Kvinnorörelsen / V. Kvinnorörelsens inverkan på döttrarna (1909) Author: Ellen Key Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Kvinnorörelsens inverkan på döttrarna.

Ännu för 60-70 år sedan ägde de burgna hemmens döttrar få beröringspunkter med lifvet utanför hemmets väggar. Från barnjungfruns händer kommo de i guvernantens och efter konfirmationen voro studierna slut. Var hemmet bildadt, idkades där ofta högläsning och musik, hvarigenom visserligen ingen examensduglig - eller ens åttaklassig - »allmänbildning» kunde vinnas, men däremot en fin, allmänmänsklig kultur. För arbetshågen fanns alltjämt användning inom hemmen. De stora skåpen fylldes med ej sällan af döttrarna spunnet och väfdt linne; om höstarna samlades man för korfstoppning och ljusstöpning, senare julbak och julbrygd; på somrarna uppradades oändliga saftflaskor och syltburkar i handkammaren. Före jul syddes natt efter natt julklappar; efter jul dansades natt efter natt. På balerna fingo de i yttre afseende obetydliga redan en försmak af den väntan, deras lif under långa år skulle innebära: månne uppbjudningen - respektive frieriet - kom eller icke kom? Hvarje man - om han än endast kastat sin skugga framför sig inom ortens umgängeslif - blef genast

81

betraktad ur »epouseurens» synpunkt. När åren gingo, såg den, redan före tjugufem år som »gammal flicka» betraktade, dottern faderns och brödernas blickar mulna; ja, hon kunde äfven få höra huru »misslyckad» hon var. Lefde en sådan dotter i ett bokfattigt hem - och sådana voro då de flesta - kunde hon ej ens skaffa sig en bok hon önskade. Ty döttrarna arbetade året om utan vederlag, så vida de ej erhöllo knappt tillmätta »nålpenningar», dem deras egen fingerfärdighet lyckades få att räcka till toaletten. Året om förekommo fester och utklädningar på namns- och födelsedagar; om somrarna lektes lekar och - då så ske kunde - ordnades ridpartier, liksom om vintern slädpartier. Allt annat friluftslif hörde till det öfverflödiga eller opassande. De unga flickorna fingo ej gärna gå till granngården om denna låg en mil bort; att under hvardagen taga sig en långpromenad utan mål kallades »dagdrifveri», liksom att ensam sätta sig ned med en bok, om man lyckats få låna en. Att taga kallbad kunde om sommaren tillåtas - varmbadet brukades endast i sjukdomsfall - och simning ansågs så okvinnligt, att om någon händelsevis lärt det, måste det förhemligas. Rodd, kälk- och skridskoåkning förekommo på landet. Men den unga flicka, som nådde verklig färdighet i dessa slag af idrott, ansågs allt för »karlaktig».

När farfar om någon stammoder, hvars stolta anlete lyste bland familjeporträtten, berättade en »manlig» bragd, hände det nog att en sådan hemmadotter undrade hvarför detta lofordades, medan för henne allt »manligt» var förbjudet? Men hon teg med sin

82

undran. Dagarna och åren gingo vid broder-, virk- eller knytnålen; de gledo hän under smått snack om släkt och grannar, hvarvid adelskalendern flitigt rådfrågades; de smulades sönder under ständigt gnat och gnabb - och dessemellan stora gräl - om idel småaktigheter. Ty den instängda nervkraften sökte sig utlopp. Och i en tillvaro, där enhvar, enligt familjerättens första paragraf, lade sig i alla de andras största som minsta angelägenheter, funnos otaliga ämnen att gräla om. På landet blef dock lifvet fylligare och friskare än i staden, där den unga flickan hade mindre att göra och ej ens kunde gå ut ensam, ja, där promenader ansågos så onödiga, att Fredrika Bremer och hennes systrar erhöllo det moderliga rådet att hoppa upp och ned bakom en stolsrygg, när de tyckte sig behöfva motion!

