Kvinnorörelsen / I. Inledning (1909) Author: Ellen Key Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Inledning.

Den första »kvinnorörelsen» var Evas åtbörd då hon sträckte handen efter frukten från kunskapens träd - en rörelse, som blef symbolisk för kvinnorörelsen i dess helhet. Ty viljan att öfverträda utifrån satta gränser har städse varit drifkraften i medvetna som omedvetna kvinnorörelser. Hvar tidsålder har kallat öfverträdelsen ett »syndafall», ett brott mot Guds uttryckliga bud, liksom mot den kvinnan en gång för alla gifna naturen. Och dock ha från häfdernas början kvinnor framträdt, som gått långt utom den af deras tid och deras folk för deras kön satta gränsen. De ha sålunda visat, att denna gräns icke alltid sammanföll med hvad flertalet ansåg vara kvinnans »natur». Ena gången t. ex. har en kvinna visat »manliga» regentegenskaper eller utfört en »manlig» bragd; en annan gång utmärkt sig genom »manlig» kunskap eller konst; en tredje gång vågat älska utan lagens eller sedens tillstånd. M. e. o. den enskilda kvinnan har - då hennes hjärna eller hjärta varit starka nog - städse haft möjligheter till personlig kraftutveckling. Men hon har därvid endast haft sin egen kraft och vilja att lita till; hon har icke

6

blifvit drifven fram af tidsandan, ej heller följd af massan. Dessa enastående hafva af samtid som eftervärld ömsom blifvit förhärligade såsom »naturens under», ömsom framhållna såsom varnande exempel. Sedda i samband med emancipationen äro alla de fall, då en boja blef bruten af kvinnlig tankekraft eller skapargåfva, af ett hjärta eller ett samvete, delar af hvad man kan kalla den förhistoriska kvinnorörelsen. Nyssnämnda personliga frihetsrörelser ha icke varit led i den målmedvetna utvecklingen utan uppträdt enstaka. Lika så att säga anonymt var länge kvinnornas deltagande i de stora frihetsstrider, där de, utan hänsyn för kvinnans »natur», fått blöda på arenor och schavotter, bestiga bål och hissas i galgar. Det var mycket sällan, som dessa kvinnliga martyrer omedelbart ändrade männens - eller ens kvinnornas egen - syn på kvinnans »väsen». Men liksom vissa dofter anses hinna förflyktiga först efter sekler, finnas handlingar, som förbli lika länge verkande.

Betydelsefullast inom den förhistoriska kvinnorörelsen äro dock de otaliga kvinnor, hvilkas själ endast fick uttryck i hvardagslifvets starka eller stilla åtbörder, men likväl förblef lefvande och växande. Som bevis för kvinnans »förslafvande» genom mannen brukas ännu stundom den primitiva arbetsdelningen, som gjorde jakten och kriget till mannens uppgift och som sålunda hos honom utvecklade mod, dådkraft, vågsamhet, medan kvinnan förblef »lastdjur». Men man glömmer då att jordbruket och handtverket, som kvinnan under detta skede utöfvade, gjorde henne till kulturbärerska i nästan högre grad än mannen eller åtminstone utvecklade öfvade, gjorde henne till kulturbärerska i nästan

7

hennes själskraft på ett mångsidigare sätt än hans.

Äfven sedan denna arbetsdelning ändrades återstod - ja återstår ännu i otaliga landtliga hem - i och genom flera af husmoderns viktiga och svåra uppgifter många möjligheter till andlig utveckling. Och det är ej minst i detta afseende, industriarbetet plundrat kvinnorna.

Jämte dessa oräkneliga, namnlösa kvinnor, som sekel efter sekel stegrat sin själskraft i och genom det materiella kulturarbetet, har man att minnas alla de andra onämnda, som med blomlikt stilla åtbörder vändt sina själar mot ljuset.

Antika grafvårdar och Tanagra-figurer säga oss mer om den helleniska kvinnans jämnviktsfulla och förfinade kroppslighet än de berömda Aphrodite- eller Athene-stoderna. På samma sätt är det ej de ryktbara utan de namnlösa kvinnorna, som vittna mest om den forntida kvinnosjälens vilja till ljus och lif.

