Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 68 —
kärlekslycka. Men — hon visste att, om hon
vunne den, skulle andarna icke lämna henne i ro.
Striden måste snart hafva börjat igen mellan
snillets och hjärtats kraf, den strid, som
sönderslitit hennes lif och hindrat henne att gifva sig
fullt i någondera riktningen, utom under
ungdomsåren, då hon kväfde kvinnan i sig och sålunda
vann en full utveckling för sitt matematiska snille.
Hon visste själf bäst till hvilket pris. Och det
var därför med stor skepsis, Sonja Kovalevsky
under sina sista tio år behandlade kvinnosaken.
Hon vidhöll frigörelsens berättigande. Men hon
var djupt öfvertygad om nödvändigheten att ge
sig helt åt endera lifsområdet, för att vinna kraft
och ro. Och hon kände djupt, att när en kvinna,
med hängifvenhetens naturbestämmelse, offrade
denna för snillet, då blef hon en olyckligare, en
mera halffärdig varelse än genom det motsatta
offret. Allt detta gjorde att Sonja icke hade
ord nog starka, för att beteckna
kvinnosakskvinnornas ytliga syn på lifvets alla invecklade
problem, framför allt på detta, som hon för sig
själf funnit olösligt: att harmoniskt förena sitt
lif som kvinna med sin produktion. Det var
för henne själfklart att det kön, för hvilket
kärleken är och förblir lifvet i högsta mening, detta
kön skulle aldrig, som helhet taget, hinna upp
till det manliga släktets intellektuella höjd.
Sonja Kovalevsky visste äfven att, ehuru
George Eliot vid den omtalade torneringen
med Spencer, genom sina ord och sitt moderliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
