Kvinnorörelsen / IV. Kvinnosakens inverkan på de ensamma kvinnorna (1909) Author: Ellen Key Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Kvinnosakens inverkan på de ensamma kvinnorna.

De följande jämförelserna med kvinnornas lif - särskildt deras själslif - för omkring femtio år sedan och deras lif sådant det nu blifvit under kvinnorörelsens inverkan, äro ordnade enligt fallande skala. De börja således inom den grupp af kvinnor, där nämnda inverkan varit den ur lifsstegringens synpunkt gynnsammaste, nämligen de ensamma kvinnornas.

Äro dessa nu bortåt åttio år, finner man bland dem en och annan typ för den fina kultur, som den begåfvade, ensamma, i gynnsamma omständigheter ställda kvinnan under förra århundradet kunde uppnå. Hennes hem - helst om detta var ett gods på landet - blef en kulturhärd, som till anförvanter och vänner utstrålade ljus och värme. De mindre begåfvade beredde, hvar efter sin art, trefnad eller otrefnad; äfven i senare fallet saknade de dock ej sina blifvande arfvingars vördnadsbetygelser. Mot de af dem närmast beroende voro dessa kvinnor ömsom goda, likgiltiga eller hårda; social ansvarskänsla var ett då nästan okändt begrepp och endast den egna individualiteten var afgörande för den altruism eller egoism, man visade.

65

De medellösa ensamma kvinnorna däremot fann man antingen i någon af de »anständiga» och dock en mängd förödmjukelser medförande ställningarna: som guvernant, sällskapsdam, hushållerska - i Tyskland äfven som hofdam vid de många små hofven. Eller också i något adligt stift, någon anstalt för »pauvres honteuses»; oftast i en vrå af en anförvants hem. Denna vrå blef stundom den varmaste och lugnaste i hela huset, den, dit barnen kommo för att få sockerpullor och sagor; de unga för att finna ett knä att gråta ut vid, ett öra att lyssna till deras vackraste dröm. Men oftare hände att »tanten», ansedd som ett »nödvändigt ondt», också var detta; förödmjukad och förbittrad blef hon uppfinningsrik i att låta omgifningen umgälla hennes plågor. Innan tanterna blefvo helt gamla voro de ungdomens åtlöje genom sina försök att i elfte timmen nå »äktenskapets lugna hamn» och själfva sågo de med afundsblickar de ungas lycka. Vackrast möter oss den tidens ensamma kvinna som trotjänarinnan - ett ord, som språket tyvärr snart ej har bruk för. Trotjänarinnan delade familjens mödor, fröjder och sorger; hon kunde från den vindskammare, hon till döddagar var viss om, se tillbaka på ett i andra hand rikt lif. Hon afvisade ej sällan ett giftermålsanbud för att stanna hos sitt kära herrskap, där hon visste sig oumbärlig. De ofvannämnda öfverflödiga däremot skulle kastat sig i Belzebübs armar, om Tian kommit som friare. När åren gingo, när hvarken verksamhetslusten, hjärtats kraf eller sinnenas törst stillades, blef det ej sällan själssjukdomen, som föregycklade

66

denna ensamma det lifsinnehåll, hvarefter hon förgäfves törstat.

Nu däremot har man i stället för det tillstånd, som uttrycket »en gammal mamsell på öfverblifna kartan» betecknade, en alldeles ny typ: »the glorified spinster», såsom den lifsglada, verksamma, själfständiga, ogifta kvinnan betecknats inom de engelsktalande folken, där hon först blef en verklighet. Bland dessa genom sitt arbete oberoende, samhällsnyttiga kvinnor möter man ännu kanske hos en och annan den typ, som danades under det skede, då emancipationen tämligen allmänt fattades som frihet till karlavulenhet. »Mankvinnan», i manslik dräkt, med försvarsvapnet mot männen i ena handen och cigarretten i den andra; med själen fylld af storhetsvansinne å sitt eget köns vägnar och - å hela sitt köns vägnar - af hat mot det andra, var dock städse sällsynt. Nu är hon nästan försvunnen, så när som på - tyvärr - cigarretten. Men hon röker nu ofta denna samman med manliga vänner. Hon följer i väsen som klädsel den goda smakens bud att ej afsticka; hon försöker att, om också endast genom några blommor, ge en skymt af hemtrefnad åt arbetslokalen. Det är kanske den hemtrefnad, hvilken ofta med kvinnan kommer in i det offentliga lifvet, som gör att många män, hvilka först med ovilja sågo de kvinnliga arbetskamraterna, nu skulle sakna dem. Ju personligare dessa kvinnors kultur blir, dess mer söka de - i mån af tid och råd - att i dräktens linjer och färger, i sitt rums anordning uttrycka sin personlighet. De gynnsammast ställda lyckas stundom mot slutet af sin arbetsdag att vinna ett