Sålunda blefvo t. ex. skaror af grekiska kvinnor filosofernas lärjungar, ja, en och annan deras ingifvelse. Oftast hetärer, representera dessa kvinnor den dåtida »emancipationen» från den lagliga hustruns ofria tillvaro, och bevisa att kvinnor redan längta att dela männens intressen och tillägna sig deras kultur. Häfderna ha äfven bevarat ord och handlingar af forntida hustrur och mödrar, som visa att dessa stundom höjde sig till manlig själsstorhet och samfundsanda. Pythian och sibyllan, vestalen och valan äro andra vittnesbörd om att kvinnans själsmakt verkade och var erkänd långt före kristendomen. Äfven hos de rena naturfolken funnos - och finnas - fall,

8

där kvinnor i makt och rätt ej endast likställas med, nej ställas öfver männen. Och om å ena sidan de stränga kraf, männen tidigt ställde på hustrurnas trohet - medan de själfva ägde full frihet till flergifte - bevisa att hustrun betraktades som mannens egendom, så blef å andra sidan denna uppfattning ett medel att höja kvinnans själslif. Ty den själfbehärskning, hon måste ålägga sig, förfinade hennes känsla till den hängifvenhet, som endast omfattade en, den man hon tillhörde. Intet är ytligare än att endast bedöma kvinnans verkliga ställning hos något visst folk efter hvad man vet om folkets lagar. Det är som ville man om några sekler bevisa den europeiska nutidshustruns oerhörda förtryck med hänvisning till våra nu gällande eländiga äktenskapslagar. Denna klyfta mellan lag och sed glömma t. ex. de, som förklara att äktenskaplig hängifvenhet, vördnad för hemmets helgd, aktning för kvinnans andliga varelse först kommit in i världen genom kristendomen.

Det är betydelsefullt nog för kvinnans frigörelse att Jesus höjde alla människors personliga värde genom sin lära att - huru och hvad människan än i yttre afseenden var - hennes själ ägde ett evigt värde, såsom innesluten i Guds kärlek. Betydelsefullt nog är att Jesus själf ur denna synpunkt mötte hvarje kvinna - äfven synderskan - med aktning och godhet. Under den växande ovissheten om Jesu verkliga lära nödgas man antaga att - liksom Veronicas svetteduk bevarade aftrycket af Jesu yttre bild - de äldsta församlingarnas lefnadssätt är det trognaste aftrycket af Jesu lära. Det blir då för denna lära betecknande att inom församlingarna kvinnor och män stodo sida

9

vid sida i samma tro, samma hopp, samma kärleksverksamhet och samma martyrskap. Här var »icke kvinna eller man» utan alla voro ett i hoppet om Jesu snara återkomst för att upprätta Guds rike. Men allt efter som detta hopp bleknade, framträdde åter den hedniskt-judiska åskådningen af kvinnan. Visserligen sökte kyrkan jämnställa man och kvinna i fråga om en del äktenskapliga plikter och rättigheter; sökte hos båda parterna uppehålla äktenskapets helgd; sökte mot våldet skydda kvinnor och barn. Visserligen motverkade kyrkan den råa sinnligheten, bland annat genom att betona celibatet som uttryck för den högsta andligheten. Men å andra sidan blef denna kyrkans lära det största hindret för kvinnans höjande, emedan den minskade vördnaden för hennes uppgift som könsvarelse. Äktenskapet - hvars enda, erkända ändamål var otuktens förhindrande och släktets förökande - ansågs såsom ett lågt tillstånd i jämförelse med den rena jungfruligheten. Och ju mer denna prisades, dess mer nedsattes kvinnan, mannens värsta frestelse under hans sträfvan efter den högsta heligheten. Inför Gud, så lärde man visserligen, voro man och kvinna likaställda, men icke i mänskliga förhållanden eller egenskaper. Ja, man kom ju med denna tankegång därhän, att på kyrkomöten af handla frågan om kvinnan öfverhufvud ägde en själ! Men när kyrkan i Jesu moders gestalt dyrkade den rena jungfruligheten, då var det sig själf ovetande kvinnan i hennes högsta skepnad - som lycklig eller lidande moder - den förhärligade. I dômens stoder och altarbilder tillbad mannen under Marias drag den högsta, huldaste

