Kvinnorörelsen / III. Kvinnorörelsens riktlinjer (1909) Author: Ellen Key Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Kvinnorörelsens riktlinjer.

Då jag nu går att något skärskåda kvinnosjälen sådan den blifvit under alla de ofvan påpekade sakförhållandenas inflytande, torde mången först fordra en teori om det kvinnliga själslifvets art. Men just nu, då den psykologiska vetenskapens främsta problem äro brännande och oafgjorda, vore en sådan teori såsom vetenskaplig omöjlig, såsom hugskott oförsvarlig. Äfven på erfarenheten stödda slutsatser om kvinnans själiska egenart skulle, under denna kaotiska öfvergångstid vara lättsinniga, ifall de vore absoluta. Endast en bestämd mening om kvinnans själslif kan jag - till följd af min monistiskt-evolutionistiska syn på det andliga och kroppsliga lifvet - ej undgå att uttala. Denna mening är att, under de minst hundratusen år, som kvinnan utöfvat de fysiskt-moderliga funktionerna, måste äfven de för moderskapet väsentliga själsegenskaperna hos kvinnan hafva blifvit så starkt utvecklade, att denna utveckling medfört och alltjämt företer en afgjord olikhet mellan den kvinnliga och den manliga psyche. Det vill säga allestädes där en kvinnas själ som kropp äro dugliga och villiga till moderskapet, en duglighet och

54

en villighet, som ännu åtminstone torde kunna kallas det normala tillståndet hos kvinnokönet. De andliga egenskaper, moderskapet kräft, ha blifvit »kvinnlighetens», de egenskaper faderskapet kräft »manlighetens» kännetecken. Denna olikhet har varit lika betydelsefull för hvardera könets funktionsduglighet i och för släktets fortvaro och utveckling, som för lifsrikedomen inom hvarje nytt släktled. Olikhetens utplånande eller bibehållande blir således en lifsfråga för släktet.

Uttryckt i bild synes mig förloppet vara detta, att från en gemensam rot af allmänmänskligt själslif tvänne stammar utgå, hvilka i sina kronor åter kunna förenas. Delningen i två stammar motsvaras af en arbetsdelning på två, lika viktiga områden. Det är från den synpunkten, att denna arbetsdelning - i stort sedt - måste bibehållas, som jag i det följande fäller mina värdeomdömen om kvinnorörelsens inverkan på kvinnans själslif.

Att lif visar sig som rörelse; att rörelse medför omvandling; att denna likaväl kan innebära upplösning som en högre organisation, detta veta nu alla. Kvinnorörelsen är den betydelsefullaste af alla världshistoriska frihetsrörelser. Frågan om denna rörelse leder släktet i upp- eller nedåtstigande riktning är tidens allvarligaste. De, som obetingadt påstå det senare eller det förra, hafva förhastat sitt omdöme. Frågorna måste formuleras så:

a) Har kvinnorörelsen medfört ett högre mått af lifskraft; en större förmåga af själfuppehållelse; en fullkomligare organisation, genom att de enklare formerna blifvit finare sammansatta, de enformiga

55

rikare, mer mångartade; de osammanhängande nått en fastare enhet? Eller har kvinnorörelsen inom släktet och samhället framkallat lifshämmande, kraft-nedsättande, splittrande, likformande verkningar?

b) Står det kvinnliga själslifvet nu i allmänhet öfver det vid kvinnorörelsens början, d. v. s. hafva nutidskvinnorna finare förnimmelser, djupare känslor, klarare begrepp, fastare vilja, rikare idéassociationer? Samverka deras andliga förmögenheter så, att de inbördes stegra i stället för att hämma hvarandra? Med ett ord: är nutidskvinnan själfullare än någon annan tids kvinna?

c) Är nutidskvinnans kropp - under alla åldrar - starkare, sundare och skönare än kvinnornas i midten af förra seklet, d. v. s. den tidpunkt, då kvinnorörelsen i Europa på fullt allvar började?

d) Uppfyller nutidskvinnan på ett fullkomligare sätt än kvinnan vid nämnda tidpunkt moderskapets fysiska och psykiska funktioner?

Ställas frågorna så, då måste en objektiv granskare på alla svara: ja och nej.

