Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - Karl ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL XIII ––––––––––––––
Turkiet återkom han till Sverige
och organiserade med friherre Görtz’
hjälp en ny armé. K. stupade
under belägringen av Fredrikshalds
fästning i Norge 30 nov. 1718, men
det är ovisst om det skedde genom
fästningens eld eller för en
mördares kula, 783 B, 1521 B, 1696 B,
1949 B, 2713 B, 3369 B.
Karl XIII (1748—1818), konung av
Sverige 1809, son till Adolf Fredrik
och Lovisa Ulrika av Preussen.
Förde befälet över flottan under
Gustav III:s ryska krig 1788—90 och
var förmyndare för Gustav IV
Adolf 1792—96, då makten
emellertid främst låg i G. A. Reuterholms
händer. Efter statsvälvningen 1809
och regeringstillträdet erhöll K.
intet verkligt inflytande, makten
tillföll i stället den nye
tronföljaren Karl Johan. K:s huvudintresse
var frimurareorden, vars
stormästare han var.
Karl XIV Johan (1763—1844), konung
av Sverige från 1818. Hette
ursprungligen Jean-Baptiste
Bernadotte och var son till en advokat
i den sydfranska staden Pau. Blev
general under revolutionskrigen och
sedan en av kejsar Napoleons
främsta fältherrar. Efter en slumpartad
händelseutveckling valdes K. 1810
till Sveriges kronprins. K. inriktade
utrikespolitiken på förvärvet av
Norge, vilket ledde till förbund med
Ryssland och brytning med
Napoleon. Efter dennes nederlag tvangs
Danmark att avstå Norge och målet
för K. blev nu fredens bevarande.
Inrikespolitiskt väckte K:s med åren
allt starkare konservatism till liv
en stark liberal opposition, vars
personliga udd efter 1841 dock
väsentligt avtog, 1951 B, 3371.
Karl XV (1826—72, konung av Sverige
och Norge 1859, son till Oskar I
och Josefina av Leuchtenburg.
Sökte skapa en regering villig att följa
hans direktiv men kom själv
väsentligen under dennas ledning. K.
var en ivrig skandinav men tvangs
1863 att avstå från en svensk-norsk
allians med Danmark. Under hans
regering genomfördes många
viktiga reformer: en ny riksdagsordning,
nya kommunallagar och ökad
näringsfrihet, 3372.
Karl, prins Carl, se Cari, hertig av
Västergötland.
Karl Filip (1601—22), prins, hertig
av Södermanland, andre son till
Karl IX. Före 1613 fördes
underhandlingar om hans val till tsar av
Ryssland, men förhandlingarna
strandade genom att Mikael
Roma-nov valdes.
Karl August (1768—1810), hette
ursprungligen Kristian August, dansk
prins, hertig av Augustenborg, 1809
vald till svensk tronföljare.
Utnämndes 1806 till överbefälhavare
i Norge, slöt 1809 vapenstillestånd
med Adlersparre, varigenom
statsvälvningen möjliggjordes. Avled i
maj 1810 plötsligt vid en trupprevy
på Kvidinge hed i Skåne. Ryktena
om förgiftning föranledde mordet
på riksmarskalk Fersen i
Stockholm.
Karl Albert (1697—1745), kurfurste
av Bayern från 1726, uppträdde 1740
som pretendent på de österrikiska
arvländerna. Valdes till kejsare
1742 men tvingades av de
österrikiska arméerna att tillbringa
större delen av sin återstående livstid
i landsflykt.
Karl den djärve (1433—77), hertig av
Burgund. K. bekämpade konung
Ludvig XI av Frankrike, erövrade
1475 Lothringen, inföll 1476 i
Schweiz och stupade i slaget vid
Nancy, 537.
Karl I (1600—49), konung av
England och Skottland, son till Jakob I.
Uppsteg på tronen 1625, råkade på
grund av sitt enväldiga styrelsesätt
och även av religiösa skäl i öppen
strid med parlamentet. Då ett
inbördeskrig utbröt, besegrades han,
tillfångatogs och avrättades efter
en summarisk rättegång, 3281.
Karl II (1630—85), konung av
England och Skottland, son till Karl I,
besteg tronen genom restaurationen
1660. Blev snart impopulär genom
sitt slöseri, sina katolska sympatier
och sin vacklande utrikespolitik.
Han efterträddes av brodern Jakob,
3281.
Karl Edvard Stuart (1720—88),
engelsk tronpretendent, kallad den
yngre pretendenten, äldste son till
Jakob Edvard Stuart. Begav sig 1745
till Skottland, där han
proklamerade sin fader som konung. Blev
följande år i grund slagen vid
Cul-loden.
Karl III den enfaldige (879—929),
konung av Frankrike 898. Han
förlänade Normandie åt
normannerhöv-dingen Rollo, invecklades i strid
med stormännen och avsattes 922.
Karl IV den sköne (1294—1328),
konung av Frankrike, son till Filip
den sköne, efterträdde 1322 brodern
Filip V, den siste av ättegrenen
Capet.
Karl V den vise (1337—80), konung
av Frankrike 1364. Var en av
Frankrikes bästa regenter under
medeltiden, ivrade för konst och
vetenskap samt grundläde kungliga
biblioteket.
Karl VI den vansinnige (1368—1422),
konung av Frankrike 1380.
Vansinnig 1392 blev han en lekboll först
för stormännen, sedan för
engelsmän och burgunder.