10

kvinnlighet. De af kyrkan framför allt anbefallda dygderna voro Marias, voro de, i hvilka kvinnan i allmänhet ägde försteget. Genom alla dessa intryck danades ett själstillstånd, i hvilket det af religiös extas fyllda hjärtat slutligen med nödvändighet gaf sig hän åt jordiska uppenbarelser af denna samma hulda kvinnlighet. Oftast blef mannens hängifvenhet endast en ihållande dyrkan på afstånd af ett till bragd eller dikt inspirerande ideal. Någon gång sammansmälte extasen man- och kvinnoväsen i den stora kärlekens sinnligt-själfulla enhet. Men äfven när intetdera blef fallet, höjde riddarnes och minnesångarnas kvinnodyrkan andra mäns aktning för kvinnorna och kvinnornas aktning för sig själfva. Till den förra bidrog att de ständigt i vapen stående männen mer sällan hunno tillägna sig de bokliga konster, dem prästerna - och genom dem riddarborgarnas fruar och döttrar - inhämtade. Damernas ofverlägsenhet i detta afseende bidrog till deras förfinande inflytande på skick och sed, liksom på tidens kultur i det hela. Det var ofta genom en kvinnlig lyssnarskara, minnesångarens dikt först fick berömmelse. När man i Mainz ser Heinrich Frauenlobs grafsten, tycker man sig inför de själfullt ädla dragen förstå hvarför - som den lilla reliefen nederst på stenen visar - kvinnor buro honom till grafven: deras sympati gjorde honom till kvinnornas sångare och hans sympati uppenbarade för samtiden och dem själfva deras eget väsen. Det var kvinnans ideal af kärleken, som, genom diktningen och kärlekshofven, äfven blef de högst utvecklade männens. Man står här inför en tidsrörelse, som kvinnorna

11

redan halfmedvetet bestämt genom sitt känslolif och sin kultur. Den myndighet, hustrun som borgfru utöfvade under mannens ofta mångåriga bortovaro, gaf henne dessutom en ökad makt att omkring sig utbreda den högre kultur, hon själf vunnit. Men när borgherrarna kommit tillbaka och återtagit sin myndighet, då torde hända att deras hustrur fingo underliga tankar, när de under stora hvälfda ögonlock sänkte blicken mot mässboken eller riddarromanen; när de med fina, spetsiga fingrar flyttade schackpjeserna eller lekte på harpan; när de böjde smala, hvita halsar öfver den broderbåge eller knyppeldyna, där de utförde praktstycken af konstslöjd. Ja, kanske rörde sig redan inom en och annan kupig panna aningar om en tid, då förhållandet mellan man och kvinna blifvit ett annat? Sådana tankar uppstodo nog äfven i borgarhusen, när männen började att åt sig förbehålla det ena yrket efter det andra, yrken dem döttrarna tidigare lärt af fäderna, vid hvilkas sida de stundom äfven inträdt i skråen. Månne nunnedoket ens kunde hindra att sådana tankar uppstodo mellan de bleka tinningarna hos några af de kvinnor som - ute i världen lidande eller öfverflödiga - funnit en tillflyktsort i klostret? Inom detta försiggick mest ostördt den tidens »emancipation» af kvinnans intellektuella och konstnärliga gåfvor, för hvilka kultur- och klosterlifvet städse ägde bruk. Var en nunnas själ mer än de öfrigas stor och rik, då tör hända att hon kunde hemfalla åt grubbel öfver om alla Guds afsikter med hennes själsgåfvor verkligen voro uppfyllda? Och detta så mycket mer som redan då vissa kvinnor utanför klostren - kvinnor,

12

hvilkas religiösa hänförelse inriktat deras genialitet på stora mål - ute i världen öfvade ett mäktigt inflytande på såväl tankar som tidshändelser och efter döden - som helgon - behöllo makten öfver själarna. Vår Birgitta t. ex. föregriper ju en stor del af »kvinnans rättigheter».