67

eget litet hem, som de kanske dela med en väninna. Eller de sammansluta sig i något kooperativt företag och lyckas sålunda höja sin lefnadsstandard. Samma kvinnor, som vid tjugufem år föraktfullt förklarade, att de »aldrig skulle gräfva ned sitt hufvud i köksspiseln», äro vid femtio medvetna om bordets betydelse för hufvudets verksamhet; ja, äro nu lika stolta när de lagat en god rätt, som när de i ungdomen togo en vacker examen!

Det var ej förvånande att de frigjorda kvinnorna - likaväl som alla nyss emanciperade manliga klasser och raser - i början osäkra famlade efter en ny form. Det förvånande är tvärtom, att kvinnorna så snabbt anpassat sig till de nya förhållandena, att öfvergångstiden visat så få barocka typer, att nuet redan företer så många hvar i sin art harmoniska. Denna de ensamma kvinnomak harmoni är ej endast en form. Den har sin inre motsvarighet i tillfredsställelsen med tillvaron, en tillvaro i samklang med deras önskningar. Den psykologi var ej uttömmande, som i feminismen endast såg en »ungmö-fråga», uppkommen genom kvinnoöfverskottet och mannens växande svårighet eller olust att ingå äktenskap; en fråga således för de fula, ej de vackra; för de ogifta, ej de gifta; för de fattiga, ej de rika. Ty en hel del vackra föredra att vara ogifta; en hel del rika vilja arbeta; en hel del gifta äro ifriga feminister! För femtio år sedan såg man de klokaste kvinnor idealisera en Apis till en gud; nu utöfvar den intelligenta, arbetande nutidsflickan, då hon ser sig om efter sitt ideal, en vaken kritik. Hon flirtar ofta med den, som företer någon sida af idealet, men hon har för klar blick och för

68

mycket arbete för att inbilla sig in i en stor känsla för en alldeles ovärdig. Så händer det ofta, att ungdomen är förbi utan att någon erotisk känsla gripit en duktig arbetskvinna. Och hon går utan djupare saknad in i den ålder, där i stället för flirten ärelust eller maktlust bli hennes lifseggelser. Af dessa öfvervägande förstånds- och viljekvinnor utbildas mer och mer det slag, som Ferrero kallat »det tredje könet». Kraftiga, dugliga, arbetsglada, kyliga men friska; under hvardagens arbetsifver i det enskilda lifvet ofta egoistiska, men däremot offervilliga inför de sociala krafven.

Så te sig nu omkring femtioårs-åldern en stor del af de kvinnor, som med riktig instinkt förblifvit ogifta. Ty lika väl som deras metalliska väsen passar inom samhällsmaskineriet, lika illa ägnar det sig för att åt man och barn dana ett hem. De nedsätta dock ej värdet af denna uppgift - utom när de äro fanatiska feminister. Då förebrå de vänner, som ämna gifta sig, att de »svika kvinnosaken»; ja, de fordra stundom såsom oafvislig plikt mot denna sak, att vännen åtminstone genom formen af sin äktenskapsförbindelse skall protestera mot de nuvarande äktenskapslagarna. Deras jämlikhetsteori drifves stundom därhän att de - som nyligen skett i Frankrike - påyrka att äfven kvinnorna skola fullgöra den manliga värneplikten.

Men, trots torrhet och principhårdhet, hur mycket mänskligare äro ej t. o. m. dessa feminister, jämförda med den äldre tidens »elaka» tanter, som blifvit elaka just emedan deras skaplynne var af ofvannämnda slag men de nekades ett område för sin

69

verksamhetsdrift! En och annan var kanske brännande ärelysten, ty det ges ju kvinnor som män, hvilka endast kunna lefva likt hednagudarna: bland flammorna och dofterna från offerbål. Dessa ärelystna kunde fordom under ungdomstiden tillfredsställas genom triumfer i sällskapslifvet. Men senare blef lidelsen eld i en krutdurk och framkallade oaflåtliga explosioner. Nu är ärelusten blifven elektrisk drift för en samhällsgagnande verksamhet.

