Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Växternas sinnesorgan, af prof. C. A. M. Lindman - 1. Känselapparater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164 VETENSKAPSAKADEMIENS ÅRSBOK. 1906.
skäl, hvarför vi ej skulle kalla detta organ äfven hos växterna
för ett sinnesorgan.
Inom växtriket, likaväl som inom djurriket, finnas alltså
vissa organ, tillpassade för bestämda yttre intryck eller retmedel.
I det följande lämnas en kort redogörelse för några upp-
täckter af dylika organ, publicerade under de senaste åren.
De kunna sammanföras till 3 grupper: känselapparater, sta-
tiska apparater och ljuskänsliga apparater.
1. Känselapparater,
Många olika organ i växtriket äro känsliga för vidröring
af deras yta och retas däraf till en hastig rörelse af stor ut-
slagsvinkel. Hit höra blomdelarna hos vissa växter, särskildt
ståndarsträngarna och pistillens märke.
Ett sådant exempel erbjuder blomman hos Opuntia vul-
garis, en i södra Europa allmänt odlad och förvildad kaktus-
växt. Då en insekt tränger ned i mellanrummet mellan
ståndarna och stiftet, böjer sig den yfviga ståndarsamlingen
inåt, så att insekten klämmes fast och får bana sig väg ut i
det fria midt ibland alla de mjöliga ståndarknapparna, och
detta bidrager till att ståndarmjölet i stor mängd föres till
en annan blomma. Orsaken till ståndarnas plötsliga rörelse
är den fina känsligheten hos insidan af strängarna. Om man
med en nål söker böja en ståndarsträng inåt, så visar den
sig okänslig, och likaså då man trycker den utåt och därvid
blott fattar i ståndarens knapp. Men om man stryker strän-
gens insida, helst närmare basen, så kröker ståndaren sig
själfmant mot blommans midt och stannar i denna ställning.
På detta känsliga parti af ståndaren har österrikaren
Haberlandt upptäckt en egendomligt byggd öfverhud, ett
»sinnesepitel» med s. k. känselpapiller. Denna öfverhud eller
epidermis består af långa, smala celler, ungefär V» mm. långa,
hvar och en på sin midt försedd med en ytterst liten ut-
buktning, ungefär Vioo mm. bred. Under det epidermiscellens
yttervägg är någorlunda tjock, så är däremot utbuktningen
eller papillen i sin topp utomordentligt tunnväggig (dess vägg
är blott ^’ö eller Vio så tjock som väggen vid papillens bas).
I denna papill skjuter cellens plasma upp såsom ett smalt
utskott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