Så betydelsefull hade kvinnans själsmakt under medeltiden visat sig vara, att den framkallat kvinnliga som manliga »feministiska» författare redan under för-renässansen. Och under hög-renässansen har det hunnit uppstå en hel liten emancipationslitteratur om och af kvinnor. Denna litteratur växer under de följande århundradena. Berömda män betona vikten af en höjd kvinnobildning; några bevisa redan i början af 1500-talet kvinnornas absoluta öfverlägsenhet i allt; kvinnans frihet, bildning och rätt - i ett eller annat afseende - yrkas af såväl de kvinnliga som manliga »feministerna». Denna litteratur afser emellertid mindre att ändra några gifna förhållanden än att - med exempel från forntidens berömda kvinnor - bevisa det personliga berättigandet och det samhälleliga gagnet i hvad som redan utan hinder - men under klander från vissa håll - ägde rum: att en del kvinnor framträdde, hvilka genom klassisk bildning, utöfvandet af lärda yrken, politiska eller religiösa, intellektuella eller estetiska intressen stodo vid sidan af humanismens, renässansens och reformationens män. Tidens ideal - den individuellt utpräglade, fullt utvecklade mänskliga personligheten - bestämde kvinnornas lifsförelse lika väl som männens. Båda könen uppskattade det lifsvärde, som den egenartade, enastående,

13

inom sig afslutade personligheten utgör för andra sådana personligheter. Båda könen togo sig rätten att välja det med den egna naturen öfverensstämmande, det som själ eller sinnen, tanke eller känsla kräfde. Med denna åskådning följde att kvinnorna på en gång sökte nå det högsta mått af sitt eget köns skönhet och behag och att bruka hvad naturen gifvit dem af »manligt» mod eller snille, egenskaper, dem männen hos kvinnan beundrade näst efter hennes rent kvinnliga företräden. Ej heller under denna tid är det kvinnornas verk, som äga den stora kulturella betydelsen, utan deras i männens verk afspeglade, fullmänskliga väsen. Under antiken visade kvinnor förmåga af manlig själsstorhet och medborgardygd; under medeltiden förmåga af samma helighet och kärleksverksamhet som männen; under renässansen förmågan att som männen till ett lefvande konstverk utdana den egna personligheten. Om renässansens jämlikhetsbegrepp könen emellan fortfarit att ge utvecklingen dess riktning, då skulle en kvinnorörelse aldrig uppstått; då hade det ena efter det andra af dess ännu omstridda mål i sinom tid vunnits såsom naturliga frukter af renässansens blomning. Nu fick denna - och allt mindre ju mer man nalkas norden - en mycket obetydlig, omedelbar inverkan på kvinnans frigörelse. Motreformationens, religionskrigens och den nya ortodoxiens tidehvarf medförde tvärtom en oerhörd tillbakagång i kvinnans ställning. Den »köttets befrielse», som ägde rum genom protestantismens dom öfver klosterlifvet och dess anbefallande af äktenskapet, hade föga gemensamt med den djupa känsla af kroppslighetens rätt och skönhet, hvarigenom

14

den lifsberusade renässansen blef den stora pånyttfödelsetiden för konsten. Luthers syn på det af äktenskapet »helgade» könslifvet var så groft utilistisk, att den sänkte kvinnan från den höjd, dit medeltidens och renässansens finaste känslolif och kultur lyft henne. Som husmor behöll hon sin myndighet. Förnuftäktenskapet var det renlärigaste och vanligaste. Åt den man, som valt henne, födde hustrun barn i dussin och tjog. Kyrkan gaf henne själaspis. Sökte en enstaka kvinna bruka sina själsgåfvor i »världslig» riktning, då måste hon äga mäktigt beskydd, annars löpte hon faran att bli bränd som häxa. Men trots allt företer äfven detta tidehvarf ej få kvinnor, som skaffat sig den kunskap, efter hvilken de längtat, som lyckats hålla sin själ lefvande, som midt i stenöknen funno källor. Ju mer de olika lärdomsgrenarna utvecklades - och latinet dessutom förblef de lärdas språk - dess svårare var det emellertid för kvinnor att nå den för deras kön förseglade källan. Ty den klassiska bildningen meddelades nu allt mer sällan åt döttrarna, för hvilka t. o. m. läs- och skrifkunnigheten ansågs kunna innebära frestelser till afvikelser från dygdens vägar. [1]

Att kvinnor under förföljelsetiden med varm tro omfattat och med styrka lidit för den nya läran; att de under krigstiderna med kraft och förstånd skötte gods och gård - intetdera ändrade tillsvidare

