Kvinnorörelsen / II. Kvinnorörelsens vinningar utåt (1909) Author: Ellen Key Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Kvinnorörelsens vinningar utåt.

Den målmedvetna kvinnorörelsens historia faller ej inom ramen för denna skrift. Men som grundval för senare omdömen kräfves en kort återblick på de väsentligaste resultat, rörelsen nått genom kampen för kvinnans likställighet med mannen ifråga om ratten till allmänbildning, till yrkesduglighet och arbete, liksom till samma likställighet på familje- och medborgarrättens områden. Alla dessa likställighetskraf erhöllo redan 1848 en kraftig -- och man-anklagande -- motivering genom Amerikas kvinnor i deras Declaration of Sentiments. Men ännu 1905 visar t. ex. programmet för Tysklands Allgemeine Frauenvereine -- liksom både moderata och radikala resolutioner vid kvinnomöten i olika land -- huru långt Europa, och i flera fall äfven Amerika, är från önskemålen anno 1848.

Om det resignerade kvinnoordet: »intet kunna vi med rätt fordra af lifvet annat än ett arbete och en plikt», vore sannt, då hade lifvet redan rikligt beviljat kvinnan hennes fordran. Kvinnorörelsen -- och arbetsgifvarnas fördel -- har för henne öppnat en mängd nya

24

arbetsområden utöfver dem, som för femtio år sedan voro de för borgerliga kvinnor »anständiga»: lärarinnans, sällskapsdamens och det att »gå frun tillhanda». Kvinnorörelsen - och männens växande insikt om kvinnornas behof af allmänbildning och yrkesduglighet - har skapat en mängd utbildningsanstalter. Men ifråga om rätten till arbete blir det vunna ofta ganska obetydligt, så snart man definierar denna rätt sålunda, att den bör öppna möjligheten till det arbete, man bäst och helst kan utföra. Kvinnorna ha nu t. ex. flerstädes rätt att aflägga samma examina som männen, men i många fall ej rätt till de ämbeten, dessa examina öppna för männen. Det manliga yrke, kvinnorna relativt lätt fått inträde i, läkarens, är nu mycket utbredt i såväl Europa som Amerika. Att där den första läkarinnan - på grund af sitt för en kvinna »oanständiga» yrke - nekades bostad, låter nu som en saga. Öfverallt arbeta barnmorskor, kvinnliga gymnaster, tandläkare, apotekare. I Amerika verka flera kvinnliga präster och det låter äfven sagolikt, att den första af dessa bokstafligen blef stenkastad! Också kvinnliga domare anställas i Amerika. I Europa finnas mig veterligt inga sådana, ej heller kvinnliga präster. Och dock vore prästinnan - särskildt för kvinnor och ungdom - ofta en bättre själasörjare än prästen, liksom, för samma kategorier, domarinnan i skarpblick och förståelse ofta torde öfvergå domaren. Det kvinnor flerstädes tillgängliga advokatyrket utöfvas i Europa ännu föga af kvinnor. Och dock borde kvinnan som advokat, polis, fångvårdarinna kunna få en stor betydelse för sitt eget

25

kön, liksom för barn och ungdom af båda könen. Men på alla områden, där den lefvande verkligheten infryses i paragrafer, bli människor mer eller mindre misshandlade. Och eftersom själfulla manliga jurister redan lida under denna erfarenhet, bör man kanske i den kvinnliga känsligheten söka orsaken till att en bana, där kvinnan kunde gagna oändligt, ännu föga lockat henne.

Dess flera äro de kvinnor, som ägnat sig åt den moderskallet närmast liggande uppgiften, lärarinnans. Tyvärr har ej alltid kallelsen utan äfven yrkets anseende afgjort valet. I denna stund arbeta millioner kvinnor inom alla slags skolor, från Kindergarten till yrkesskolan, från småbarnsskolan till goss-läroverket. Äfven vid universiteten - i Europa dock ännu sällan - intaga kvinnor lärostolar. Inom folkbildningsarbetet - som föreläsare, bibliotekarier, ledare af aftonklubbar m. m. - äro kvinnor nitiskt verksamma. Med hvarje årtionde hafva allt fler kvinnliga krafter kommit till sin rätt inom områden, där det nu synes otroligt att männen kunnat - och delvis ännu envisas - att hjälpa sig utan dem. Jag menar alla med fångvårds- och förbättringsanstalter, skolor och barnhem, fattig- och sjukvård, sundhets- och yrkesinspektion sammanhängande styrelser och föreningar. Långsamt men säkert har kvinnorörelsen här beredt plats åt samhällsmodern bredvid den, på dessa områden ofta mycket tafatte, samhällsfadern. Ensamma - eller tillika med män - hafva kvinnor organiserat mjölkdroppar och barnkrubbor; hushållsskolor, barnbespisningar och folkkök; kliniker, sanatorier,

26

skollofskolonier, hem för sjuka och vanvårdade barn m. m. Så äfven en mängd hem för arbetande kvinnor, ålderdomshem, räddningshem; anstalter för modersskydd, för platsförmedling och rättshjälp. Ännu andra former af den sociala hjälpen vore att nämna, former, hvilka stå medelbart om ej omedelbart i samband med kvinnorörelsen. Stora kvinnliga agitatorer - som t. ex. Harriet Beecher Stowe mot negerslafveriet, Josephine Butler mot prostitutionen, Frances Willard mot rusdryckerna, Bertha v. Suttner mot kriget hafva genom sin själsmakt satt stora skaror af människor i rörelse.

