Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 14. Pensionatskurken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FJORTONDE KAPITLET.
Pensionatskurken.
När de båda herrarna kommit upp till
stationsinspek-torens lilla rum, i vilket fanns en vit säng, liksom
avsedd för en oskyldig, sextonårs flicka, och där allting
var vitt och luftigt, tog värden fram en konjaksflaska,
vars innehåll han broderligt delade i tvenne glas.
En seltervattensbutelj sprutade snart under hans
tumme, och de båda herrarna satte sig till ro. Nerifrån
hördes slammer av koppar och yra skratt, och snart
modulerade damen i den gröna silkesluvan sakta på
handklaveret.
— Vackert rum det här, anmärkte Cello för att bryta
tystnaden.
— Ja, svarade stinsen, recte tu quidem dixisti! Det
är, vid Zeus, så att man får skära drömmar och vill
nedskriva poem i poesialbum. Jag känner mig såsom
ungmöns sista natt före bröllopet var gång jag till
vila lägger min corpus. Vänta, avbröt han, hör ni, hur
hon slår med plektret på lyran?
Cello, som med någon förvåning iakttagit
stations-inspektorens förändrade sätt och anlete, lyssnade till
några ojämna handklaverslöpningar mot en
disharmonisk grund av brutna basgrymtningar och pustar.
— Jag slår nu vad, fortsatte stationsinspektoren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