Lättast igenkänner man alltjämt de forna tiders »tanter», som ständigt kände sig förbisedda och förorättade, inom de litterära och konstnärliga områdena. Brödbehofvet och ärelusten ha drifvit många kvinnor till dessa områden, där de genom energiskt arbete söka ersätta den begåfning, naturen ej gifvit dem. Emedan dessa kvinnor i regeln ej äro förstånds- utan känslomänniskor, bli de i dubbel mening otillfredsställda med en tillvaro, som dessutom ofta fylles af ekonomiska svårigheter och de dem följande förödmjukelserna. Och dock, trots allt, hur mycket rikare är ej deras lif nu, än det skulle varit för femtio år sedan, då de nödgades sitta och dra sina nålar genom oändliga handarbeten - efter fula mönster och för onödiga ändamål - eller skrifva »vackra» födelsedagsvers till personer, de afskydde!

Alltjämt finnas äfven de kvinnonaturer, som fordom lämnade stoffet till den äkta »rara tanten», hon, som bomullsmjuk hindrade sammanstötar och fyllde tomrum i det hem, där hon blifvit medlem. De känsligaste af detta slags kvinnor, som nu i ur och skur, år ut och år in hasta från och till ett dem innerst likgiltigt arbete, sända

70

ej sällan, trots sitt oberoende, en saknadssuck till den tid, då de som »tanter» i ett hem kunnat få meddela och mottaga värme. Men så komma tider, då de till fullo skatta den själfständighet, som gör dem i stånd att hjälpa, där annars ingen hjälp funnes; då de t. ex. kunna låta ett brorsbarn studera eller en väninna komma till ett sanatorium eller skaffa sin mor den sjuksköterska, de själf va ej kunna få vara.

Det är dessa slags ensamma kvinnor, som mer eller mindre upptaga familjeförsörjarens kall, och som med råd och dåd ständigt äro till hands inom kamrat- och vänkretsen. De äro så anlitade, att tiden för att älska - ja, stundom kärleken själf - går dem förbi utan att de märka det. Deras ungdom flyr och de känna med vemod att deras kvinnoöde är olefvadt. Men de intala sig att de ha nog af sitt arbete, att många små fröjder kunna ersätta lyckan. Och de tro detta lika ärligt som dibarnet tror att det mättas, när det suger sin egen tumme. Några af dessa kvinnor bekänna kanske, då de öfverskridit femtiotalet, att de ofta varit frestade att tillropa första bästa man: »gif mig ett barn!» Stundom händer det att de under den sista ungdomstiden lugna sin moderslängtan genom att taga ett fosterbarn; i andra fall stillas längtan genom ett eget barn, vunnet genom ett kärleksförhållande eller äktenskap, ej sällan med en yngre man. Denna sena och osäkra lycka blir dem ofta möjlig just genom deras arbete. Och då, om ej tidigare, välsigna de detta arbete, som ger dem den ekonomiska möjligheten - och därigenom modet - till deras vågstycke.

Vanligare än dessa äro ännu de fall, då ensamma

71

kvinnor, hunna ur den första ungdomen, i vänskapen för en annan kvinna finna användning för sin till stor del oförbrukade känsla. Hos somliga naturer blir då denna vänskap trofast och offervillig, hos andra svartsjuk och fordrande, hos de flesta båda delarna. Jag vill betona att jag här talar om fullt naturliga själstillstånd. I våra dagar ordas mycket om »sapphiska» kvinnor. Det är ju möjligt att sådana finnas i den orena gestalt, som männen mena. Jag mötte dem aldrig: antagligen emedan man i lifvet sällan möter det, som ens eget väsen ej i den minsta fiber har någon frändskap till. Men hvad jag ofta iakttagit är, att vår tids själiskt förfinade kvinnor - på samma sätt som fordom Hellas' själiskt förfinade män - hos sitt eget kön lättast finna de egenskaper, som sätta deras själslif i de starkaste rörelser af beundran, hänförelse, sympati och vördnad.