Och dock, trots de oerhörda summor af tid, kraft och penningar, som de sålunda danade föreningarna, inrättningarna och donationerna kosta, är denna sociala hjälp endast samaritens olja och vin i samhällets sår. Så länge röfvarhänder draga mödrar och barn in i fabrikerna; så länge härarna kosta mångdubbelt mot skolorna; så länge städernas bostadsförhållanden för många människor äro sämre än för husdjuren på landet; så länge alkohol och syfilis märka de nya släktena - så länge blir kvinnornas offervilja i stort sedt maktlös. Och det är denna öfvertygelse, som kommit kvinnorna att omdana sitt sociala arbete från en, ofta omdömeslös, »kristlig barmhärtighet» till ordnad välgörenhet i syfte att förekomma nöd och underlätta själfhjälp. Men just under denna välgörenhetens nya fas komma allt fler borgerliga kvinnor till insikt om nödvändigheten af en samhällsomdaning i enlighet med de socialistiska krafven. Ännu flera sluta sig till den kvinnliga rösträttsrörelsen, mindre på grund af individuella

27

rättskraf, än på grund af förtviflan öfver det utsiktslösa sociala arbete, till hvilket deras solidaritetskänsla dock drifver dem. Ty utan rösträtt - detta erfara de dagligen - blir deras hjälpande verksamhet ett såningsarbete i ett kärr.

En biprodukt af det sociala arbetet är att en mängd ensamma kvinnor genom frivilligt socialt arbete fått ett lifsinnehåll, genom lönadt socialt arbete ofta äfven ett lifsuppehälle och - i båda fallen - under en verksamhet, där vissa kvinnliga egenskaper väl kunna göra sig gällande.

Ja, just inom ofvannämnda verksamhetsområden, som så ofta bringa nutidskvinnan i kontakt med lifvets finaste och ömtåligaste som med dess gröfsta och hårdaste sidor; som ställa henne inför konflikter af den säregnaste som af den allmänmänskligaste art, där har kvinnan intet nytt att ge annat än sin moderlighet. Det vill säga den omhuldande ömheten, det milda tålamodet, den glada hjälpsamheten, det åt hvar särskild hänvända intresset, den fina och snabba vibrationen vid kontakten med andras känslor, denna vibration, som vi med ett annat ord kalla takt. Har en kvinna däremot aldrig ägt - eller har hon intet kvar - af moderlighet, hemfaller hon åt den opersonliga plikttroheten, den hårda formalismen, den torra slentrianen, då blir allt ordande om den sociala betydelsen af kvinnans inträde på det medicinska eller juridiska, det prästerliga eller det sociala arbetets område ett tomt tal. På alla dessa områden är en god man mycket värdefullare än en hård kvinna. Och att äfven kvinnohänder kunna vara grofva, kvinnoögon kalla,

28

kvinnosjälar låga eller grymma - detta har redan många lidande och brutna, sörjande och syndande, små och skyddslösa erfarit. Skall kvinnan bevara sin öfverlägsenhet såsom den andras lidanden lindrande, den andra omhuldande, för andras väl ordnande, då måste hon ej allenast tillägna sig vissa allmänmänskliga egenskaper, i hvilka mannen ännu ofta är henne öfverlägsen. Nej, hon måste äfven omsorgsfullt bevara och stegra de bästa af de anlag, hennes kön vunnit i och genom en hundratusenårig verksamhet såsom den hemdanande och barnauppfödande hälften af mänskligheten.

Ehuru kvinnorörelsen i otaliga riktningar förgrenat och utsträckt kvinnans sociala hjälpsamhet, har den dock ej för henne öppnat detta område, där tidigare diakonissan - och ännu mycket tidigare nunnan - verkat. Men det genom kvinnorörelsen nya är att allt fler fritt stående, bildade kvinnor nu ägna sig åt t. ex. barnavårdarinnans, sjuksköterskans och liknande kall, samt att en allt allvarligare yrkesutbildning kräfves för yrken, dem kvinnor tidigare ofta med syndig sorglöshet tillgripit.

Samtidigt med de borgerliga kvinnornas behof af nya arbetsområden inträdde den utomordentligt snabba utveckling af samfärdsel och handel, som medförde behofvet af nya arbetskrafter. Den kvinnliga redbarheten, plikttroheten och ordningen - tyvärr också kvinnornas små löneanspråk - gjorde såväl

29

staten som enskilda arbetsgifvare villiga att, i ständigt större utsträckning, använda kvinnor inom samfärdselns olika grenar - post, järnvägar, telegraf, telefon - liksom för banker och kontor, i agenturer och bodar, som sekreterare och stenografer m. m. I de fall, där hustru eller dotter blifvit mannens eller fadrens biträde, erhålla ju dylika arbeten ett personligt intresse. Och hvad kvinnoarbetet i denna form kan betyda för nationalrikedomen ser man särskildt i Frankrike. Men i regeln torde ingen djupare arbetsglädje ha lyst upp dagarna och åren för de generationer af kvinnor, som i Europa redan grånat - i bästa fall äfven pensionerats - på ofvannämnda arbetsfält. Alltjämt ser man dock nya, friska ansikten luta sig öfver pulpeterna, för att på dessa platser i sin ordning vissna.

Brist på mod eller medel afhåller nämligen ännu ofta den europeiska kvinnan från själfständig affärsverksamhet. Och detta trots hennes ständigt ökade frihet i yrkesval, trots lysande föredömen i fråga om framgångsrika kvinnoföretag, t. ex. inom fotografiens, hotell-och pensionatsväsendets, damtoalettens och liknande områden. I Amerika däremot finnes intet manligt yrke - från slaktarens och skarprättarens till tomtjobbarens och börsspelarens - som kvinnan ej utöfvat.

Men medan den äldre generationens kvinnor voro tacksamma endast de lyckades erhålla »ett arbete och en plikt», huru enformiga och slitande som helst, växer lyckligtvis den yngre generationens vilja till ett glädjande arbete. Dels ensamma, dels kooperativt börja kvinnor försöka sig på t. ex. den lilla industrien,

30

hemslöjden, handtverket, jordbruket eller någon af dess binäringar. Och som yrkesskolor snabbt uppstå för att tillmötesgå den på något område vaknande yrkeshågen, kan man hoppas framgång för dessa ännu alltjämt få företagsamma. Ty yrkesbildning är i vår tid det oeftergifliga villkoret för framgång. Alldeles särskildt inom jordbruket, där äldre tiders kvinnor ofta lyckades utan andra hjälpmedel än sin personliga duktighet och »bondpraktikan».