15

kvinnans samhälleliga eller äktenskapliga ställning. Mannen var kvinnans hufvud och sålunda Gud ett godt stycke närmare än hon. Inom äktenskapet betraktades kvinnan - enligt ett biskopsord - såsom ett mannens »lösöre»; utom äktenskapet såsom ett djäfvulens redskap. Men huru lågt än kvinnosjälen under detta skede nedpressades, den lefde dock och gick i arf till söner, hos hvilka mödrars starka men obrukade begåfning stegrades till snille; den gick i arf till döttrar, som i hemlighet skaffade sig näring för sin själ och som lämnade sina upprorskänslor i arf till dotter eller dotterdotter. När, vid slutet af ortodoxismens och absolutismens tidsskede, protestantismens stora grundsats - personlighetsprincipen - åter bröt sig väg, då är ett af de betecknande bevisen för detta genombrott, att i England Milton skrifver om rätten till skilsmässa och Defoe om kvinnans rätt till utveckling och bruk af sina själskrafter. I Tyskland hade bland andra Comenius, i Frankrike Fénelon yrkat på ökad bildning åt kvinnorna. Det blef ej i de förstnämnda landen, som den förtryckta kvinnan först återvann sitt stora kulturella inflytande. Detta skedde i det land, där kvinnorna aldrig helt hade förlorat det. I upplysningstidehvarfvets Frankrike blef det de af kvinnor danade salongerna, som omformade den europeiska tidsandan. Bref och memoarer visa till öfverflöd kvinnoinflytandet - på godt som ondt - inom politiken och litteraturen, sederna och smaken. Kvinnorna ombilda medelbart den politiska, filosofiska och vetenskapliga stilen. Ty de fordra att hvarje ämne skall behandlas på ett för dem själfva lättfattligt och

16

behagligt sätt. Och emedan det var kvinnornas bifall, som afgjorde ryktbarheten, voro männen endast alltför angelägna att uppfylla nämnda kraf. Aldrig har kvinnan fullkomligare fyllt den betydelsefulla uppgiften att förmedla kulturvärden. En mängd skrifter författas, som afse att äfven för »fruntimren» göra det lätt att »frigöras genom förnuftet». Kvinnorna utbredde i vida kretsar männens idéer, dels genom att i stor skala sprida deras skrifter, dels genom sällskapslifvet. Konversationens konst, utvecklad till den högsta fullkomning, var visserligen ofta endast ett fjäderboll-spel med idéerna. Men den fyllde tillika - och på ett elegantare och verkningsfullare sätt - en stor del af den nutida pressens uppgifter. De politiska ledarna, konst- och litteraturkritiken, »kåseriet», »porträttgalleriet» af samtida - allt detta erhöll man under spirituelt samspråk eller i bref. I och genom sin samtalskonst blefvo kvinnorna - näst de filosofer och statsmän, som voro de tongifvande inom den eller den salongen - tidens andliga ledare; de danade den »upplysta opinionen», de medverkade slutligen till revolutionen. Salongernas härskarinnor kände knappast behof af en kvinnokönets frigörelse. Ty de ägde för sig själfva all den möjlighet till bildning, till kraftutveckling, till maktutöfning, som de någonsin kunde önska. Denna deras andliga vetgirighet och kulturella ifver spred sig till större kretsar. Ett utslag af detta allmännare uppvaknande var det 1786 i Paris upprättade kvinnolycéet, bland hvars lärjunger man några år senare finner hänförda anhängarinnor af revolutionen.

Äfven hos de germanska folken framträda under upplysningstiden kvinnor med vittra och vetenskapliga

17

intressen, några med en ovanlig begåfning, som de äfven utöfva. Men det var oftast under tyngre sällskapsformer - s. k. »akademier» och »samfund» - som kvinnor och män möttes till sina »lärda tidsfördrif». Och ingenstädes - annat än genom några regentinnor - nådde andra europeiska kvinnor under upplysningstidehvarfvet ett inflytande, som kan jämföras med de franska damernas.