De nu antydda grundtyperna af ensamma kvinnor - förståndsmänniskans och känslomänniskans - finnas öfverallt. Den förra lär, enligt mångas samstämmande vittnesbörd, redan öfverväga i Amerika; den senare synes mig ännu öfverväga i Europa. Att hufvudarterna inom sig sluta otaliga varieteter behöfver ej påpekas. Man har t. ex. de många helt vanliga familjeflickorna, som vore lyckliga, om de finge uppge sitt oberoende för skyddet inom ett föräldrahem eller ett eget hem. Och det samma gäller äfven om den vågliniga kvinnotypen, undinen, som - själlös och sval - förslafvar alla män. Ifall hon är anställd i något borgerligt yrke, skaffar hon sig sålunda det minsta mått af arbete och, ifall

72

hon arbetar inom de konstnärliga områdena, de bästa möjliga kritiker. Samvetet är en bekantskap, hon aldrig gjort. Han anser således allt för sig angenämt tillåtet men allt oangenämt glider hon undan. Ehuru arbetet hör till det senare, fortsätter hon det dock - tills hon funnit den bästa möjliga placering af sina värden på äktenskapsmarknaden.

Denna den vågliniga typens diametrala motsats är den rätliniga. Som den föregående, har denna i alla tider funnits. Vi känna alla den kvinna, som verkligen aldrig annat begär af lifvet än »ett arbete och en plikt» och som i alla lifslägen rikligt finner båda. Hon träffas år ut och år in vid sin pulpet i sin ordentliga, estetikfria arbetsdräkt; stolt »om hon aldrig behöft försumma en dag»; stolt öfver att aldrig ha kommit för sent. Däremot går hon sällan punktligt. Ty hon är så införlifvad med affären eller ämbetsverket, att hon utan knot åtar sig hvad som kräfves; en väl disciplinerad soldat i ett led af den långa, gråa arbetshären; därtill tacksam om hennes långa arbetsslit ger henne en liten lifränta eller pension på ålderdomen. Typen finner man numera hufvudsakligen hos kvinnor öfver femtioårsåldern. Och lyckligtvis. Ty det är detta slags kvinnor, danade genom præ-feministiska förhållanden, som genom sin nästan till det brottsligas gräns gående »behoflöshet», sin ödmjuka, samvetsgranna slaftjänst nedtryckt lönerna för sina lifsfullare yrkessystrar. Dessa senare ha börjat arbeta i hopp om att arbetet slutligen skulle »befria» dem, d. v. s. ge dem något af det, deras innersta väsen längtat efter, ej endast brödet för dagen, ett bröd, som sjukdomen eller

73

konjunkturerna dessutom när som helst kan undanrycka dem. Men de nå kanske aldrig därhän art de ens få det egna rum, där de åtminstone kunde hvila ut. Underbetalade, öfverarbetade, tröttjagade - hvem kan undra öfver om dessa kvinnor - ifall de en gång ägt dem - förlorat »kvinnlighetens» väsentliga kännetecken: den verksamma godheten, rofullheten äfven under rörelse, den behagfulla mjukheten? Redan forntidsskalden visste att »få varda fagra af såren». Dessa kvinnor måste sätta in all sin kraft på arbetet och på att dölja sin underbetalning genom »anständig» klädsel, ty annars mista de platsen. På allt annat måste de spara till det yttersta och bli kanske därtill beledda för sin sparsamhet. De lyckas - beundransvärdt ofta - i sin stolta, ärliga strid att hålla sig uppe; att tillbakavisa vanhedrande »biinkomster»; att samvetsgrannt fylla arbetskrafvet. Men att göra detta med lefvande arbetsintresse, med bevarad andlig spänstighet, med lugn älskvärdhet, därtill räcka ej deras - genom otillräcklig föda och sömn samt äfven i andra afseenden otillräcklig rekreation - utslitna, till det yttersta spända krafter. Deras stigande nervositet tar sig hårda eller hysteriska uttryck. Föga anar den öfver deras vresighet harmsna publiken de sorgespel, som pågå i byråer, bodar, kaféer eller liknande lokaler. Om ett själfmord slutar sorgespelet, förfäras publiken ett ögonblick och - allt fortsätter som förr!

Sådan ter sig i verkligheten för millioner kvinnor den vunna »emancipationen». Den skuld, den borgerliga kvinnorörelsen medelbart har i dessa sakförhållanden är redan betonad.

