Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lof-tal öfver Lovisa Ulrica af Sten Abraham Piper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vil. Annan är den oförfärenhet, ſom väl mindre bländande i förſta påſeendet likväl bereder ſig efterverldens ſäkra högaktning, ſom med kall blod afmäter ſin våda, hvars omtanka fjättrar alla tilfälligheter, och ſom i ſinom tid med afpaſſad verkan, lik ljungelden, ſynes och dödar. Skulle en ſådan ſjäl icke alltid upnå hvad hon åſyftar, finner hon dock ſin rika belöning, icke uti fåkunniga hopens bifall, utan i eget upſåt, egen öfvertygelſe allena. Ofta har hon inom ſig uti känſloömt hjerta de äfventyrligaſte anfall at frukta: anfall, af hvilka hon dock aldrig beſegras kan. Hon äger ingen annan driffjäder, än egit begrep om ära och tro, fin oinſkränkta rättighet til framtidens aktning. – Äger hon tillika, hvad ſällfynt är, jag menar konſten at aldrig förlänga ſina inträden på verldens allmänna ſkådeplats: at i tid mättna vid ſvekfamma bifall, oaktadt hvilka mängden af åſkådare altid ledsnar, altid längtar efter ombyte af perſoner: går hon med refvade ſegel vid en ännu blid vind utur farvatten, ryktbara af förtida eller ſenare, men altid lika vådeliga ſkeppsbrott, in i det lugn, en blid Förſyn henne tör hända til
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