Som jag endast i andra hand känner Amerika, har jag ingen rätt till bestämda omdömen om det nutida produktionssättets och handelslifvets inverkan på kvinnans själslif. Hos de kvinnor, hvilka genom affärslifvet lyckats bli rika, funne man troligen samma anti-kristliga verkningar af detta lif, som det redan utöfvat på männen. I Amerika hafva nyligen en del kvinnor och män försökt »lefva som Jesus i 14 dagar». Omdömet från de flesta i affärslifvet anställda blef, att de antingen måste afstå från att gå i Jesu fotspår eller - säga upp sina platser! Och som - med hänsyn till mängden af kvinnliga arbetsgifvare i Amerika - många af dessa erfarenheter säkerligen blifvit gjorda under kvinnliga chefer, saknar experimentet ej en viss betydelse för omdömesbildningen i nyssnämnda afseende.

Kvinnosakskvinnornas ifver att åt kvinnan öppna alla mannens arbetsområden - och ej allenast detta men äfven att bevisa att dessa områden äro lika lämpliga för kvinnan som för mannen - denna ifver har tyvärr haft den följden, att kvinnorörelsen riktat mångfaldiga kvinnors anlag på orätt spår och

31

bundit stora summor af missbrukad kvinnokraft vid otacksamma eller utslitande uppgifter.

Men å andra sidan, huru har icke kvinnorörelsen höjt kvinnoarbetet genom att höja kompetenskrafven på flera områden och ansvarskänslan inom alla! Huru har den icke ökat arbetshedern och organisationsförmågan, utvecklat omdömet, eggat viljekraften och stärkt modet! Den har väckt otaliga slumrande anlag, gifvit rörelsefrihet åt otaliga bundna krafter. Och sålunda har den gjort stora skaror af öfverklassens kvinnor - förut en jordens onyttiga börda - till frambringande istället för endast förbrukande; till själfförsörjande i stället för endast beroende; till lifsglada i stället för endast lifströtta medlemmar af samhället.

Underklassens kvinnorörelse är socialistisk. Den har tilltagit i omfattning och betydelse i samma mån som den kroppsarbetande kvinnan lämnat jordbruket, husmodersarbetet och hustjänsten för industrien.

Äfven inom denna kvinnorörelse arbetas på tvänne riktlinjer. Det äldre programmet är kvinnans fulla likaställande med mannen. Inom »framtidsstaten» få båda könen samma arbetsplikt och samma arbetsskydd, och barnen fostras i statsanstalter.

Den andra riktlinjen vill återvinna hustrurna och mödrarna åt mannen och barnen och därigenom hemmet åt dem alla. Medan den gamla, nu högra flygeln inom den borgerliga kvinnorörelsen - liksom den

32

nyssnämnda äldre riktlinjen inom socialismen - alltjämt med argument från gammalliberalismen försvarar den arbetande kvinnans »individuella frihet» mot alla skyddande »undantagslagar», stå däremot allt fler af öfverklassens radikalare - det vill i detta samband säga socialare - feminister sida vid sida med den mindre dogmatiska riktningen inom socialismen i kampen närmast för mödrarnas skydd.

I den socialistiska kvinnorörelsen sammanflätas de båda frihetsrörelser - arbetarnas och kvinnornas - som började under franska revolutionen och då undertrycktes men snart åter framträdde som det nya århundradets båda stormakter. Genom denna kvinnorörelsens sammanflätning med arbetarrörelsens kan det förklaras att socialister karaktärisera kvinnorörelsen såsom en ekonomisk fråga allenast, medan kvinnorörelsen historiskt började såsom ett häfdande af kvinnans människorätt och människovärde, och det innan någon storindustri ens skymtat vid horisonten! Ja, så länge mannen var den, som utom hemmet frambragte och förvärfvade men kvinnan den, som inom hemmet förvaltade och till hemmets bruk förädlade råämnena, kunde ingen ekonomisk kvinnofråga uppstå, men däremot just en kvinnorättsfråga. Ty, som några manliga författare redan på 1700-talet påvisade, det var orimligt att, när kvinnoarbetet i hemmet var så värdefullt och pliktuppfylldt, det ej medförde en dess värde och ansvar motsvarande rätt. Och just emedan den borgerliga kvinnorörelsen inom det gamla samhällets ram ville häfda kvinnans rätt och

33

rihet, blef denna rörelse - och måste ännu ofta vara - en kvinnornas kamp mot männen. Den socialistiska kvinnorörelsen däremot är ett moment allenast i en männens och kvinnornas gemensamma kamp mot det gamla samhället för ett nytt. Striden har här ej behöft stå kön mot kön utan klass mot klass. Hvardera kvinnorörelsen har delvis haft rätt; hvardera delvis misskänt den andra. Först under senare tider har ett närmande skett mellan den borgerliga och socialistiska kvinnorörelsen för en del gemensamma syften t. ex. det ofvannämnda modersskyddet och framförallt rösträtten. Närmandet har å båda sidor verkat fördomsskingrande. Å ömse håll börjar man bättre förstå den andra rörelsens makt och mål.

Ännu äro båda, socialismen och kvinnorörelsen, tvänne starka strömmar, som rifva med sig stora delar af de fasta formationer de beröra. Man behöfver ofta påminna sig att sålunda danas äfven nya land. Endast om man minnes detta, kan man med seende ögon betrakta den ena som den andra rörelsen och bedöma dem, ej efter den tillfälliga förstörelsen, men i hoppet om den slutliga landvinningen.

Inom sitt parti ha de socialistiska kvinnorna såsom agitatorer, publicister, fackföreningsmedlemmar stått med männen i ledet som trogna kamrater. Den manliga kamraten har ej alltid i handling häfdat likställighetens grundsats. Ty äfven socialisten är först man och sedan kamrat. Men i teorien har han i regeln uppehållit den.

