Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Moder och barn - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272
De böra taga reda på, om den andre verkligen har de fysiska
och moraliska egenskaper, som äro nödvändiga, för att de skola
kunna komplettera hvarandra och kunna lefva ett lyckligt samlif,
ej blott ett år eller par, utan så länge deras lefnad varar.
För att denna pröfning skall vara möjlig höfves ömsesidig
uppriktighet. Hvarken den ene eller den andra får segla under
falsk flagg. De skola ej ge sig sken af att vara bättre, än de
äro, och få på intet sätt öfva bedrägeri mot hvarandra.
Hos den bedragne vaknar vrede och slutligen motvilja.
Förhållandet mellan de båda förlofvade bör således vara ett
allt igenom sannt, och de böra ej blott hysa kärlek till hvarandra,
utan äfven ömsesidig aktning.
Denna aktning bör finnas från första början, och äfven om
den under förlofningstiden kanske i begynnelsen ej är fullt
medveten, så bör den dock småningom blifva det, så att den medföres
i äktenskapet och där ej behöfver förvärfvas.
Aktningen har egentligen sin grund i den inre
öfverensstämmelsen mellan deras grundsatser, mellan deras åsikter 0111 det som
är i sanning godt och sedligt. Den beror vidare på bådas klara,
säkra medvetande om deras inbördes sedliga och andliga plikter.
Denna öfverensstämmelse behöfver ej sträcka sig till bisaker,
ty där kunna de ju ha olika uppfattning, utan att detta behöfver
störa deras lycka. I kärleken skola båda gå hvarandra till mötes
och bringa äfven det olikartade i harmoni.
Dåraktigt är att genom dispyter söka bibringa den andra sin
öfvertygelse. Är det en viktig sak det gäller, bör man lugnt säga
sin mening och afvakta hvad den andre gör. Men aldrig bör man
genom tvång eller hårda ord vilja drifva sin mening igenom. Med
lugn och tålamod vinner det rätta slutligen ändå seger.
I småsaker är det ännu dåraktigare att envisas, där är det
bäst att stillatigande falla undan. Säkerligen skall den andre då
gifva sig tillfreds och saken få en god utgång.
Framförallt böra de förlofvade hafva ömsesidig frihet, ocli
ingendera bör pålägga den andre ett tvång. Är kärleken den rätta,
då finns där aktning och på grund däraf äfven förtroende, och då
befarar man ej heller, att den andre skall missbruka sin frihet.
Hvarken utom eller inom äktenskapet är en verklig lycka
möjlig utan frihet. Naturligtvis måste friheten ej borttaga känslan
af ansvar och förpliktelse, ty ehuru man är fri, bör man dock
vara bunden af stark pliktkänsla och af viljan att samvetsgrannt
uppfylla denna plikt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
