Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Ära och härlighet - 9. Den nordiska kvinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄRA OCH HÄRLIGHET 101
som de antika folken. Den gamle gubben fick inte
gifta sig utan den närmaste arvingens samtycke. Lika
oansvarig som åldringen betraktades den unga flickan
—— även hon tilläts ej att avgöra sitt eget öde.
En far eller målsman kunde tvinga den unga
flickan att gifta sig, om han ansåg det med hennes —
d. v. s. ättens — fördel förenligt. Egendomligt nog
kunde han däremot ej hindra henne från att ingå ett
fördelaktigt gifte — ett tydligt bevis på, att man
betraktade hela äktenskapsfrågan ur social och inte ur
känslosynpunkt, något som torde vara karaktäristiskt
för lantbefolkningen än i denna dag.
I den isländska Laxdölasagan berättas, hur Höskuld
Dala-Kollsson en dag fick höra talas om en kvinna
vid namn Jorun Björnsdotter, som var både rik,
högättad och vacker, det bästa partiet på hela Island.
Med tio man i följe bröt han utan ett ögonblicks
betänkande upp till Joruns fädernegård, friade till
flickan, som han aldrig sett, och fick omedelbart ja.
»Och», tillägger sagan, »blev Jorun fäst vid Höskuld
med mycket gods.»
Det var en betydande makt, som var lagd i den
nordiske husbondens händer. Han rådde över
trälarnas och de nyfödda barnens liv och död och över de
vuxna döttrarnas äktenskap. Norsk lag uttryckte
sakförhållandet med orden: »han kan råda för sitt bo och
sina köp, är hästför och ölför.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