Genom socialismen har feminismen nått de

34

breda lagren. Hvad den borgerliga kvinnorörelsen kanske skulle behöft ännu ett århundrade för att åstadkomma, detta har socialismen utfört under några årtionden. Intet visar bättre hur fördomsblind den borgerliga feminismens höger varit än dess socialistskräck. Intet belyser så klart i hvilken grad nämnda feminism var en öfverklassrörelse, som dess hårdnackade uppehållande af den »personliga frihetens princip» inför de himmelskriande missförhållanden, som uppstodo genom de kroppsarbetande kvinnornas »arbetsfrihet».[1]

Jag måste endast i korthet påminna om kvinnorörelsens förlopp inom den kroppsarbetande klassen. När maskinerna omdanade hela produktionssättet och en mängd kvinnor ej längre hade nog sysselsättning i hemmen - och samtidigt äktenskapsmöjligheterna genom kvinnoöfverskottet och äfven af andra skäl minskades - då måste kvinnorna se sig om efter nya arbetsområden. Storindustrien åter sag sig om efter flera »händer». Och som de kvinnliga vid maskinerna ofta dögo lika bra som de manliga och voro billigare, började den förflyttning af kvinnorna från hemmen till fabrikerna, hvars följder vi nu genomlefva.

När modern, kärnan i alla de små familjeceller af hvilka samhällsorganismen uppbygges, saknas i hemmet, då fattas där den sammanhållande, ordnande, värmande kraften och hemmet förfaller. Barnen

35

vanvårdas, männen vantrifvas, gatan griper barnen, krogen männen. Därtill arbeta ofta kvinnor för svältlöner, genom hvilka omedelbart mycket mindre inflyter än hvad husmoderns frånvaro och oförmåga medelbart kosta. Inom de borgerliga klasserna ha de i hemmen helt eller delvis underhållna döttrarna och hustrurna kunnat nöja sig med små löner för sitt arbete. Dessa ha sålunda blifvit de sig helt själfförsörjande kvinnornas och männens konkurrenter. De i industrien arbetande hustrurna ha, af samma orsak, ofta blifvit männens, liksom barnen kvinnornas konkurrenter och de gifta kvinnorna de ogiftas!

Hos den så länge inom familjens sfär slutna kvinnan, vaknade den sociala solidaritetskänslan mycket sent. Därför har kvinnornas organisation, som delvis kunnat hindra nyssnämnda konkurrens, gått långsamt äfven inom de kroppsarbetande kvinnornas led. Och den saknas nästan helt inom de borgerliga yrkena. Hemarbetet, till gagn och glädje när det verkar i den egna familjens eller i konstslöjdens tjänst, har blifvit ett medel för den »utsvettning», hvars verkningar äro en af de mörkaste sidorna i det nutida arbetslifvet. Utsvettningen bevisar allra bäst att det icke är de arbetet utförande kvinnorna, som vinna något genom de rika kvinnornas lyx, detta påstående, hvarmed lyxen ofta försvaras. Såväl de hemarbetande som fabriksarbetande kvinnorna hafva, jämte sitt yttre arbete, dessutom barnens och hemmets skötsel. Hur bristfällig denna skötsel än är, tar den en dryg del af deras redan knappa hvilotid. Och ju ömmare och samvetsgrannare

36

mödrarna äro, dess mer utslitna bli de, dess förr måste samhället underhålla dem som sjuklingar eller fattighjon. Kvinnornas nu ofta sedan barndomen i fabriken tillbragta lif har dessutom generation efter generation gjort dem alltmer odugliga i hemsysslorna. Hvad hjälper det att söka bota detta onda genom hushålls- och barnavårdskurser? Ty där tid och krafter ej finnas att taga, där har hemmet förlorat sin rätt!

Till dessa allmänna sakförhållanden, som gälla äfven i strängt jordbruksarbete sysselsatta kroppsarbeterskor, kommer hela den nya serie af lidanden som stå i samband med de hälsofarliga yrkena - de t. ex. där bly, kvicksilfver, fosfor och tobak förgifta de arbetande. Eller de yrken, då de vid väfstolarna eller i spinnerierna dammslukande, de i gas- och kolos arbetande hemfalla åt tuberkulos och andra sjukdomar, för att ej tala om det fysiska och moraliska elände, i hvilket t. ex. gruf- eller stufveriarbeterskor lefva. Men det värsta börjar dock när dessa kvinnor skola bli mödrar. Antingen dödas redan fostret genom afsiktlig eller af yrket vållad fosterfördrifning. Eller det framfödes dödt eller sjukt eller förkrympt. Eller det dör inom de första veckorna eller tvinar bort under den konstgjorda uppfödningen. I England t. ex. ammas ett barn på åtta, ty mödrarna kunna eller orka eller vilja icke amma. Jämte arbetsförhållandena har alkoholen stor andel i de medelbara massmorden på spädbarnen. Vänder man sig från de i industrien arbetande kvinnorna till den tjänande klassen, så torde det kvinnliga slafarbetet nå sin höjd bland de i barer, kaféer o. s. v. uppassande. Hvilka psykiska och fysiska följder detta arbete medför, anar man genom det

37

faktum, att t. ex. i England hälften af alla kvinnliga själfmördare äro uppasserskor under 30 år. Att man ännu ofta låter hustjänarinnorna sofva i kyffen och arbeta långt utöfver nu vanlig fabrikstid; att man inom utförsäljerskornas klass - särskildt cigarrbodarnas - ofta finner den orimligaste arbetstid samman med den ömkligaste lön, detta är, som alla borde veta, grundorsaken hvarför, från samtliga dessa yrken, vägen till det lägsta, till prostitutionen, blir så kort. Därmed står man inför den »kvinnofråga», där de båda elementära drifterna i människolifvet tillsammans dana en kvinnoträldom, ur hvilken kvinnorörelsen ännu icke funnit något medel till emancipation; mot hvilken de från detta och andra håll försökta medlen visa sig fruktlösa. Ty endast en radikal omdaning af samhället och den sexuella etiken kan här råda bot.

