1954.
Bäckebo, församling i Alsterbo
kommun i ö. Småland, Kalmar län.
1 732 inv. 1954.
Bäckefors. 1. Kommun i Dalsland,
Älvsborgs län, 1 690 inv. 1954.
Bildad 1952 genom sammanslagning av
Bäcke och ödskölt. — 2.
Stationssamhälle i mellersta Dalsland. 457
inv. 1951. Järnbruk sedan 1760-talet,
nu spik- och sömfabrik m. m.,
424 K.
Bäcken eller cymbaler, ett
slaginstrument av asiatiskt ursprung och utan
fixerad tonhöjd. Det består av två
metalltallrikar, som slås mot
varandra. Även förekommer (främst i
dansorkestern) att endera tallriken
anslås med trum- eller pukstock.
Bäckenbotten, perineum, området
mellan de yttre könsdelarna och
ändtarmsöppningen.
Bäckenet eller pelvis kallas den del
av skelettet, som hos högre
ryggradsdjur utbildas, då dessa anpassa
sig för liv på land. B. kommer då
att tjäna som upphängningsapparat
för de bakre extremiteterna. B. är
sammansatt av tre par ben: två
bakre höftben, två främre—övre
blygdben, samt två främre—nedre
sittben. Hos valdjuren är pelvis
rudimentärt, vilket anses tyda på
att de en gång varit landdjur. För
trångt bäcken hos kvinnan kan
försvåra eller omöjliggöra förlossning.
Bäckenförträngning, förträngning av
bäckenet, så att ett normalt foster
endast med stor svårighet eller ej
alls kan passera. Ofta orsakad av
i barndomen genomgången rakit.
Bäckfjärden, vik i n. Ångermanland,
s. om örnsköldsviksfjärden.
Bäckforell, se Forell.
Bäckgröna, bäckveronika, Vero’nica
beccabung’a, fam. lejongapsväxter,
har mörkblå blommor och ovala,
glatta blad.
Bäckkrasse eller bäckbräsma,
Carda’-mine ama’ra (lat., besk, bitter), ört
av fam. korsväxter med parbladiga
blad, vita blommor och violetta
ståndarknappar.
Bäcklund, Viktor (1845—1922),
matematiker, professor i fysik i Lund.
Hans främsta forskningar gälla de
partiella differentialekvationernas
teori.
Bäckman, Ida (1867—1950),
författarinna. Känd för flera
självbiografiska arbeten och för sina böcker
om Fröding och Selma Lagerlöf.
Bäckröding, se Röding.
Bäckseda, Bexheda, församling i
Vetlanda landskommun i mellersta
Småland, Jönköpings län. 720 inv. 1954.
1. Bäckström, Per Olof (1806—92),
amiralitetskammarråd 1853—79 och
populärvetenskaplig författare i
historiska ämnen. B. fortsatte och
avslutade Starbäcks Berättelser ur
svenska historien.
2. Bäckström, Edvard (1841—1886),
son till Per Olof B.,
tidningsutgi-vare, signaturpoet. Hans dikter
vittnar om stor formtalang och en
förfinad, melankolisk sensibilitet. Ofta
sjungen är hans ballad Herr Stens
visa.
Bäckström, Helmer (f. 8/9 1891),
fysiker, tf. professor i fotografi vid
Tekniska högskolan. Skrivit
läroböcker m. m. i fotografi, bl. a.
standardverket »Fotografisk
handbok» (1942).
Bäcköring, se Forell.
Bäfverfeldt, Arvid (f. 4/3 1897), präst,
missionär, sedan 1937
missionsdirek-tor i Sv. kyrkans missionsstyrelse,
i vilken egenskap han gjort
visi-tationsresor till Indien och
Sydafrika.
Bägge Siciliema, kungarike 1735—
1806 och 1816—61, bestående av
Sicilien och Neapel, 2989.
Bähr, Georg (1666—1738), tysk
arkitekt, verksam i Dresden,
epokgörande genom sina försök att skapa
en adekvat protestantisk
predikolokal i centralkyrkans form.
Bäl, församling i Tingstäde kommun
i n. Gotlands län. 152 inv. 1954.
Kyrka från 1200-talet.
Bälaryd, församling i Bredestads
kommun i n. Småland, Jönköpings län,
852 inv. 1954, därav 105 i del av
Aneby municipalsamhälle, som
delvis ligger inom B:s gränser.
Bälinge. 1. Kommun i Uppland,
Uppsala län, 4 069 inv. 1954 genom
sammanslagning av Bälinge, Börje,
Jumkil, Skuttunge och Åkerby. —
2. Församling i Tystberga kommun
i Södermanlands län, 605 inv. 1954.
— 3. Församling i Vårgårda
kommun, Västergötland, Älvsborgs län,
364 inv. 1954.
Bällefors, församling i Moholms
kommun i n.ö. Västergötland,
Skaraborgs län. 667 inv. 1954.
Bält, da. Bælt, sund mellan de danska
öama, förbinda Kattegatt med
Östersjön. — 1. Stora Bält mellan
Själland och Fyn, längd 93 km,
bredd 18—30 km, största djup 67
m. Fortsättes i s. av Langelands
Bält och i n. av Samsö Bält. — 2.