74

Den väsentliga orsaken är det rådande ekonomiska samhällstillståndet. Det är detta, som - å ena sidan - genom konkurrensens och rikedomsskapandets oafbrutna feber, uttorkar själarna. Då deras stora, sköna glädjekällor äro utsinade, sökes lifseggelsen i de uteslutande sinnliga njutningar, som ständigt göras mer spännande för att inom de slappnade nervsystemen kunna utlösa lustkänslorna. Å. andra sidan har man de utarbetades, de för sin materiella trygghet ständigt oroligas nevros och lifsleda. Dessa kunde dock pånyttfödas genom att komma i åtnjutande af de lifvets ädla och enkla fröjder, för hvilka de rikedomsslöa äro otillgängliga. Men för alla dessa millioners millioner äro nyssnämnda fröjder ej tillgängliga - emedan vinsthungern nedtrycker arbetslönerna! Må man härtill lägga de bästas växande lidande i och genom den sig alltjämt utvecklande solidaritetskänslan. Och må man slutligen minnas att kvinnorna, som fordom genom hemmets skydd kunde bevara något af värmeutstrålande energi, nu drifvas i allt större skaror ur hemmen. Och man har då funnit några af de orsaker, som - kanske i högre grad än de religiösa och filosofiska skäl, hvilka också finnas - bidraga till vår tids mycket omtalade glädjelöshet.

En viktig insats i samtidens knappa lyckofond är emellertid de, under goda villkor arbetande, unga kvinnornas lifsglädje. Hos dem möter man

75

ett nytt själstillstånd, hvilket i all korthet kan betecknas såsom girig ifver efter allt, som kan främja deras personliga utveckling och en vacker frikostighet med det sålunda vunna. De kunna tillfredsställa sin energiska vilja till själfutveckling, genom sport, resor, böcker, konst och andra bildningsmedel; deras rörelsefrihet är, mellan arbetstiderna, ohämmad af privatplikter; de kunna efter behag bruka sin fritid - och likaledes sina inkomster - till hvila, nöjen, umgänge, socialt arbete, eller enskild hjälpsamhet. Ingen far eller man gör intrång på deras själfbestämning. Så kär blir dem denna, genom de mångfaldiga glädjeämnen den bereder, att dessa unga allt oftare neka att uppge sitt individuella oberoende för ett äktenskap, som - äfven under den lyckligaste kärlek - alltid blir en inskränkning i den rörelsefrihet, de som ensamma njuta. Och som nutidskvinnan vet att på de andliga värdenas område intet erhålles utan något offer, föredrar hon att behålla själfbestämningens värden och offra kärlekens. Väljer hon i motsatt riktning, blir anpassningens uppgift svårare, ju längre och ju starkare hon njutit af friheten. Den unga nutidskvinnan har - då hon i nåder behagar att ge en man sin hand - ej sällan sitt vackra hufvud så proppfullt af jämlikhetsprinciper, att hon stundom in i minsta enskildhet skriftligt kontraherar sitt oberoende, till hvilket någon gång hör skild bostad, ja - förbud för hvardera parten att ens ha nyckel till den andras!

Det finns många varieteter af den unga nutidskvinnan. Man har t. ex. den kvinnliga tjufpojken, som för sitt lif ej kan uppge friheten till galna streck och

76

elaka infall. Man har den kvinnliga »arrivisten», som offrar alla känslovärden för att nå målet för den ärelystnad eller vinningslust, som förtära henne. Man har den fanatiskt-altruistiska, som anser arbetet för mänskligheten så viktigt, att hon ej har rätt till någon »egoistisk» kärlekslycka. Man har den asketiskt-eteriska, som betraktar äktenskap och barnafödande som djuriska funktioner, ovärdiga en själfull människa. Alla älska det arbete, hvilket tillåter dem att lefva enligt sitt ideal. Det händer visserligen ännu ofta att ovidiska metamorfoser äga rum, att den nya kvinnan ser mannen - hvilken för henne tedde sig som moln eller tjur eller svan - förvandlas till en gud, på hvars »altare hon med glädje offrar sin själfbestämning och allt det öfriga, som hon endast några veckor tidigare ansåg som sitt allra heligaste! Men de män, som leende mena att nyssnämnda antierotiska själstillstånd endast är ett nytt slags försvarsvapen i det eviga kriget mellan könen, dessa män få - när de själfva bli deltagare i kriget - ofta erfara huru djupt de misstagit sig. De stå inför kvinnor så stolta, så ömtåliga om sin själfständighet, så obarmhärtiga i sina kraf, så lätt sårade i sina instinkter, så ifriga att egna sig åt sin personliga uppgift, så beslutna att bevara sitt oberoende, att den erotiska harmonien sällan kan komma till stånd. Ja, ofta afvisa dessa kvinnor kärleken, endast emedan den blir ett band på deras frihet, ett hinder för deras arbete, ett kraf på deras viljas böjande hän emot en annans vilja.