Enhvar torde, inför dessa här flyktigt vidrörda fakta, häpna öfver att kvinnor kunnat motsätta sig skyddslagar för kvinnorna. Lyckligtvis hafva dessa framstegshindrande princip-amazoner ingen talan haft, när man i England och annorstädes börjat förbjuda kvinnor vissa nattarbeten, begränsa deras arbetstid, förbjuda dem vissa yrken och försäkra barnaföderskan en hvilotid: idel små steg, men tagna i rätt riktning. Samtidigt fortskrider kroppsarbeterskornas organisation, så att de genom fackförbund och strejker här och där lyckas uppnå bättre löner,

38

kortare arbetstid och bättre arbetsförhållanden. Härtill medverka nu den kvinnliga fabriksinspektionen. Men så länge kvinnorörelsen i de öfre lagren ej blir solidarisk med den i de nedre, kan den kvinnliga fabriksinspektrisen mycket litet uträtta, tack vare arbeterskornas rädsla att ange fakta och arbetsgifvarnas förmåga att förkläda dem. Men om öfverklassens kvinnor började konkurrera med de utsvettande arbetsgifvarna genom väl organiserade kooperativa företag; om de bojkottade alla affärer, där arbeterskornas arbetstid öfverstiger och deras lön understiger det rimliga måttet, då skulle kvinnorörelsen kunna påskynda vissa nydaningar på produktionens område. Vi ha ju redan sett huru t. ex. enskilda flickskoleföreståndarinnor föranledt reformer inom statsskolorna, som tagit efter vissa, genom kvinnligt initiativ skedda, förbättringar.

Den gifta kvinnan såsom familjeförsörjande bredvid - ofta äfven i stället för - mannen, men alltjämt stående under mannens öfverhöghet, detta är den värsta form af kvinnoslafveri, som vår tid har att uppvisa. Kvinnorörelsen vill ju också göra hustrun i alla afseenden myndig och fri från mannens målsmanskap. Men inom kvinnorörelsen är man däremot alls icke enig om att moderns arbete utom hemmet i och för sig är ett ondt. Man hoppas visserligen ändra de förhållanden, som nu hafva största skulden i mödrarnas och barnens urartning. Men ett stort parti inom kvinnorörelsen vill

39

dock - som sagdt - behålla mödrarnas omedelbara förvärfsarbete och bota den sålunda uppstående hemlösheten genom sociala institutioner för barnavård, hushållning o. s. v. Trån detta håll hör man följande argument: fri blir kvinnan endast, när hon helt kan försörja sig själf, när hon ohindrad af plikter mot man och barn kan ge sig åt arbetet. Blott genom båda könens ömsesidiga sociala arbetsplikt och fulla individuella frihet kunna slutligen nutidens konflikter mellan man- och kvinnoarbete, mellan man-och kvinnoväsen, mellan moders- och fadersuppgifter, mellan enskild lycka och allmänt väl komma att upphöra.

Som alla slags kanaliseringar af det mänskliga lifvets flodsystem är detta program rätlinigt och följdriktigt. Man kan förstå att manliga hjärnor, behärskade af den logiska lidelsen kunnat dana det. Men när man hör det anbefallas af kvinnor, då inser man huru utpinade - genom den tredubbla bördan såsom familjeförsörjerska, barnuppföderska och hemvårdarinna - de stackars kvinnor äro, som le mot nyssnämnda framtidsbild. Man frestas att förtvifla om släktet, när man finner ej endast män men kvinnor så utan all instinkt för det väsentliga, som den sociala omdaningen borde och - om människorna själfva vilja - äfven kunde medföra.

Detta väsentliga vore:

Mödrar, återvunna åt mannen, barnen, hemmet men under sådana förhållanden, att de som fria, mänskliga personligheter utföra samhällets viktigaste arbete: barnauppfödandet och fostrandet.

40

Fäder, med tid och ro att med modern dela uppfostrans uppgift och med henne och barnen hemlifvets - liksom det öfriga lifvets - glädjeämnen.

Barn, födda af föräldrar, hvilkas kroppar och själar äro väl ägnade och beredda för ett värdigt föräldraskäp och som sålunda åt dessa barn kunna skänka sunda och sköna lifsbetingelser.

Samhällen, där det nya släktets väl är den medelpunkt, till hvilken alla samhällsplaner innerst syfta.

Det nu skildrade idealet tar för min fantasi bilden af en italiensk sommarträdgård med utsikt åt det vida hafvet. Den ofvannämnda socialistiskt-feministiska framtidsbilden däremot ter sig som en stenkolsgrufva, där fordomtid själiska och samhälleliga vegetationer blifvit förstenade, så att de numera endast duga som drifkraft för maskiner.

Intet bevisar bättre huru motsägelsefull - och till dels därför så hemlighetsfull - utvecklingsdriften är, än att nyssnämnda oorganiska framtidsideal är den logiska följden af kvinnorörelsen, när man utdrar den yttersta konsekvensen af dess grundtanke: kvinnans rätt till individuell, fri kraftutveckling.

En viss emancipationsteori - och en hel del feminister - ha drifvit individualismen till den punkt, där den enskilde häfdar sin personlighet mot släktet, ej inom det, med andra ord: där individualismen blir själfkoncentration, blir antisocial

41

egoism. Det är historiskt följdriktigt, att det är inom Amerika, där rörelsen för kvinnans rätt och frihet hunnit längst, som de borgerliga kvinnorna beslutsamt dragit denna emancipationens yttersta konsekvens. Lika följdriktigt är att socialistiska kvinnor, från sin skilda utgångspunkt, kommit till liknande ideal under ett skede, då massans osammansatta själslif och lifskraf ännu utgöra de viktigaste faktorerna vid daningen af framtidsbilderna.

Men lyckligtvis finnes, såväl hos kvinnan som hos massan, stora vidder af »ny jord», där nya själstillstånd skola spira och - i sinom tid - nya ideal blomma. Grupper af människor kunna tidtals för sig själfva glömma släktet. Men mänskligheten i sin helhet har ännu aldrig mist intuitionen ifråga om villkoren för släktets fortvaro och fortutveckling till högre former.

Ett nytt område, som kvinnorörelsen öppnat för kvinnan är det vetenskapliga. Ty att några italienska kvinnor under renässansen intogo akademiska lärostolar; att under 16- och 1700-talen några damer allvarligt ägnade sig åt klassiska studier eller exakta vetenskaper, detta allt var ännu undantag. Och undantag äro alltjämt de kvinnor, som under kvinnorörelsens tid utmärkt sig genom stora vetenskapliga verk eller upptäckter. Men flerstädes - bland annat som sin egen mans eller andra mäns assistent - utför nu ofta en kvinna godt vetenskapligt arbete. Äfven

42

på uppfinningarnas område syssla många kvinnor, utan att dock ännu något kvinnonamn är fäst vid en epokgörande uppfinning.