Lilla Bält, mellan Fyn och Jylland,
längd 65 km, minsta bredd 700 m,
största djup 81 m. övertväras av
den 1935 färdigbyggda Lilla
bält-bron, kombinerad järnvägs- och
vägbro, 1 200 m lång. — 3. Femern
Bält, mellan Lolland och Femern,
18 km brett. — Tåget över Bält,
som framstår som den svenska
arméns våghalsigaste företag, ägde
rum under Karl X Gustavs befäl i
jan.—febr. 1658. Marschen gick från
Jylland över Fyn, Langeland,
Lolland och Falster till Själland. Erik
Dahlberghs roll i företaget är
mycket omstridd; en åsikt företrädd av
bl. a. C. Weibull vill ge den danske
överlöparen Corfitz Ulfeldt största
äran av den lyckliga bragden, som
ledde till freden i Roskilde 1658.
Bältdjur, se Bältor.
Bältesbefästning, större
sammanhängande försvarsverk längs gräns eller
kust, t. ex. den franska
Maginot-linjen. Jfr Gördelbefästning.
Bältespänning, gammalnorsk tvekamp,
vid vilken kämparna voro
sammanbundna vid varandra med ett bälte.
Deras vapen var kniv och
tvekam
pen gällde livet. Bekant är J. P.
Molins grupp Bältespännare vid
Nationalmuseum och i Göteborg.
Bältor, Dasypodi’dae, en ordning
bland däggdjuren (jfr Edentata).
De äro i regel mellan 20 och 50 cm
långa (utom svansen) och ha ett
pansar av benplåtar i läderhuden,
täckta av hornplåtar i överhuden.
Rulla ihop sig som igelkotten.
Finnas i Sydamerika.
Bältros, zoster, hudutslag, vanligen
uppträdande bältformigt kring
bålen men ofta också lokaliserade till
ansiktet (pannan och kring
ögonen). Sjukdomen åtföljes av
nervsmärtor, orsakas av inflammation
i nervsystemet och är tämligen
godartad.
Bändelkersnäbb, Lox’ia leucop’tera
bifascia’ta, familjen finkar, längd
15 cm, ovan röd, under röd med
grå undergump och vita
stjärttäc-kare, två vita band på vingarna,
ving- och stjärtpennor svartbruna.
Invandrar stundom österifrån och
har även häckat hos oss.
Bänsel, bändsel, en med smäcker lina
utförd lindning för
sammanhållning av en grövre lina omkring en
kås e. d.
Bär, frukt med saftig fruktvägg.
Innesluter i regel flera frön. Ex.
tomat, vinbär, dadel, 1229, 1231 B.
Bärbo, församling i Stigtomta
kommun i s. Södermanlands län. 419
inv. 1954.
Bäreberg, församling i Essunga
kommun i v. Västergötland, Skaraborgs
län. 7G3 inv. 1954.
Bärfendal, församling i Svarteborgs
kommun i mellersta Göteborgs och
Bohus län. 358 inv. 1954.
Bärfis, Doly’corus bacca’rum,
skinnbagge, ca 1 cm lång, finluden,
rödbrun, levande av växtsafter. B.
avsöndrar en illaluktande
försvars-vätska.
Bärgarlön, ersättning enligt sjölagen
för hjälp som vid bärgning av
fartyg eller fartygsgods lämnas
fartyg i sjönöd. B. utgår även om
sådan icke avtalats, och storleken
bestämmes i händelse av tvist av
domstol.
Bärga segel, minska eller taga ned
segel.
Bäring, eng. bearing, navigationsterm,
detsamma som vinkelriktning till
något objekt utanför fartyget
(flygplanet, fyren). B. mätes med
utgångspunkt från kompassens
norrstreck och är 90’ för ostlig
riktning, 270° för västlig osv. Man
skiljer mellan kompassbäring,
magnetisk bäring och rättvisande
bäring. För erhållande av rättvisande
bäring från kompassbäringen
justeras först för den av fartyget självt
framkallade deviationen och
därefter för på platsen gällande
missvisning.
Bärnsten, ett gult fossilt harts, i
Europa vanligast på s.
östersjökusten, särskilt Samland i östpreussen,
men även på Jyllands västkust
m. fl. ställen, i Sverige mest på
Skånes ö. och s. kuster, i Finland
vid Ekenäs. Avsattes som kåda
från preglaciala barrträd. Spelar av
gammalt stor roll för prydnader,
798, 3246.
Bärnstenssyra, organisk syra, i ringa
mängd förekommande i bärnsten.
Bärsärk (fornisl. ber, björn och serkr,
skjorta), i de isländska sagorna en
kämpe, som i ett tillstånd av
extatiskt ursinne med mångdubblade
krafter, tjutande och bitande i
skölden, gick fram i striden. B. bar
ingen brynja och var oftast klädd
i björn- eller vargskinn.
Raseritillståndet, den s. k. bärsärkagången,
io—-507033 VIII
4O4I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
