Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Ära och härlighet - 9. Den nordiska kvinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100 W. L. GEORGE
En man har att hämnas en dräpt släkting. En dag
vandrar han upp till gården, där dråparens broder
bor. När han knackar på dörren, kommer ägaren ut
och hälsas med en spjutstöt, som genomborrar
honom. »Nu för tiden bruka de som mest breda spjut»,
säger han och segnar död ned.
I det stora Brianslaget utanför Dublin år 1014
deltog också en isländing, Torsten Sido-Hallsson. Hela
hären flydde, men isländingen stod ensam kvar. När
förföljarna hunno fram, stod han med lugn och
oberörd min och band sin skorem. Med någon förvåning
frågade en av de fientliga hövdingarna, varför inte
också han flydde. »Därför att jag ändå inte hinner
hem i afton, ty jag hör hemma där uppe på Island»,
svarade mannen.
Dessa hårda, hänsynslösa män, hur behandlade de
sina kvinnor?
Innan vi besvara frågan, böra vi kanske först
påpeka, att hos nordborna släkten gick före individen.
Ett giftermål var därför mera en förening mellan två
släkter än en förening mellan en man och en kvinna.
Det var egennyttan, ärelystnaden eller — i värsta
fall — girigheten, som fällde utslaget, då någon
ungdom skulle giftas bort. Men i gengäld var det också
ätten, som ytterst bar ansvaret för den enskilde och
hans uppförande.
Formellt stodo nordborna på samma ståndpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