Midt under rococosirlighetens och galanteriets, förnuftets och espritens tidehvarf kom det stora genombrottet, den andra renässansen: känslans återuppvaknande. På det religiösa området skedde detta först genom de pietistiska tidsrörelserna. Senare var det Rousseau, som ifråga om religionen, naturen, kärleken, moderskapet blef känslornas befriare och jämte honom de engelska diktarna och Goethe samt dennes föregångare. Litteraturen, teatern och konsten trädde allt mer i förgrunden och kvinnorna fingo därmed allt större möjligheter att lära känna, förstå och älska tidens rikaste kultur. I och med känslans genombrott blefvo den personliga friheten, den individuella egenarten åter stora lifsvärden. Allt fler bli nu de kvinnor, som i sitt lif vilja ge uttryck åt sin känsla, som äro medvetna om att deras väsen bär på många otillfredsställda kraf, såväl ifråga om rätten till kultur af deras naturliga egenart som ifråga om rätten att, i det enskilda lifvet och inom samhället, ge uttryck åt denna egenart. Och männen äro alltjämt i det andliga utbytet med kvinnorna såväl gifvande som mottagande; kvinnoväsendet blir uppskattadt med allt finare förståelse.

18

Emedan människans känslor bestämma hennes tankar - ty tanken går städse i den riktning, där känslan sagt oss att vår lycka är att finna - så är det själfklart att under 1700-talets senare del, frihetens idé är den, som sätter allt fler kvinnors själ i flamma. Individens frigörelse är historien i historien ända från renässansen. Denna frigörelse främjas genom reformationsstriden för tros- och samvetsfrihet, vetenskapens strid för forskningens och tankens frihet och slutligen striden för den medborgerliga, lagskyddade friheten. I Amerika höres redan 1776 yrkanden om rösträtt åt kvinnorna, som med så mycken hänförelse och ståndaktighet deltogo i frihetskriget. Med samma lidelse omfatta kvinnor i Frankrike kampen för »människans rättigheter». Men båda gångerna erforo de att »medborgare» och »människa» voro begrepp, som endast hänfördes till mannen. Att en kvinna under franska revolutionen proklamerar »kvinnans rättigheter»; att kvinnor då med ifver af handla dessa, liksom uppfostran och andra lifsviktiga frågor, detta får - omedelbart - lika ringa verkan som de dåtida försöken att häfda fjärde ståndets rätt. De båda undertryckta rörelserna - kvinnornas och arbetarnas - blefvo i stället de, som slutligen behärskade det nittonde seklet och som nu i det tjugonde äga alla skäl till sin segervisshet.

Under 1600- och 1700-talet framträda i olika land manliga och kvinnliga skrifter för att bevisa kvinnans människovärde och människorätt. Medelbart äro de inspirerade af tidigare seklers stora kvinnogestalter; omedelbart hämta de sina ingifvelser i kvinnans politiska och kulturella maktutöfning under 1700-talet.

19

Särskildt märkliga äro de inlägg som - af sins emellan säkerligen opåverkade författare - gjordes under 1790-talet af svensken Thorild om »kvinnokönets naturliga höghet», af tysken Hippel, af fransmannen Condorcet, af engelskan Mary Wollstonecraft. Alla betona att könsskillnaden ej bör vara något hinder för att kvinnorna likaställas med mannen inom familjen och samhället; att de få samma frihet som mannen till bildning och själfbestämning. De manliga författarna betona härvid mera den individuella människorätten och samhällsgagnet; den kvinnliga mera mödrarnas behof af bildning och rätt för att bättre kunna fostra och skydda sina barn. Men alla bestämmas innerst af den ideala synpunkt, som evolutionismens stora tänkare senare formulerade sålunda: att grundvillkoret för den samhälleliga jämnvikten är det samma som för den mänskliga lyckan och innefattas i lagen om den lika friheten. Och denna innebär att en hvar - utan hänsyn till skillnader mellan kön och kön, människa och människa - har rätt och bör äga möjlighet att utveckla och bruka sina anlag. Ty ingen kan verkställa en så säker värdesättning af anlagen, att denna värdering berättigar samhället att för någon enda af sina medlemmar a priori inskränka rätten till utveckling af några anlag, ehuru dessa senare kunna taga en sådan riktning, att samhället måste hämma deras utöfning.

Spencer kom här på tänkandets väg till samma fordran som romantiken på känslans. Romantiken visste, att i den mån individen var ovanlig,

20

blef den oförstådd, eftersom man visar sin yta för flertalet, sitt innersta endast för de samkännande. Äfven inom familjekretsen förblir därför individen ofta oupptäckt. Hur mycket mer måste ej då det, till stor del af filistrar bestående, samhället komma att våldföra sig på individen, när det tilldelar den ena kategorien, det ena könet, den ena klassen rättigheter, den andra icke!

