Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Moder och barn - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
Det finnes ingenting som så utvecklar barnets språkorgan,
som om det på detta sätt tvingas att tala tydligt och rent.
Naturligtvis måste modern själf beflita sig om ett vackert uttal och
tillhålla sköterskan att uttala orden så som hon själf.
När barnet hunnit så långt, att det kan säga hela satser, kan
man låta det lära sig små verser, hvarigenom örat öfvas.
Själfklart är, att barnet ingenting får lära utantill, som inte är
åskådligt och för det samma fattligt. Får det lära sig utantill saker,
som det inte förstår, skall det sedan få för vana att prata utan
tanke och innehåll.
En mycket god språköfning är, att barnet får berätta hvad
det själft upplefvat. Modern bör dock vara noga med att barnet
ej talar för fort, så att det skyndar öfver orden, utan hon bör
tvinga det att uttala äfven sista bokstafven. Ett allt för
brådskande tal kan förorsaka stamning. Om därtill kommer felaktig
andhämtning, kan detta onda urarta till en nervös sjukdom som
blott genom andhämtningsreglering och riktigt ledda språköfningar
kan botas.
Vidare bör modern vid sina språköfningar vara noga med,
att barnet vet, hvad det vill säga, och inte talar, förrän tanken är
klar. Mången stammar blott på grund af tankelättja och skulle
kunna tala väl och obehindradt, om han hade för vana att tänka
först och tala sedan.
Den ytterst pinsamma stamningen kan mången gång
förekommas, om modern alltid ger akt på, att barnet andas ordentligt
och djupt, att det ger sig tid att tänka och tala tydligt och rent.
En bildad mor bör aldrig tillåta, att barnet härmar en annan
persons felaktiga uttal eller dialekt. Hon bör också vara noga
med, att det vid talandet inte gör för starka rörelser med munnen
eller gör grimaser eller låter tungan hänga fram mellan tänderna
eller mot de nedre framtänderna, hvaraf läspning uppstår.
Det första språk ett barn bör lära är modersmålet, och
man bör inte gifva det späda barnet någon främmande bonne, så
att det samtidigt med modersmålet skall inhämta ett främmande
språk. Detta får ej ske förr än det kan tala sitt modersmål rent,
eljest lär det sig hvarken det ena eller andra språket riktigt och
har sedermera stor svårighet att behandla dem i tal och skrift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