Karl VII den segersälle (1403—61),
konung av Frankrike 1422, son till
Karl VI. Kröntes av Jeanne d’Arc
i Reims 1429. Med hennes hjälp
lyckades han göra slut på
inbördeskriget, besegra engelsmännen och
sedermera avsluta hundraårskriget.
Karl VIII (1470—98), konung av
Frankrike 1483, son till Ludvig XI.
Genom giftermål med Bretagnes
arvtagerska Anna 1491 förenades
denna sista vasallstat med riket.
Företog ett krigståg mot Italien
(Neapel).
Karl IX (1550—74), konung av
Frankrike, son till Henrik II och
Katarina av Medici. Besteg tronen 1560
efter brodern Frans II. Under hans
tid började hugenottkrigen och han
samtyckte till Bartolomeinatten.
Karl X (1757—1836), konung av
Frankrike, efterträdde 1824 brodern
Ludvig XVIII. För sin reaktionära
politik tvangs han avgå vid
julirevolutionen 1830, — 1893.
Karl (1654—1730), lantgreve av
Hes-sen-Kassel, tog ivrig del i kriget
mot Ludvig XIV. Hans son Fredrik
förmäldes med Karl XII :s syster
Ulrika Eleonora, varefter han tidvis
utnyttjades av Karl XII som
diplomatisk mellanhand.
Karl (1744—1836), prins av
Hessen-Kassel, militär i dansk tjänst,
kommenderande general i Norge 1772—
—74 och 1788 i kriget mot Sverige.
Hade tidvis stort inflytande.
Karl Alexander (1712—80), prins av
Lothringen, förde under österrikiska
tronföljdskriget och sjuåriga kriget
överbefälet över österrikiska armén.
Utnämndes 1744 till ståthållare i
Nederländerna.
Karl av Anjou (1220—85), konung av
––––––––––––– KARL IV
Neapel och Sicilien, son till
Ludvig IX av Frankrike. Utsågs 1265
av påven till konung av Neapel
gentemot hohenstaufern Manfred
som han besegrade 1266. Hans
hårda styrelse framkallade 1282 en
resning på Sicilien, den s. k.
sicilianska aftonsången, varpå Peter III av
Aragonien utropades till konung.
Karl I (1863—1908), konung av
Portugal. Sökte 1907 med hjälp av
premiärministern Joao Franco införa
diktatur, mördades jämte
tronföljaren Ludvig Filip och efterträddes
av Manoel, Portugals siste konung.
Karl I den store, lat. Ca’rolus
Magnus (742—814), romersk kejsare, son
till Pippin den lille, konung över
frankerna från 768, besegrade
lango-barderna i Italien 774, underlade
sig delar av Spanien samt
besegrade sachsarna och bayrarna.
Kröntes i Rom juldagen 800 av påven
till romersk kejsare. K. som valde
Aachen till sitt residens
organiserade förvaltning och rättskipning,
upprättade markgrevskap till
gränsernas skydd m. m. samt verkade
varmt för den andliga odlingen,
den s. k. karolingiska renässansen,
1968 B, 3188.
Karl II den skallige (d. 877), romersk
kejsare, yngste son till Ludvig den
fromme. Efter strid med brodern,
kejsar Lothar, erhöll han vid
fördraget i Verdun 843 Västfranken.
Kröntes 875 till romersk kejsare.
Karl III den tjocke (d. 888), romersk
kejsare, son till Ludvig den tyske.
Erhöll vid faderns död 876 tyska
riket, 879 Italien, blev romersk
kejsare 881 och konung av Frankrike
884, återförenade sålunda Karl den
stores välde, som han dock inte
förmådde sammanhålla. Avsattes 887
från alla sina troner.
Karl (Carol) I (1839—1914), konung
av Rumänien, tillhörde huset
Ho-henzollern-Sigmaringen, valdes 1866
till furste av Rumänien, som han
1881 gjorde till konungarike. Förde
efter 1883 en politik i nära
anslutning till centralmakterna.
Karl (Carol) II (1893—1953), konung
av Rumänien 1930—40, son till
konung Ferdinand. Såsom kronprins
måste K. flera gånger avsäga sig
sina tronanspråk på grund av sitt
förhållande till madame Lupescu,
se d. o. Han förde en personlig
regering men måste abdikera till
förmån för sonen Mikael som följd av
de olyckor, vilka drabbade
Rumänien vid början av andra
världskriget, och gick i landsflykt.
Karl August (1757—1828), storhertig
av Sachsen-Weimar, den förste
tyske furste, som gav sitt land en
författning. Genom att kalla till sig
Goethe, Schiller, Wieland och
Her-der gjorde K. Weimar till en
kulturell medelpunkt.
Karl Albert (1798—1849), konung av
Sardinien 1821. Var en frisinnad
monark och införde en
konstitutionell författning. Sökte befria Italien
från Österrike men misslyckades
och nedlade 1849 kronan till
förmån för sonen Viktor Emanuel.
Karl II (1661—1700), konung av
Spanien, den siste habsburgaren i
Spanien. Barnlös utsåg han till
tronföljare Filip av Anjou, sonson till
Ludvig XIV av Frankrike,
varigenom spanska tronföljdskriget
förorsakades.
Karl III (1716—88), konung av
Spanien 1759, efterträdde halvbrodern
Ferdinand VI. Omgav sig med
reformvänliga, av upplysningen
påverkade kretsar.
Karl IV (1748—1819), konung av
Spa
4410
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
