Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Ljus - 3. Kvinnans ställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LJUS 117
en snara. Man bör inte se på en annan mans hustru.
Man bör frukta vin och kvinnor. Det är tydligt, att
Ecclesiasticus både hatar och fruktar kvinnan. Han
säger, att all ondska är ringa i jämförelse med
kvinnans ondska. En pratsam kvinna är tröttande. Hon
är en plåga och ett straff. Allt detta finna vi
återupprepat hos Ecclesiastes, som beskriver kvinnan som en
fara, som den rättrådige söker undfly. Bland tusen
män hittar han en god — men han har aldrig funnit
en god kvinna.
Allt detta är för-kristna synpunkter, men de färga
också de kristna. Nästan alla kristna kyrkofäder
betraktade kvinnan som en fara och hade därför endast
förakt för henne. Hos Tertullianus finna vi: »Kvinna,
du borde alltid gå i sorgdräkt och lumpor, och dina
ögon borde alltid vara fuktade av ångerns tårar.»
Synpunkten lever kvar ännu år 1100, där vi hos Marbod,
biskopen i Rennes, finna följande sats: »Kvinna, ljuva
plåga, honung och gift i samma andedrag, i det du
smörjer svärdet med honung, krossar du till och med
den vises hjärta. Vem var det, som lockade våra
första föräldrar att smaka den förbjudna frukten?
Kvinnan. Vem var det, som förledde sina döttrar att
förspilla sina liv? Kvinnan. Vem var det, som förrådde
den starke mannen efter att ha berövat honom hans
hår? Kvinnan. Vem var det, som högg av det
vördnadsvärda huvudet på en oskyldig man? Kvinnan.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
