Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Ära och härlighet - 9. Den nordiska kvinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104 W. L. GEORGE
tillfrågats. På hennes högdragna protest svarade
fadern, att han för en nyck av henne inte ville stå som
löftesbrytare — hans vilja skulle råda och inte
hennes. Hennes enda svar blev: »Stor är eder stolthet,
fränder, och underligt är det ej, om jag fått något
därav.» Hon lyckades också få den ovälkomne maken
dräpt.
Tredje gången blev Hallgärd gift med en av den
isländska sagans mest berömda hjältegestalter, den
blide men karaktärsfaste Gunnar på Lidarände. En
dag fann sig Gunnar tvingad att handgripligen
tillrättavisa sin högmodiga husfru. År därefter, då
Gunnar anfölls av sina fiender och hårt trängd försvarade
sig i sin gård, brast hans bågsträng.
»Giv mig två lockar av ditt hår», säger han till
Hallgärd, »och sno av dem med moder min en
bågsträng åt mig.»
»Står dig något på spel?» frågar hon.
»Mitt liv», svarar han kort.
»Då skall jag nu minnas örfilen», utbrister hon
triumferande, »ej rör det mig, om du värjer dig längre
eller kortare.»
»Av någon må en var få sitt rykte», svarar han
kärvt, »och länge skall jag ej bedja dig.»
En stund därefter hade Gunnar stupat.
Gudrun Osviversdotter hade en ungdomskärlek vid
namn Kjartan, son till Olav Påfågel på Hjardarhult.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
