Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om hvalarnas härstamning, af Einar Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228 VETENSKAPSAKADEMIENS ÅRSBOK. 1910.
Kogia möjligen med tre arter, som blott nå en längd af 3 till
4 meter. I olikhet med kaskeloten ha Ä’ogrm-arterna en välut-
bildad ryggfena och likna häri liksom i flera andra hänseenden
mera delfinerna än sin stora släktinge. Hos en af Kogia-
formerna har träffats två tänder äfven i öfverkäken, men ovisst
är, om detta skall betraktas som normalt.
Näbbhvalarne, hvilkas namn härleder sig från nospartiets
starka afsmalning jämfördt med skallen i öfrigt, ha tandupp-
sättningen reducerad till 1 eller 2 fungerande par i underkäken,
men dessutom finnas rudiment af tänder i större eller mindre
antal. De nu lefvande formerna fördelas på 4 släkten med ett
fåtal säkra arter, men då de flesta äro mycket sällsynta och
ej så väl kända, har man ofta tilldelat de vid olika tillfällen
gjorda fynden olika namn i tro, att nya okända former före-
lågo. Den vanligaste är den atlantiska näbbhvalen, fångst-
männens »bottlenose », {Hyperoodon rostratus), som är före-
mål för en betydande fångst i norra Atlanten. Undantagsvis
kommer den t. o. m. in i Östersjön, hvarest två exemplar
strandade vid Furusund 1879. Deras vanliga längd är om-
kring 7 — 10 m. Som unga äro de svarta, men ljusna med åren
till blygrått och gulhvitt. Den gamla näbbh val hanens kranium
företer en viss likhet med kaskelotens, då det har höga ben-
kammar bildade af öfverkäksbenen baktill. Framför dessa
ligger ock som hos kaskeloten en reservoir med spermaceti,
som ökas med åren och är störst hos gamla hanar. Detta
släkte har de båda tänderna i spetsen af underkäken snedt
framåt riktade. Näbbhvalarne lef va i små hjordar, som hålla
väl tillsammans, så att de sällan öfvergifva en harpunerad
kamrat, förr än han utandats sin sista suck. De äro utomordent-
liga dykare och gå ned till afsevärdt djup samt kunna stanna
under vattnet i ända till 2 timmar. Det förefaller alldeles
gåtfullt, huru ett luftandande djur skall kunna hålla sig under
vattnet så länge.
Vid Nya Zéaland har anträffats en stor, nästan helsvart
näbbhval, som kallats Berardnis. Det uppgifves om denna,
att den skulle ha sina tänder, två på hvardera sidan nära under-
käkens spets, rörliga, så att de skulle kunna framskjutas
ur tandköttet, när de behöfde användas, vid bläckfiskfångst
t. ex., och sen dragas tillbaka igen. Är detta riktigt, vore
det något enastående bland däggdjuren, men man känner
mycket litet om denna hval.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
