Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 15. Fiskafänget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
167
— Aj, sade Pensionatskurken. Nu hava vi öppnat
mitt hav, mitt blåa Adrial
Sedan den välkomne gästen nedsläppts i en
vattenbehållare, lade stinsen ett ögonblick spöet, stack en
snugga i munnen, tittade åter blitt omkring sig, tog
så pipan ur munnen och sjöng med en något sträv
röst, men med riktig tonträffning:
Opp Amaryllis,
vakna min lilla,
vädret är stilla,
luften sval...
När han sjungit denna första strof, med vilken han
för stunden nöjde sig, halade Cello in sin första
abborre, som daskade honom på munnen med hal och
våt kropp. Drypande i ansiktet, men lycklig, fångade
han in det våta offret i båten.
Pensionatskurken utbrast:
— Förlåt, o, min broder, att jag sjöng I Men jag
plägar alltid sjunga den där sången varje gång, jag
börjar att fiska en sådan här vacker sommarmorgon.
Det är inte för själva sångens skull, förstår min ädle
broder, det är därför, att visan för mig sammanhänger
med metspöt, precis som om den vore en rev, och med
sommarmorgonen, precis som om den vore solen själv.
”Vädret är stilla, luften sval” ... Vid Ze»st Är det inte
märkvärdigt ändå, vad det är grant — och vad det är
riktigt sedan ...
Fiskelyckan gynnade under den närmaste timmen
de tvenne herrarna i ekan. Allt friskare blånade
vattnet, och allt djupare vaggades Cello in i naturglädjens
ro och lycka. Det föreföll honom som om han aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