Men om denne granskare är evolutionist, då vet han att förloppet af hvarje social evolution liknar den, kvinnokönet nu genomgår. Inom ett visst samhällsområde - där de där handlande genom lag och sed nått en rent instinktiv säkerhet i sitt handlande - resa sig de af lag eller sed tryckta individerna mot den utifrån satta gränsen för deras kraftutveckling och kraftutöfning. Uppresningen framkallar ett skede af anarki, hvarunder allt synes falla sönder - medan under det föregående, konserverande skedet »förkalkningen» innebar lifsfaran. Efter

56

det anarkiska skedet kommer ofelbart det konstitutiva, det då man i det nya åter upptager en del af det gamla. Men detta verkar nu ej enbart såsom instinktiva drifter. Nej, släktet har på nytt blifvit medvetet om dessa värden; tanken har pröfvat, känslan omfattat, viljan godkänt dem såsom alltjämt oumbärliga, ehuru i en annan och högre form, än den, som individerna upprest sig emot. Men alldeles som bladen, hvilka grönskat uppe i sommarljuset, småningom bli ett med mullen, så nedsjunka småningom motiven för de nya sederna i det omedvetna; man handlar åter med instinktiv säkerhet och likformighet - tills stillaståendet framkallar ett nytt individualismens uppror och genombrott!

Kvinnorörelsen befinner sig nu på den punkt, då dess dynamiska skede håller på att öfvergå i det statiska. Detta är just den punkt, då en öfverblick börjar bli möjlig. Och äfven nödvändig ifall man medger, att kvinnorörelsens framtida, såväl ideella som praktiska riktning bör påverkas genom erfarenheten om rörelsens hittillsvarande verkningar på släktets lifsstegring.

Hvarje stort individualismens genombrott är hänsynslöst som vårfloden och måste vara det för att ha makt till sin uppgift. Så var äfven kvinnorörelsen. Men den mötte tvänne andra stora tidstankar: socialismen och evolutionismen. Och genom dessa ha kvinnorörelsens målsägarinnor småningom börjat modifiera sin syn på den kvinnliga individen och dennas ställning i tillvaron. Å ena sidan, som redan är påvisadt, har man äfven inom kvinnorörelsen mer och mer insett att den »fria täflan» och det »individuella

57

initiativet» icke äro absoluta nationalekonomiska sanningar. Å den andra ha kvinnosakskvinnorna mer och mer nödgats medge, att kvinnosjälen icke är något oföränderligt värde, som måste förbli sig likt huru förändrade än de områden äro, på hvilka detta själslif riktas och från hvilka det mottager intryck. Medan kvinnosakskvinnan för femtio år sedan hånade den invändningen, att »kvinnligheten» kunde gå förlorad i affärslifvet eller politiken, så inser nu den evolutionistiskt tänkande kvinnan att allt mänskligt själslif står under förvandlingens lag; att lika obestridligt som mannens själslif ändras genom ändrade sysselsättningar och omgifningar, ändras äfven kvinnans. Det var på vissheten om den »äkta kvinnlighetens» stabilitet, kvinnosakskvinnan byggde sin dogm om att kvinnorörelsen endast kunde gagna kvinnan, mannen, barnet, familjen, samhället, mänskligheten, ja, Gud och evigheten! Och om kvinnorörelsen ej haft denna religiösa trosvisshet, huru skulle den kunnat hålla ut mot de massfördomar och massdumheter, den mötte hos sitt eget som hos det andra könet? Kvinnorörelsen har segrat emedan den var själfberusad.

Och helt naturligt. Efter en sekellång stabilitet - hvarunder kvinnornas ställning endast ändrats i och genom det allmänna kulturförloppet - insåg kvinnan slutligen, att hon kunde påskynda sitt eget framåtskridande och därmed äfven den, i många fall endast framsniglande, allmänmänskliga kulturen. Så satte kvinnan sig i rörelse. Ju snabbare rörelsen blef, dess mer greps hon af det rus, som åtföljer hvarje stark fysisk eller psykisk fart. Och när gick väl en tidsrörelse snabbare framåt?

58

Folkvandringar, korståg, slafuppror, revolutioner ha flyttat en ras, en klass, en grupp utanför vissa geografiska och sociala gränser. Kvinnoemancipationen har flyttat gränsen för halfva människosläktets rörelsefrihet. Ingen under att rörelsens mäktighet i och för sig fått gälla som bevis för det ofelbara i dess riktning. Från utgångspunkterna - den naturliga människorätten, den individuella friheten, den sociala nödvändigheten - förde ju alla vägar ut i solen, solen, hvilken i samhället liksom i naturen borde lysa öfver kvinna som man; förde upp på topparna, där man och kvinna båda skulle andas en högre, renare luft. Allt det motstånd, som restes i och genom argument hämtade ur »kvinnans natur», »familjens väsen», »samhällets idé», »Guds afsikter», visade sig endast som tillfälliga hinder.

