Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 14. Pensionatskurken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151
att hon på lyran antingen utför mazurkan Hipp och
hopp eller också Var barmhärtig.
— Stationsinspektoren tycker kanske inte om musik,
yttrade Cello med lömskhet.
— In contrarium, unge främlingl Men det är
skillnad! Var barmhärtig är dock i detta fall
verkningsfull, alldenstund det är en rysk melodi med en del
mollpartier, och eftersom klaveret bara äger tillgång
till tvenne ackompanjemangsackord, båda i dur. Jag
slår vad!
Cello avvaktade vad som skulle komma från damen
i den gröna silkesluvan, och han tänkte för sig själv,
att stationsinspektoren var en demonisk figur, vilken
bland annat förstod, när musik var som allra svårast
att smälta. Nu tillkännagav en paus och därefter ett
starkt luftinsugningsljud, att den livsfriska fröken
Dykare bestämt sig; ett par långa klaversuckar inledde
strax därpå Var barmhärtig.
— Se, vad jag sade! Ä, jag känner dem! Jag har,
vid Zeus, hört detta nummer tillräckligt ofta. Annars
säga ju vi lärde: variatio delectat! Emellertid ber jag
er, herr Erlandsson, att vara vänlig och dricka en skål
med en gammal civis academieus och pensionatskurk.
Jag är nämligen en sådan.
När de båda herrarna svalkat sig, yttrade Cello
artigt:
— En pensionatskurk, hur så?
— Jo, svarade stationsinspektoren, jag är förvisso
en pensionatskurk och har under många års tid fröjdat
mig åt att vara ett sådant exemplar av släktet Homo.
På ett pensionat måste nämligen en eller annan
människa försmäkta utav sorg, om han icke får rå sig själv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