Där konstruktiv begåfning fordras, hafva nämligen kvinnor tillsvidare icke utmärkt sig: de ha t. ex. hvarken danat ett filosofiskt system eller en ny religion; hvarken stora musikverk eller monumentala byggnadsverk; hvarken något klassiskt drama eller epos. Däremot äro de exakta vetenskaperna, dessa som man a priori skulle tro kvinnorna föga ägnade för - t. ex. matematik, astronomi, fysik - just de, där de hittills vunnit de största utmärkelserna. Och detta innebär en varning för öfverilade slutsatser angående kvinnans själslif. Först sedan flera släktled af kvinnor - med samma utbildningsrätt som mannen, med samma uppmuntran från hem och samhälle - utöfvat sina upptäckar-, uppfinnar- och skapargåfvor, kan man verkligen veta om kvinnans underlägsenhet på dessa områden är naturbestämning eller icke; om hennes genialitet endast varit hämmad i sina yttringar eller om den - som jag tror - i regeln uppträder på ett annat område än mannens.

Inom de konstnärliga yrkena finnas några, dem kvinnorörelsen icke behöft öppna för kvinnan: den dramatiska konstens, liksom musikens och dansens. Medelbart har dock kvinnorörelsen omdanat de här verkande kvinnornas ställning: genom att höja aktningen för allt godt kvinnoarbete och genom att stegra krafven på kvinnobildningen i allmänhet. Kvinnorörelsen har äfven omedelbart öfvat inflytande på vissa af nutidens konstnärinnor. Sålunda sade mig Eleonora Duse, att hennes innerliga vilja varit att kunna

43

framställa och förklara de nya kvinnotyperna, ehuru nutidens dramaturger sällan bjudit henne det stoff, hon önskat för att däraf dana gestalter, genom hvilka hon kunnat uppenbara den nya kvinnans själ och sålunda höja såväl männens som kvinnornas eget ideal af kvinnan. På dansens område hafva - särskildt amerikanska - kvinnor blifvit nydanande ifråga om formen och härigenom äfven uppenbarerskor af ett nytt kvinnligt själslif, som i dessa former sökt sig uttryck. Stora sångerskor hafva - i synnerhet genom Wagneroperan och romanssången - äfven gifvit stämma åt kvinnosjälens urgamla längtan, men sådan den nu gestaltar sig hos den nya kvinnan. Och under den stora kvinnliga pianistens eller violinistens hand hafva ej ens musikens klassiska verk vägrat att gifva liknande uppenbarelser.

Kvinnorörelsens allra finaste verkningar - idel imponderabilia, icke möjliga att räkna, bevisa eller klargöra - hafva sålunda nått samtiden genom linje, rörelse, rytm, tonfall; genom klangen i en stämma, genom en handrörelse, genom blicken ur ett öga, genom ljudet af en violin. Och dessa verkningar hafva blifvit mottagna utan att någon strid om kvinnans eller mannens öfverlägsenhet stört receptiviteten. På andra områden minskas ännu ofta mottagligheten för kvinnans konstskapelser genom nämnda strid. Men inom de ofvannämnda hade kvinnorna - långt före den målmedvetna kvinnorörelsens början och utan alla argument - öfvertygat världen om kvinnans fulla likställighet med mannen.

Dessa genom skönheten i en eller annan form segerrika kvinnor hafva gjort mera för

44

kvinnorörelsen än denna för dem. Visserligen har kvinnorörelsen, omedelbart som medelbart, del däri, att såväl musikaliska som andra konstakademier och konstslöjdskolor öppnats för kvinnorna. Men - akademier ha ett tvetydigt värde. Och ju mer tvetydig dess mer genial lärjungen är. Den nya rätten har sålunda visat sig farlig för de verkliga begåfningarnas själfständighet. Och den har - som alla öppnade möjligheter till utbildning - blifvit en frestelse för de inbillade begåfningarna att gå utom sin gräns. Denna fara får - hvad de bildande konsterna angår - alltmer sin motvikt i de skolor för tilllämpad konst, genom hvilka många kvinnor dragits till de dekorativa yrkena, från och med bostads- och trädgårdsarkitekturen till festdekoreringen. Men såväl på de använda som på de bildande konsternas och musikens område har den nutida lättheten till utbildning och offentligt framträdande gjort en mängd kvinnor utställande och uppträdande, som fordom endast skulle användt sin talang inom hem- och sällskapskretsar. Och detta ej endast till omedelbar glädje för dessa kretsar utan till medelbart gagn för konsten!

De kvinnliga verk, dem mänskligheten icke skulle kunna förlora utan att bli fattigare, äro tills vidare hvarken skapade inom musikens eller de bildande konsternas område, de tillhöra alla litteraturen. Och denna har kvinnorörelsen icke öppnat för kvinnan: allt sedan Sapphos och Corinnas dagar hafva kvinnor inom vitterheten vunnit rykte. På romanens och novellens - i några fall äfven på lyrikens - område har den kvinnliga genialiteten frambragt verk,

45

som äfven af män ställas vid sidan af, väl ej de största verken af de på samma områden skapande manliga snillena, men bredvid ypperliga manliga verk. Genom - ursprungligen ej för offentligheten ämnade - bref och memoarer, torde den kvinnliga egenarten utan särskild genialitet hittills ha fått sitt på en gång fullaste och finaste uttryck. Såsom förmedlarinna af andras verk har kvinnan i vår tid icke - såsom under upplysnings- eller Goethe-tiden - sin största betydelse genom samtal och bref utan genom tryckpressen. Nutidskvinnan är alltjämt som essayist och biograf, som öfversättare och samlare en värdefull kulturförmedlare. Tyvärr äfven en kulturfara. Ej så mycket genom de många underhaltiga egna verk, kvinnor frambringa. Ty dessa, som de motsvarande manliga, sjunka snart till botten. Den verkliga faran är att kvinnor i massa öka antalet af det slags pressarbetare, hvilka sakna såväl den intellektuella som etiska kultur, hvilken inom detta arbetsområde borde vara oeftergifligt villkor. Detta yrke är nu tvärtom det, där man fortast kan tränga sig in utan yrkesbildning och där man lättast kan umbära yrkesheder. Följden däraf är, å ena sidan, att damer och herrar, som sakna båda delarna, i sin tidning kunna nedgöra allvarliga människors verk och väsen utan att de äga en aflägsen möjlighet att ens aningsvis förstå någondera! Å andra sidan kröner detta blad-, och kaféfolk sina medlemmar till drottningar och kungar - för en dag! Press-rasen bedrifver i följetongen såväl sin flirt som sin hämnd: den knif, naturbarnet sticker i sin rivals bröst, motsvaras hos

