Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Ära och härlighet - 7. Vågskålen höjer sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄRA OCH HÄRLIGHET 93
Av verklig betydelse i fråga om vestalinstitutionen
är, att den visade en dunkel föreställning om en
särskild egenskap hos kvinnan. Vestalen vördades djupt,
hon tjänade som domare i tvister, och en brottsling,
som mötte en vestal på vägen till avrättningsplatsen,
fick nåd. I allt detta, djupast nere i mannens
instinktliv, döljer sig övertygelsen, att en kvinnas renhet är
någonting värdefullt och på sätt och vis heligt. En
motsats till de rika kvinnornas, slavinnornas och
kurtisanernas Rom. De höllo sig till Isis och Bacchus.
De voro råa och vedskepliga. men trots allt fanns
kärleken. Suetonius beskriver på ett utomordentligt sätt
Actes kärlek till Nero. Acte kastade sig för denne
kriminaldåres fötter, denne uppblåste påfågel, denne
blodbestänkte pultron. Agrippina hans mor, och Poppea,
hans hustru, stodo honom närmare, men det var Acte
som tog vara på hans kvarlevor.
Det är inte bara fråga om kärlek. Mer än i
Grekland finna vi här i Rom kvinnan kämpande sig fram
till intellektuell jämlikhet. Bäst lära vi känna henne
genom dem, som angripa henne, genom Epiktetus, som
skrattar åt kvinnor, som fuska i filosofi, och med en
ganska lättfunnen kvickhet påstår, att vad de
egentligen uppskatta hos Platon är »det lättaste sättet». Vi
finna det ännu tydligare hos Juvenalis, som skrev
sina dikter omkring år 100 efter vår tidräkning:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
