Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Ära och härlighet - 9. Den nordiska kvinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102 W. L. GEORGE
För allt det yttre arbetet på gården rådde
husbonden, men betecknande är, att husfrun bar nyckeln till
visthuset. Nyckeln få vi fatta som en symbol av
hennes välde över tjänarinnorna. Det var hon, som ledde
det husliga arbetet, hade överinseende över
matlagningen, vävstolarna och spinnrockarna, bryggde
mjödet och saltade ned köttet.
Ofta låg bredvid huvudbyggnaden en mindre stuga,
frustugan. Här höllo kvinnorna till, här sysslade de
med handarbete, här sömmade och vävde de, och här
prydde de sig för männen. Hit samlades ofta de unga
karlarna efter dagens arbete på åker och äng eller i
smedjan och fördrevo aftontimmarna med samspråk
och skämt. Inte alltid så oskyldigt skämt — mången
ättefejd har begynt i frustugan.
Vi veta, att de kärleksvisor — mansöngsvisor —,
som de unga karlarna sjöngo, inte alltid voro så
höviska i tonen. Jämför man emellertid nordbornas
moraliska standard med senantikens romares, är det
snarast ett idealiskt tillstånd, som här råder.
Den svartsjuka och misstänksamma bevakning, som
Sydeuropas kvinna var — och är — utsatt för,
kände hennes nordiska syster inte till. På det hela taget
synes hon ha umgåtts mycket fritt med de unga
männen. Men något, som kunde ge den unga flickans
rykte en allvarlig fläck, tilläts inte.
Det berättas om den sköne hövdingasonen Ingolv, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
