Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 15. Fiskafänget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
bort vara någon annanstans än här, och med den
barnsliga och nytra vaksamhet, som särskilt är
förbehållen den ovane söndagsfiskaren, granskade han
sitt vaggande flöte i rött och vitt, hypnotiserades av dess
skenbara flykt på vattnet, medan det i själva verket
var alla de små krusiga böljorna, som bedrogo hans
öga vid sin snabba och blänkande färd. I djupet av
bröstet kände han en spottning, när plötsligt flötet
dök. Hade han haft bottennapp och kunnat i ljuset
uppdraga det sjunkna Atlantis, skulle han väl icke ha
känt en starkare och livligare spänning. Denna milda
feber liknade något febern vid ett annat slags fiske,
som han för stunden personligen icke tog del uti, och
som blåsten, vattenglittret och grönskan redan kommit
honom att glömma. Men detta var dock en sval feber,
som styrkte hans nerver och gladde hans sinne.
Äter slog en abborre honom kring haka och mun
och fläckade hans vita skjorta med vattendroppar. Ett
par mattröda fenor lyste mot det gnistrande gröna;
det var som om han ur det kalla djupet dragit upp
ett stort, levande smycke.
Nu kisade Cello i vila och väntan över till andra
stranden, som låg badande i ett blekt solsken. Två
flickor skönjdes på avstånd; de vandrade under prat
och gnol varsamt ut på ett par stenar. Deras kroppar
skeno bländande vita i morgonglansen.
Cello rörde sig ett slag i båten, ty han tyckte sig
åter förmärka napp.
— Stilla, varnade Pensionatskurken, se! Det är ett
par små bondflickor, som går ut i vattnet så tidigt på
morgonen.
Detta var ett stycke av det gamla goda paradiset en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