De innerst kvinnliga kvinnor, som först då känna sig verkligt fria, när de helt kunna ge sig och sin

77

ömhet äro redan sällsynta och komma ännu länge att förbli det.

Men där en sådan helt hängifven, ung nutidskvinna finnes, då är hon den högst stående kvinnotyp, någon tid danat. Isynnerhet om hon utgått ur en släkt med gammal kultur. Hon har då i sin personlighet sammansmält det bästa af traditionen med det bästa af den genom kvinnorörelsen skedda revolutionen. Hennes varelses rottrådar suga instinktivt säkert sin näring ur den rika jordmån, som många släktleds stolthet, plikttrohet, familjekärlek, kulturbehof och formförfining danat. Men hennes medvetna själslif blommar i nutidens sol: hon tänker nya tankar och hon har nya mål. Lika litet som hon förnekar sin vilja till kärleken, vill hon kärleken under andra villkor än den själiska enhetens och den mänskliga likställighetens. Möter hon den man, som kan ge henne detta och älskar hon honom, då kan han vara vissare än mannen under någon annan tid, att han verkligen är älskad; att intet bimotiv finnes i denna fria kvinnas hängifvenhet. Han har sett henne öppen för all lifvets rikedom; sett henne medarbeta i samhälleliga uppgifter; sett henne arbetsglad fylla hvardagens plikter; sett henne stolt öfver sitt genom arbetet tryggade oberoende. Han vet att, sådan hon är, sådan skulle hon förblifvit: äfven om han ej kommit in i hennes lif, hade det dock varit vackert och värdigt. Huru olik är ej denna flicka den forna tidens, som af sitt lifs tomhet drefs in i ideliga förälskelser, hvilka ej kunde bli äktenskap eller in i ett äktenskap, som ingenting ägde af kärlek!

Denna yppersta, nya kvinnotyp står i själisk

78

väsensart nära den här i början nämnda typen af de ensamma, åldriga kvinnor, som på grund af ekonomiskt oberoende fått ro till en fin personlig kultur. Dessa följde ej sällan i sin ungdom - ehuru på afstånd - med glädje kvinnorörelsens framsteg. De skakade sedan ofta på hufvudet åt dess ytterligheter. Med ny glädje iakttaga de nyssnämnda unga kvinnor, hos hvilka de finna en allsidigare personlighet än hos sig själfva, emedan de unga utvecklats genom en aktiv kraftinsats, som de gamla voro sparade, ehuru dessa däremot måste bruka mycken passiv energi för att mot konventionerna häfda sin egenart. De unga finna ofta hos dessa gamla en fin förståelse, den de rikligt återgälda. Sådana vänskapsförhållanden äro nutidens vackraste: de äga den dager öfver sig som nordens natur under afton- och morgonrodnadens möte i midsommartiden.

Ingen tid torde ha varit så rik på utsökta kvinnliga personligheter - och inom alla åldrar - som vår. Man får nämligen ej sluta sig till äldre kulturepokers rikedom af sällsynta kvinnor, på grund af några lysande kvinnonamn, som i vissa tidsbilder - likt teater-soldater - oaflåtligt återkomma, tills man får illusionen att de utgjorde en hel härskara !

Men utsökta kvinnliga personligheter äro dock alltjämt sällsynta. Martha- mer än Maria-typen förhärskar. Detta hänger å ena sidan samman med den aftagande religiositeten, å den andra med arten af arbets- och samfundslif. För femtio år sedan petrificerades de ensamma kvinnornas själ. Nu tar den ofta ej ens fast form. Kvinnornas utåtvända tillvaro vidgar

79

deras intressesfär, men gör själslifvet rotlöst eller ger det en grund jordmån. Den rasande rastlösheten gynnar minst af allt den »personlighetens utveckling» som ju dock var kvinnofrigörelsens mål. Denna utveckling hindras kanske allra mest genom bristen på personliga kontakter med andra personligheter i och genom omedelbara mänskliga förhållanden af innerlig art. Och denna brist kan, ur ingen synpunkt, ersättas genom det föreningslif, i hvilket de ensamma kvinnorna uppgå.