Och med nödvändighet. Ty lifvets innersta lag - utvecklingens, lifsstegringens - dref rörelsen framåt. När den började, brukade man bibelordet om vinden: att man ej visste hvarifrån den kom eller hvart den gick. Nu veta alla detta. Nu talar tidsandan med »feministisk» stämma. Emancipationens idéer »ligga i luften» som smittoämnen, af hvilka i denna stund endast vildarna äro helt oberörda.

Det finnes numera ingen stor tidsrörelse, hvars bana ej löper parallellt med eller skäres af kvinnorörelsen. Hvarje ny generation blir ovillkorligt och omedvetet indragen i rörelsen. Dess redan nådda mål synas nu samtiden själfklara; de mål, om hvilka man ännu kämpar, komma att synas framtiden lika själfklara. Kvinnorörelsen är vorden en makt, som äfven dess värsta motståndare nödgas räkna med. Denna makt

59

har så snabbt kommit till makten just tack vare fanatismen. Liksom den hvita och blå Nilen blanda sitt vatten i hufvudfloden, så blandas i hvarje stor tidsströmning entusiasmen och fanatismen. Och det är den senare, som blir mest fruktbargörande, ty den ger växtkraft åt flertalets lidelser, de goda som de onda.

Hvarje stor idé börjar med den store förkunnaren. Förkunnaren, som har anden, uppehåller sig icke vid bokstafven. Och den kvinnorörelse, som var ande, började äfven genom kvinnor och män, som ingen kallelse fått af tidsandan, nej, som från ensamma höjder sände sitt väckelsrop ut i tiden. Människor, som ge sin tidsålder nya ideal, äro alltid religiösa naturer. En sådan är, enligt en god definition, »individualist till sitt väsen, social i sin verkan».

Sådana naturer brinna först af lidelsen att bli sig själfva. Sedan brinna de af lidelsen att offra sig själfva för att hjälpa andra, hvilkas lidanden eller oförrätter de känna så djupt, som vore de deras egna. Ingen, som lugnt tål en oförrätt mot sig själf, har stoff i sig att kämpa för andras rätt. En tålmodig blir medbrottsling i den orätt, som sker andra; den däremot, som reser sig mot en orätt, hvilken drabbar honom själf, kan också bryta väg för en högre rätt åt andra. Sådana vägbanare voro de första manliga och kvinnliga apostlarna för kvinnans emancipation. De ägnade denna sak en tro, som inga bevis behöfde, en tro, som alstrade syner och sånger om den härliga framtid, deras seger skulle bereda släktet. De utgingo ej från vare sig naturvetenskaplige eller nationalekonomiska undersökningar; ej från filosofiska

60

eller sociala teorier. De kastade sig i kampen med ofullkomliga vapen och utan fälttågsplaner, såsom alla af andan drifna. Men en sådan metod vållar längre fram oenighet mellan lärjungarna. Sekter bildas och småningom utkristalliseras en kyrka, en ortodoxi, ett påfvedöme och en inkvisition. Förloppet är naturnödvändigt, så länge mänskligheten ännu är till större delen massa. En Paulus, kristligare än Kristus, en Luther, mer paulinsk än Paulus, såg man ofta äfven inom kvinnorörelsen.

Denna har nu hos de flesta kulturfolk de stora förkunnarnas, apostlarnas och martyrernas skede bakom sig. Rörelsen har nått den punkt, då vissa typiska företeelser, vissa konventionella former vittna om att massan - som stenade profeterna - nu, sedan kvinnorörelsens idéer blifvit allmänsanningar, banaliteter, moder, lätt tillägna sig dem. Och massan danar dem efter sitt beläte och anpassar dem efter sina behof.

På nytt och på nytt upprepas den gamla sagan: att trollen stjäla gudarnas vapen men ej kunna bruka dem. Åter och åter måste man beklaga att den geniala autokraten - vare sig han är härskare öfver ett folk eller ett idéens rike - någonsin har arftagare. Om och om igen nödgas man inse att ingen själisk formation på en gång försvinner. Det slafsinne, den ränklust, den småaktighet, det skenväsen, som kvinnorörelsens stora andar hoppades »emancipera» kvinnan från, detta kunde ej med ens undanskaffas. Och eftersom allt detta någonstädes måste taga vägen, fann det åt sig en bred plats - inom kvinnorörelsen själf!

