Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Moder och barn - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
273
Den religiösa frågan.
Vi hafva sagt, att den inbördes aktningen hufvudsakligen
beror på öfverensstämmelse i grundsatser. De sedliga grundsatserna
kunna emellertid blott då i sanning öfverensstämma, om de ej allt
för väsentligt skilja sig på det religiösa området,
Ehuru två människor lofva hvarandra en evig kärlek, sker
det dock sällan, att de göra sig reda för och tala med hvarandra
om det sedliga och eviga lifvets högsta källa.
Hur få bland dem, som förlofva sig, bry sig om, hvilka
åsikter den andre har, om han är ateist eller tror på Gud. De
liksom blygas för att beröra denna viktiga fråga, som dock för båda
borde vara den förnämsta.
Den som ej i sitt inre har den fasta religiösa känslan, som
ej i sitt inre har viljan att lefva i innerlig gemenskap med det
högsta goda och därigenom vinna kraft till ett fortsatt fullkomnande,
den kan ej ge den andre någon borgen för, att hans kärlek också
verkligen skall bestå profvet.
En irreligiös kvinna kan aldrig göra en man fullt lycklig,
och detta är något så onaturligt hos henne, att alla andra goda
och framstående egenskaper ej kunna öfverskyla denna brist.
Å andra sidan kan en irreligiös man för hustrun ej bli det
stöd, som han är afsedd att vara.
För öfrigt kunna barnen, som få uppväxa i ett hem,
grundlagdt utan religion, ej nå den sedliga utveckling, utan hvilken
lifvet i grund och botten blir en öken, om det också eljest tyckes
öfverflöda af allt, som är godt och skönt.
Vi mena visst ej, att den ene skall utöfva ett religiöst tvång
på den andra och utifrån vilja påtvinga honom en öfvertygelse,
ty vi veta mycket väl, att hvarje människas religiösa lif bär en
individuel, personlig prägel, men grundtonen skall vara den samma
för att det skall blifva ett verkligt samlif.
En fritänkare och en religiös svärmerska, en gudfruktig man
och en irreligiös kvinna kunna aldrig bilda ett harmoniskt,
lyckligt äktenskap.
Äfven om motsatserna ej äro så tvära, så kan det ändå ej
bli full lycka, om den ene är likgiltig för hvad den andre anser
för det högsta och heligaste.
Det fimis nu för tiden många unga människor, som förlofva sig
och ingå äktenskap samt därvid skryta öfver sin fullständiga brist
på religion. I sin sedliga förvillelse gå de till och med så långt,
att de kalla kärleken »sin religion» och njutningen »sin kyrka».
Fråga Mig. (M. B.) 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
