Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - Klarinett ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLARINETT
KLEISTENES
re’ring, uppvisande av handlingar
och erläggande av avgifter vid
fartygs inlöpande, inklarering, och
avgång, utklarering.
Klarinett’, ett träblåsinstrument där
tonen frambringas genom att
luftströmmen får passera en i
munstycket anbragt ytterst tunn
bambuskiva, det s. k. rörbladet, som
försättes i svängning. Tonhöjden
regleras med klaffar. Förekommer
vanligast i stämningen A, B eller Ess.
Jfr Transponerande instrument,
2386.
Klaris’sor eller klarissin’nor,
nunne-orden uppkallad efter Sankta Klara.
Klarskinn, torkat fiskskinn, som
användes vid kaffekokning för att
göra kaffet klart. Slemmet breder
ut sig som en hinna på ytan. När
kokningen avstannat, sjunker
hinnan till bottnen, medtagande
sumpen.
Klart skepp, högsta stridsberedskap
till sjöss. — Kommandoord eller
signal för att ge order därom.
Klarälven, Värmlands största älv,
upprinner i v. Härjedalen, passerar
under namnet Trysilelva genom
sjön Fæmund och norskt
territorium och utfaller i Vänern. Längd
500 km, därav i Sverige 290 km.
Flodområde 11870 km2, därav i
Sverige 6 570. Tillsammans med
Göta älv Sveriges största flodsystem,
720 km respektive 50 100 km2, 3762,
3763 K.
Klase, se Blomställning.
Klassicis’m, riktning inom konst och
litteratur som efterbildar eller som
mönster uppställer klassisk
litteratur och konst. K., som i sina verk
strävar efter klarhet och reda,
uppträder ofta i reaktion mot en
romantisk riktning. Klassicistiska
strömningar förekomma under olika
epoker. Inom konsthistorien
betecknar K. främst den inom
arkitekturen, huvudsakligen från Palladio
utgångna antikiserande stil, som
under senrenässans och barock spred
sig från Italien till Frankrike och
de germanska länderna.
Skulpturen präglas av stark idealisering,
måleriet av formfasthet och
plastisk modellering. Inom
litteraturhistorien användes termen främst
om fransk-klassicismen (se d. o.).
Jfr även Nyklassicismen.
Klassifice’ra (lat. classis, avdelning),
indela i klasser. — Klassifikation,
indelning.
Klassi’k, besynnerlig person, original.
Klas’siker, klassisk författare eller
konstnär. — Kännare av klassisk
kultur.
Klas’sisk (lat. clas’sicus, borgare
tillhörande den första av det
fornro-merska borgerskapets fem klasser),
tillhörande eller sammanhängande
med den grekiska och romerska
forntiden, t. ex. klassiska språk,
klassisk bildning. Mönstergill, av
bestående värde. — Med ett lands
klassiska litteratur menas sålunda
dess litterära produktion under en
glansperiod eller dess främsta
författare över huvud taget (oavsett
om dessa äro antikpåverkade eller
ej). K. användes även i betydelsen
typisk, originell.
Klas’siska språk, de båda antika
folkens (grekernas och romarnas)
språk, grekiska och latin, särskilt
i motsats till de moderna, levande
språken.
Klassisk fomkunskap, se Fornkunskap.
Klassisk musik, populär benämning
på sådan musik, som ej tillhör
dansmusiken, den lättare
underhåll-ningsmusiken m. m. utan den s. k.
»högre» musiken, dvs. symfonier,
kammarmusik, »sonater» etc. En
skarp gräns mellan de bägge
områdena är omöjlig att dra, emedan
begreppet K. alltid uppfattas på
ett individuellt sätt. K. betyder
i vissa sammanhang detsamma som
»värdefull musik», som »stått sig»
(det talas t. o. m. om »klassisk
jazz»). I snävare bemärkelse är
K. liktydig med musiken omkr.
1800, alltså till skillnad mot t. ex.
barock- eller romantisk musik.
Klasskamp kallas av Marx och
Eng-els striden mellan klasser, som på
grund av olika äganderätt till
produktionsmedlen ha motsatta
intressen. K. är enligt denna uppfattning
den historiska utvecklingens
avgörande drivkraft och utkämpas i
modern tid framför allt mellan de
kapitalistiska företagarna och
arbetarklassen. Klasskampen skall hävas i
det klasslösa socialistiska samhället,
126.
Klas’tisk (grek, klastos’,
sönderbruten), geologisk benämning på
bergart, bildad av äldre, vittrade
bergarter som sammankittats av ett mer
eller mindre rikligt förekommande
bindemedel.
Klausenburg, se Koloszvår.
Klausu’l (lat. clau’dere, tillsluta),
bestämmelse i skriftligt avtal;
förbehåll, inskränkande villkor.
Klav (lat. clavis, nyckel), nottecken,
vilket i början av ett notsystem
anger tonhöjden. Vanligen användas
diskantklav eller G-klav och
bas-klav eller F-klav, se d. o.
Klave. 1. Bindsle för husdjur. — 2.
Skjutmått för uppmätning av
trädstammars tjocklek. — 3. Baksidan
av ett mynt, ursprungligen med
hänsyftning på äldre svenska mynt
med en stiliserad sköld, som till
formen påminde om en
kreaturs-klave. Härav uttrycket »spela krona
och klave».
Klaveci’n eller riktigare clavecin, det
franska namnet på cembalon
(klavi-cymbalen), som var en av pianots
föregångare (se vidare Cembalo).