Ur denna synpunkt var det som romantikerna äfven för kvinnans räkning utdrogo individualismens konsekvenser. De påpekade att den till ytterlighet drifna könskaraktären hvarken ger den högsta manliga eller högsta kvinnliga typ; att hvardera könet hos sig bör utveckla äfven det ädelt allmänmänskliga och det personligt egenartade. Och så gjorde äfven de stora kvinnliga individualiteter, som delade romantikernas lifsöden. De blefvo sålunda i stånd att fullt följa sina mäns andliga lif; kärleken blef äfven en själarnas enhet. Det romantiska kärleksidealet möter man redan i La nouvelle Heloise, i Goethes bref till Ch. v. Stein, hos Rahel, hos m:me Staël. Man finner det under 1800-talets första hälft hos flera stora kvinnor t. ex. - George Sand, E. B. Browning, Camilla Collett. Set framträder hos Shelley och hos Almquist, hos Stuart Mill och Robert Browning liksom hos vissa franska och tyska diktare eller tänkare. Detta då några undantagsmänniskars ideal, det är nu sedan ett par årtionden de flesta själfulla kvinnors och ej så få själfulla mäns.

Men som en verklig själisk enhet icke är möjlig annat än mellan tvänne, i yttre som inre mening, fria varelser, så har just den »romantiska kärleken» som

21

följdföreteelse haft kvinnans emancipation. Romantikens erotik - som lätt kan karrikeras sålunda, att den betydde månskenssvärmeri, sonetter och hustrubyten - har sitt verkliga väsen däri, att den ville själfullhet i kärleken. Den innebar - i en ny tids form - kärlekshofvens ideal. Men som själfullhet betyder att alla själens krafter fritt och fullt kunna genomtränga och stegra hvarandra, blef ena villkoret för den själfulla kärleken att kvinnans tanke som hennes känsla, hennes vilja som hennes fantasi, hennes maktlust som hennes samvete befrias från de dem utifrån pålagda banden för att sålunda stärkas och renas. Det andra villkoret blef att mannens själslif frigjordes från de hämmande följderna af de hans kön tillerkända företrädesrättigheterna och upprätthållna fördomarna.

Ett nytt ideal i förhållandet mellan man och hustru, mellan mor och barn; den kvinnligt-mänskliga individualitetens kraf på rätten till fri kraftutöfning och själfbestämning; behofvet af nya områden för denna kraftutöfning, sedan industrialismen började gripa den ena grenen efter den andra af hemarbetet - dessa äro grundorsakerna till den kvinnorörelse, man kallat den borgerliga. Och som den borgerliga kvinnan - genom det växande öfverskottet af kvinnor, genom de allt mer ändrade ekonomiska förhållandena och den af dessa och andra orsaker aftagande äktenskapsfrekvensen - i allt större omfattning nödgades till själfförsörjning, så blef ej endast inom arbetsklassen, utan äfven inom den borgerliga den ekonomiska orsaken till kvinnorörelsen den vidast verkande, ehuru

22

de förut nämnda orsakerna voro - och alltjämt äro - de djupast verkande.

Härmed stå vi vid den målmedvetna kvinnorörelsens början. Men denna rörelse vore en ström utan källfloder, ifall ej de, här i största korthet antydda, »anonyma» rörelserna gått förut, ifall ej redan i tidernas gråa morgon det oändliga tåg börjat, där för oss namnlösa kvinnor skrida framåt, hvardera med sin amfora på skuldran, amforor, dem de fyllt vid någon lifsens brunn. Innan dessa namnlösa svunno vid synranden, lutade en hvar af dem - såsom en antikens flodnymf - sin urnas rand mot marken, som sålunda blef genomdragen af otaliga rännilar. Och alla dessa hafva - om än på långa omvägar - med några droppar ökat den väldiga flod, som nu kallas kvinnorörelsen.

[1] Ännu i sommar har jag suttit i ett svenskt hem, där mormodern af dessa skäl aldrig fått lära skrifva men där - dotterdottern läste på sin kandidatexamen! Från vissa bond- och prästgårdar hör man än i dag seder och synpunkter berättas, hvilka troget likna reformationstidens.