Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Den förhistoriska kvinnan - 4. Neolittidens hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FÖRHISTORISKA KVINNAN 31
i scen ett spelat bortrövande, varvid de bekämpas av
brudens släktingar under hennes gråt och skrik.
Fehlinger förmodar dock, att detta förhållande icke med
nödvändighet är en kvarleva av neolittidens giftermål
genom rov, utan mera beror på att flickan oftast
bortgiftes mot sin vilja. Han har härvidlag rönt
kraftig motsägelse, och troligast förefaller det onekligen,
att denna ytterst vanliga sed har sin rot i neolittidens
kvinnorov. Det bör emellertid också antecknas, att
hos geros i Assam är det brudgummen, som rövas
bort. Fehlinger tror inte, att detta behöver bevisa,
att matriarkatet här varit rådande, och andra
antropologer instämma med honom. För egen del ha vi ingen
mening i frågan.
Vid sidan av denna fråga — polygamien inbegripen
— ha vi att sysselsätta oss med en annan sedvänja,
som kan ha uppstått mot neolittidens slut:
promiscuitet. Promiscuitet, d. v. s. ett fullständigt fritt
sexualförhållande mellan stammens män och kvinnor, finns
även i våra dagar. Ibland förekommer den på visst
rätt reglerad, i det den är inskränkt inom familjen,
ibland är den allmän. Vi ha redan nämnt korawas
och djats. Vi kunna tillägga, att många stammar
knappast ha begrepp om det vi kalla incest. I våra
dagar uppträder promiscuitet inte som allmänt
system. Saken ha förr förekommit bland Nordamerikas
indianer och kan ännu i dag iakttagas på nära håll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