46

pressens kaffrer af stålpennan, som genomstinger medtäflarens verk. Med ett ord: kvinnor utföra nu inom pressen ofta haltfullt, oftare haltlöst arbete. Deras »kvinnliga säregenhet» medför snabbare än hos mannen en fullkomlig tillägnelse af ritualet för tempeltjänsten hos pressens gudom, publiken. Särskildt visar sig »kvinnligheten» i förmågan att »gripa det förbiilande ögonblicket i de fladdrande lockarna», liksom i att ana när ögonblicket har löslockar och greppet sålunda icke lönar sig.

Medan kvinnor i mängd ägna sig åt pressen, finner man dem sällan arbeta inom de områden, dit dock kvinnorörelsen bort rikta henne: den sociologiska och psykologiska forskningens. Nästan alla betydande arbeten om det normala, abnorma och brottsliga själslifvet hos barn, ungdom och kvinnor, äro t. ex. skrifna af män. Dessa hafva tyvärr äfven behandlat det kvinnliga själslifvet i s. k. vetenskapliga verk, i hvilka mannen vågar tala om »kvinnan» - äfven när han om kvinnan intet annat vet, än hvad hans egna lyckliga eller olyckliga erfarenheter lärt honom genom en mor eller syster, hustru eller älskarinna!

Männens ringa anspråk på hvarandras »vetenskaplighet», när de ge sig in på det terra incognita, som kvinnosjälen för dem ännu är, kan tjäna som förklaring öfver att de som »vetenskapliga» lofprisat vissa kvinnliga verk öfver kvinnor, alldeles lika ytliga som deras egna.

På några undantag när, är det icke kvinnornas fysiologiskt-psykologiska böcker om kvinnan, som verkligen lärt samtiden något nytt om kvinnokönet i

47

allmänhet och om den nya kvinnan i synnerhet. Nej, det är i romanens och lyrikens eller i den omedelbara själfbekännelsens form, kvinnor gifvit de värdefullaste dokumenten om sitt kön. Dels sådana, som visa de omvandlingar, kvinnorörelsen medfört i kvinno-naturen, dels sådana, som visa i huru hög grad dennas grundväsen förblifvit detsamma, ehuru detta väsen hos nutidskvinnan äger många fler facetter än hos kvinnan under någon föregående tid: facetter, tillkomna under de mångfaldigt fler kontakter och friktioner med lifvet, för hvilka kvinnan nu utsattes eller utsätter sig. Ur litterär synpunkt äga dessa bekännelseböcker sällan ett värde jämförligt med de i yttre mening objektiva, klassiska verk, dem nutidens geniala författarinnor danat. Stundom har dock någon af dessa bekännelseböcker - en bok i hvilken författarinnan ärligt gifvit sin egen historia - verkligen blifvit litterärt värdefull. Men äfven när dessa böcker endast innehålla själfförsköning och själfbedrägeri, grymma orättvisor mot männen eller mot andra kvinnor, så är det visst att, som uppenbarelser om den nutida kvinnosjälen, dessa böcker i framtiden bli värdefullare än ofvannämnda konstnärligt fullkomnade och klarnade kvinnoverk. Ty sanningen om kvinnan under kvinnans århundrade finner man endast i de lidelsefulla böcker, som förtälja de hårda striderna för frihet, arbete, rätt eller rykte; eller i de, på annat sätt lidelsefulla, ur hvilka själen eller blodet eller båda ropa ut sin - trots frihet och arbete, rätt och rykte - alltjämt ostillade längtan. Hvad man än i nuet kan invända mot dessa böcker på grund af

48

deras hänsynslöshet: för senare släkten blir denna deras egenskap deras egentliga värde.

Emedan hittills litteraturens härligaste som dess förfärligaste kvinnogestalter blefvo danade af manliga diktare, mena många att män bättre känna kvinnorna än dessa själfva göra. Och så till vida se männen klarast, som kvinnan först i och genom kärleken når sin högsta höjd eller sin djupaste låghet. Men frånsedt detta äga kvinnorna en mycket finare - och ofta mer förstående - syn på hvarandra än mannens syn på kvinnan är. Det blir därför ej endast när en kvinna i ord eller bild skildrar sig själf utan äfven när hon skildrar andra kvinnor - någon gång också barn - som man redan nu känner, att det »säreget kvinnliga» kan komma att dana en, i ordets bästa mening, kvinnlig konst. Tills vidare vill man ju - och på goda skäl - att konsten liksom vetenskapen hvarken skall röja sig som »manlig» eller »kvinnlig» utan uppenbara en fullmänsklig personlighet. Men detta betyder ej att denna personlighet inom sig sammansmält - och sålunda försvagat - det manliga och kvinnliga till allmänmänsklighet. Nej, det betyder att manliga och kvinnliga drag finnas sida vid sida inom ett sådant väsen och ömsevis i all sin kraft göra sig gällande. På talangens plan kan man finna kvinnliga män och manliga kvinnor; på geniets aldrig. Där bevarar hvardera fullt gitt köns egenart, bredvid vissa drag af det andras. De ett primitivare själslif betecknade, manliga eller kvinnliga, attributen, dessa saknas däremot ofta hos de största män och kvinnor. Med andra ord just den hypermanlighet eller hyperkvinnlighet,

49

hvarigenom i utveckling efterblifna män och kvinnor i litteraturen som i lifvet alltjämt behaga hvarandra.