61

Men å andra sidan - eftersom allt har en andra sida - måste erkännas, att genomsnittsmänniskornas nivellerande och konserverande tendens blir af värde under det skede, då en idé börjar omsättas i seder och lagar.

Alla, som endast kunna verka i flock, få just kollektivt sin betydelse. De förbise den individuella frigörelsen, som de ej behöfva för egen del, eftersom de inga individualiteter ha att frigöra. Men genom flitigt och duktigt arbete lyckas de trygga vissa, för alla gemensamma, resultat. Sålunda göra sig filistrarna ett fotställ af den sak, som för deras själafränder en generation tidigare var en förargelseklippa. Från denna höjd se de ned på sin samtids nya sanning. Och de, som bära fram denna, gå som sina föregångare, alltjämt skilda från den stora, uniformerade hären, hvilken nu skrider säkert framåt på den väg, den lilla förtruppen mödosamt öppnat. Dessa afsides gående komma att bilda den nya förtruppen, då det gäller att, i de första apostlarnas anda, genomföra befrielsen ej endast för kvinnorna i massa men för hvar enskild kvinna. Sedan kvinnorörelsens nuvarande arbete för gemensamma mål icke längre blir nödvändigt - emedan det ena målet efter det andra är uppnådt - då kommer, som ofvan antyddes, den nu »radikala feminismens» uppgift: den att slutföra »emancipationen» genom att leda den upp till de fria vidder, dit redan de banbrytande syftade. På dessa vidder skall hvarje kvinnlig individualitet välja sin egen, från alla andras kanske afvikande, lifsväg; välja den i frihet och under ansvar endast mot sitt eget samvete.

62

Ehuru denna summariska indelning såväl historiskt som psykologiskt ungefär motsvarar kvinnorörelsens förtid, nutid och framtid, finnas så många förskjutningar af de tre grupperna in i hvarandra, att kvinnorörelsen företer ett oaflåtligt hit och dit och om hvartannat. Sålunda blir hvarje sträng afgränsning omöjlig.

Den, som lefver, kommer att få se det nyss skildrade förloppet - för hvilket den nutida arbetarrörelsen bjuder ett lika godt stoff till iakttagelse som kvinnorörelsen - upprepa sig inom nästa stora emancipationsrörelse. Jag menar den för barnets rätt och frihet, en rörelse, som blir den ovillkorliga följden af kvinno- och arbetarrörelsens seger. Denna tanke befinner sig ännu i den morgonljusa hänförelsens timme. Men af skriet: »Statsuppfostran istället för den barnen fördärfvande hemuppfostran», kan man ana att massan redan vid middagstiden skall befinna sig på platsen för att taga tanken om hand!

Genom jämförelsen med socialismen har jag velat visa att kvinnorörelsens dogmbildning och renlärighetsfanatism icke äro verkningar af det kvinnliga själslifvets egenart. Dessa företeelser äro typiska för hvarje hittills iakttagen tidsrörelse. Framför allt emedan en ny tro utan dogm och ritual för flertalet blir som ett svärd utan fäste: den bjuder intet handgripligt, hvarigenom massan kan komma i förhållande till idéen.

Att vissa feminister ännu mena att kvinnorörelsen gått som Israels barns tåg ur träldomens land: under Guds särskilda beskydd ifråga om villovägar; att

63

de som ett »svek», ett »affall» stämpla hvarje tal om att denna rörelse varit bestämd af samma psykologiska och sociologiska lagar, som hvarje annan frihetsrörelse, detta visar i huru hög grad många af rörelsens ledare saknat psykologiska och sociologiska elementarbegrepp. Denna brist afhjälpes emellertid allt mer. Och hos den generation, som nu rycker in i generalstaben, är den dogmatiska fanatismen till stor del försvunnen men den rena entusiasmen dock bevarad.

Man kan således af denna generation vänta sig en klarare blick ifråga om de nödvändiga sociala hänsyn, dem kvinnorörelsen nu har styrka nog att kunna ålägga sig utan att därför mista sin karaktär af frihetsrörelse. Som sådan kan och får den icke afstanna innan den nått alla sina mål. Så länge lagen behandlar kvinnor som en ras, män som en annan, finnes en kvinnofråga. Först när man och kvinna likställda och förenade kunna arbeta för släktet, tillhör kvinnorörelsen det förflutna.