Klave’r (fr. clavier, klaviatur), det
sammanfattande namnet på de
kla-viaturförsedda stränginstrumenten,
hammarklaver, klavikord, cembalo
och piano (flygel). Jfr Handklaver,
dvs. dragspel.
Klave’rutdrag, arrangemang av en
orkester- eller korsats för piano
(två-eller fyrhändigt).
Klaviatu’r (av lat. clavis, nyckel),
uppsättningen av tangenter på
kla-verinstrument, orglar, liror o. a.
KlavicymbaT, se Cembalo.
Klavicyther’ium, en på 1500- och
1600-talen förekommande liten cembalo
-typ med strängarna placerade
vertikalt som på pianinot.
Klavi’kel, nyckelbenet.
Klaviko’rd, äldre klaverinstrument.
Dess strängar anslås av små
metalltungor, som lämnar strängen först
när tangenten faller tillbaka.
Klangen är svag men ytterst poetisk,
varför K. blev mycket populärt
under förromantiken, innan det
ton-starkare hammarklaveret trängde ut
det.
Klavreström, brukssamhälle i
Nottebäcks kommun, mellersta Småland,
35 km n.ö. om Växjö. 761 inv. 1951.
I K. ligger Klafreströms bruk,
anlagt 1736, som tillverkar spisar,
pumpar, handelsgjutgods m. m.
Kleanthos från Assos (331—233 f. Kr.),
grekisk filosof, stoiker, särskilt
bekant genom sin »hymn till Zevs»,
citerad av Paulus (Apg. 17:28).
Kléber [klebä’r], Jean Baptiste (1753—
1800), fransk general, förde befälet
i Egypten efter Napoleon, slog
turkarna vid Heliopolis men mördades
kort efteråt. K. var en av
revolu
tionens bästa härförare och en
duglig administratör.
Klebs, Edwin (1834—1913), tysk
läkare och bakteriolog, professor i
Chicago, upptäckte tyfus- och
dif-teribacillen.
Klee, Paul (1879—1940), schweizisk
målare, grafiker och konstteoretiker,
länge verksam i Tyskland, bl. a.
som lärare vid Bauhaus 1921—29.
K:s tidigare målningar, halvt
surrealistiska, halvt abstrakta, präglas
av ett subtilt raffinemang. I de
senare utvecklas en ornamental
teckenskrift, som fått stor betydelse
för den senare abstrakta konsten,
3554, pl. vid art. Tysk konst.
Kleen, Emil (1868—98), poet,
formfulländad representant för den
skånska naturlyriken kring sekelskiftet
med dess symbolistiska och
deka-denta inslag.
1. Kleen [klen], Emil (1847—1923),
läkare och författare, utgav
betydelsefulla skrifter om
massagebehandling och sjukgymnastik. Skrev
även en biografi över Swedenborg
(1917—20).
2. Kleen, Else (f. 26/2 1882), dotter
till Emil K., journalist,
skriftstäl-larinna, medarbetare i
Stockholms-Tidningen sedan 1914 under
signaturen Gwen. K. har ivrigt verkat för
förbättring av den psykiska
hälsovården, ungdomsvården och
fångvården. Sedan 1926 gift med f.
statsrådet Gustav Möller.
van KlefTens, Eelco Nicolas (f. 1894),
holländsk politiker, utrikesminister
1939—46 och 1947—50, 1954
president i FN:s generalförsamling. Har
utgivit Juggernaut over Holland
(1941).
Kleiber [klai’bar], Erich (f. 1890),
österrikisk dirigent, som bl. a.
framträtt i Stockholm (l:a ggn 1937),
New York, Buenos Aires, Havanna
och senast i öst-Berlin;
befattningen som dirigent vid statsoperan där
frånträdde han i mars 1955.
Kleinkunst [klain’konst] (ty.
små-konst), benämning på alster av
konst och konsthantverk i litet
format.
Kleinmeister [klain’maister] (ty.,
småmästare), en grupp tyska
konstnärer, lärjungar till Dürer, bl. a.
Al-degrever, Altdorfer och bröderna
Beham. De utförde gravyrer i litet
format med folklivs- och
soldatmotiv samt ornamentstick, vilka
starkt bidrogo till
renässansorna-mentikens spridning.
Kleio, se Klio.
1. von Kleist [klaist], Ewald C. (1715
—1759), tysk skald och krigare,
dödligt sårad i slaget vid
Kuners-dorf. Hans dikter äro övervägande
lantligt idylliska, men han har
också besjungit den preussiska
patriotismen.
2. von Kleist, Heinrich (1777—1811),
tysk författare, sin tids främste
dramatiker. Napoleonkrigen
framtvingade en desperat patriotism,
som tog sig uttryck i dramerna Die
Herrmannsschlacht (1809, tryckt
1821) och Prinz Friedrich von
Hom-burg (1810, tryckt 1821). K:s
diktning präglas även av
kunskapsteoretiskt och viljemetafysiskt grubbel,
t. ex. i tragedin Penthesilea (1808).
K. skrev också utmärkta komedier,
främst Den sönderslagna krukan
(1803, tryckt 1812, sv. ö. 1927) samt
den mästerliga novellen Michael
Kohlhaas (1810, sv. ö. 1929),
berättelsen om en omutlig rättsfanatiker.
— K. begick självmord under tryck
av starka inre och yttre konflikter,
2858, 3568 B.
Klei’stenes (slutet av 500-talet f. Kr.),
atensk statsman, ombildade Solons
4430
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
