Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografier - 594. Carl Gustaf Styffe (1817—1908), af Emil Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312 VETENSKAPSAKADEMIENS ÅRSBOK. 1910.
olämplighet som säte för ett landsarkiv framhöll han skarpt,
det var den sämsta lokal för ett arkiv, som man kunde hitta
på, och däri kunde han visserligen ha rätt. Så mycket var-
mare omfattade han förslaget att lägga ett landsarkiv i Göte-
borg och återkom gärna muntligen till detsamma; till och
med lokalen hade han utsett : det kunde lämpligen vara skansen
Kronan. Han fick väl upplefva k. maj:ts proposition, men
icke riksdagens beslut, att ett landsarkiv verkligen skulle
förläggas till sistnämnda stad, men det är att hoppas, att
han skulle varit belåten med att icke den gamla skansen
anvisades för ändamålet, utan att en ny byggnad för det-
samma blir uppförd.
Det var den lärde forskarens händelselösa lif, som Styffe
i det stora hela förde, där milstenarna betecknas af utgifna
skrifter. I det offentliga lifvet, det politiska eller kommu-
nala, deltog han föga eller alldeles icke, för offentliga öfver-
läggningar var han nog icke danad, och för praktiska värf, vare
sig det gällde affärer eller förströelser, höll han sig främmande.
Han ägde en yngre vän, hvars lifliga sinne vid sidan af
vetenskapen öfven sökte näring både i praktisk verksamhet
och i sporten. »Din kärlek för sjölifvet», skref Styffe en
gång från västkusten i karakteristiska ordalag, »oroar mig,
särdeles det sista äfventyret, hvilket med förlof sagdt smakar
något landkrabba, ty rätta sjömän låta icke sina farkoster
kantra. För oss bokmänniskor är vattnet ett fientligt ele-
ment, hvilket så mycket som möjhgt bör undvikas till och
med vid eldsvådor, de enda tillfällen, då det kan vara till
något gagn. Jag för min del finner det lika behagligt att se
hafvet från en klippa som från ett linieskepp, äfven i det
lugnaste väder, och har här icke varit på sjön mer än ett
par gånger för att komma öfver till Koön. Däremot går jag
ofta upp på de högsta delarne af ön och ser där så mycket
jag önskar af det ofruktbara hafvet, som slukat så många
litterära skatter men aldrig, så vidt jag vet, gifvit något ifrån
sig. Af landvinningar anser jag också de, som göras från
hafvet, vara de intressantaste, liksom de äro de minst blo-
diga» och han tillägger ännu ett par ord om »det ödsliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