I det genom kvinnorörelsen direkt framkallade kvinnliga författarskapet kan man afläsa hela skalan af den kvinnliga egenarten, från den i bästa till den i sämsta mening kvinnliga. Denna litteratur bevisar huru tanklösa och vapenlösa vissa kvinnor kastat sig in i striden, huru tänkande och välrustade andra kvinnor utkämpat den. Det opartiska i detta omdöme torde bestyrkas genom erkännandet att jag ej sällan inom den förstnämnda skaran funnit meningsfränder, inom den senare motståndare - likaväl som omvänt!

Kvinnorörelsen själf har - dels genom att föranleda föredrag och författarskap, dels genom byrå- och organisationsarbete - blifvit ett nytt arbetsområde för kvinnan. - Äfven på detta fält finner man många kallade, få utvalda. Men när - utom efter nederlag - såg man någonsin en armé utan tross?

På familjerättens område har kvinnorörelsen, medelbart eller omedelbart, åstadkommit stora förbättringar i den ogifta kvinnans rättsliga ställning. De närmaste bevisen ge vårt eget land, som under en tidrymd af 70-80 år gifvit syster lika arfsrätt med broder, gradvis gjort den ogifta kvinnan myndig vid samma ålder som mannen, en myndighet, som utvidgades

50

genom upphäfvandet af giftomannarätten. Kvinnans äktenskapsålder är framflyttad. Alltmer har kvinnan blifvit likaställd med mannen i rätten att idka handel och näring; gradvis erhållit rätten att bekläda vissa statsämbeten, ehuru hon ännu är utesluten från flera. Den gifta kvinnan åter står allt fortfarande under mannens välde; då förord ej skett, har mannen dispositionsrätt öfver hustruns förmögenhet; han förvaltar den gemensamma egendomen; han kan hämma hustruns frihet till arbete; han har myndigheten öfver barnen. Några förstärkningar af förordets verkningar; den hustrun tillerkända rätten till sin arbetsförtjänst; några lättnader i fråga om boskillnad och skilsmässa; några förbättringar i fråga om utomäktenskapliga barns ställning äro några små framsteg att påpeka. Äfven i andra land ha liknande förbättringar skett omedelbart genom manligt, medelbart genom kvinnorörelsens inflytande. Men öfverallt är familjerätten fortfarande byggd på principerna: fadersrätt, mannens myndighet öfver hustrun, äktenskapets oupplöslighet eller lösbarhet under mer eller mindre svårighet. Ifråga om medborgarrätt har t. ex. i Sverige kvinnan länge deltagit i prästval; redan omkring femtio år ägt kommunal rösträtt; senare i vissa fall erhållit kommunal valbarhet, t. ex. inom skol- och fattigvård och nu senast till stadsfullmäktige. Ännu annat kunde anföras. I andra land hafva kvinnorna stundom mer, stundom mindre af dessa medborgerliga rättigheter; endast i ett par hafva de vunnit politisk rösträtt, i ett äfven politisk valbarhet. På såväl familje- som

51

medborgarrättens område har således kvinnorörelsen mycket mer kvar att eröfra än hvad den redan vunnit. Men jag är viss att småflickorna - som jag nu hör leka »mor och barn» nere i trädgården - skola besitta alla de rättigheter, som tillkomma makan, modern och medborgarinnan.

Det blir dessa småflickors generation, som kommer att träda in under den fana, hvilken en liten grupp af feminister redan lyft. Kvinnorörelsen i dess nuvarande form har nämligen löst sin uppgift när den skaffat hvarje kvinna den lagliga rätten att - utan hinder af sitt kön - utveckla och bruka sin egenart. Men efter denna kvinnans eröfring af sin rätt som människa och medborgare, återstår hennes eröfring af rätt som kvinna. Och här är det, af inga lagparagrafer åtkomliga, tanke- och känslosätt, seder och vanor det gäller att omvandla. Den nutida kvinnorörelsen har danat och danar ännu alltjämt de sociala villkoren för denna sista frigörelse. Men den vill ej godkänna de vidast gående följderna af sitt eget verk. Den vill samma rättigheter men också samma plikter för alla kvinnor. När en enskild kvinna brukar den frihet, kvinnorörelsen skaffat henne som samhällsmedlem för att enligt sitt väsens djupaste kraf gestalta sitt enskilda öde, då bäfvar det gamla gardet för utgången af den batalj, i hvilken det så tappert kämpat.

Men intet är vissare än att den kvinnliga personligheten - vare sig dess innersta vilja är den andliga skaparlusten, den erotiska lyckan, den moderliga saligheten eller den allmänskliga godheten - alltmer kommer att taga sig nya uttryck, uttryck, dem nutidens

52

f. d. liberala, numera konservativa feminister och nutidens socialistiska feminister dels ej ana och dels - anande - beklaga. Tillsvidare följer äfven den »emanciperade» kvinnan i regeln de banor, den sociala seden utstakat för hennes kön, liksom de kulturella idéer, hvilka hittills varit mannens. Men om - under tvåtusentalet - en kvinnlig kultur verkligen kommer att utfylla den manliga, då blir detta just i den mån, kvinnorna å mod att skapa och handla så, som flertalet feminister nu ej ens vågat tänka. Och då skall det visa sig att alla nutidens socialt verkande rörelser framförallt kvinnorörelsen och socialismen - varit vägbaningsarbeten för den manliga och den kvinnliga öfvermänniskan eller - om man föredrar det äldre ordet - fullmänniskan.

Som andra »gamla garden» komma feminismens veteraner icke att ge sig men stupa på sin stridsplats. Småflickorna där nere komma en gång att fira deras minne. Ty genom deras strider blef vägen fri för de unga, vägen, som leder till det vida haf, där undergången kanske väntar den, som ger sig ut i mörkret med sin bräckliga farkost. Men många komma dock att våga färden och bida sitt öde, starka, stolta och stilla, som den unga jungfrun i Schwinds »Wasserfahrt», denna härliga symbol af framtidens kvinna.

[1] Med hänsyn till utrymmet hänvisar jag i denna punkt till en annan skrift i den serie, där min egen på tyska utkommit, nämligen professor Werner Sombarts Das Proletariat.