Förhållandet till föräldrarna var i regeln ett vördnadsfullt främlingskap, äfven när den obevekliga och tigande lydnadens princip ej helt genomfördes. De unga talade föga, när de ej tilltalades. Ingendera parten kände den andras inre lif. Moderns lynne afgjorde hvardagarnas hemtrefnad; faderns vilja lifvets yttre tilldragelser, från balresan till äktenskapet. Den dotter, hvars böjelse sammanföll med fadersviljan, skattade sig lycklig; den, som blef bortgift mot sin vilja, grät men lydde. Som nästan sagolika tilldragelser berättades att en och annan flicka vågat »säga nej i brudstolen»; icke ovanliga fall voro de, då

83

döttrar fått örfilar och kammararrest tills de godtogo den brudgum, fadern valt. Äfven ifall en mor, rörd af minnen från sin egen ungdom, ville bistå dottern, lyckades hon sällan, ty husfadermyndigheten låg ju lika tung öfver hustrun. Svårast var dock att år efter år vattna sin myrten utan att någonsin få klippa den till brudkrona. Äfven den, som i sitt hjärta älskade en annan, fann det därför ofta klokast att säga ja till en antaglig friare. Endast den, hvars hemgift beräknades till en »tunna guld» eller också var en firad skönhet, kunde våga risken att afvisa ett frieri, ja, tilllåta sig att framkalla sådana, för nöjet att »ge korgen». Ju flera »korgar», hon gifvit, dess stoltare var hon: en sådan skönhet broderade t. o. m. rundt om sin brudklädning alla sina tidigare friares monogram!

Den ogifta blef sittande i en omgifning, där den åskådningen rådde att »vårt hushåll är vår republik, vår politik är toaletten» och att »vitterheten bland vårt kön bör höra blott till våra nipper». Den begåfvade dottern sydde de fina stärkskjortor, med hvilka hennes dumme bror for till akademien och suckade därunder: »den som ändå vore man!» Om hemmets tillgångar voro små, ökade hon dem kanske med broderier, sålde i största hemlighet, ty för en flicka »af stånd» var det en skam att arbeta för pengar. För sina upprorstankar sökte hon kanske aflopp hos en väninna, en syster. Men ofta gick det med de tillsamman åldrande systrarna som det lär gå med öfvervintrande nordpolsfarare: att de, af nödtvånget sammanhållna, till slut hjärtligt afsky hvarandra. Och dock voro systrarna lyckligast, när de

84

fingo åldras och dö i barndomshemmet, ej nödgades bli »gamla inventarier» i något af släktens. Ej sällan bereddes dem detta senare öde emedan en far, en förmyndare såsom deras giftoman af ekonomisk egennytta hindrat deras äktenskap, eller en bror för skulder eller studier plockat af dem deras arf.

För att nu finna fullt motsvarande förhållanden måste man gå till vissa konservativa kretsar i t. ex. Italien, där familjebanden ännu äro mycket starka, fadersmyndigheten obestridd och döttrarna tills giftermålet bevakade som småbarn.

Det var ej kvinnorörelsen utan den ungefär samtidigt hos de nordiska folken börjande religiösa rörelse, som i Sverige kallades »läseri», hvilken blef den första andliga befrielsen för de gamla eller unga flickor - liksom äfven hustrur - hvilka trånade efter ett djupare lifsinnehåll. Emedan läserskan gjorde allvar af bibelläran att för Jesu efterföljelse åsidosätta familjens auktoritet, blefvo hemmen småningom vana vid att någon af dess kvinnliga medlemmar gick sin egen väg. Ofta under stora strider. Ty »läserskan» betraktades halft som en själssjuk, öfver hvilken fäderna skämdes, mödrarna sörjde, bröderna skrattade. Men intet hindrade de i sin tro starka att följa rösten i sitt inre. Och sålunda voro dessa kvinnor, sig ovetande, en brygga till den kvinnoemancipation, för hvilken de själfva senare - med bibeln i hand - ofta blefvo ett af de svåraste hindren.

Rörelsen kunde dock ej hindras. Och nu - huru te sig nu hemmen?

Nu talar redan den tioåriga flickan om hvad hon vill bli med tiden. Nu fara systrarna med bröderna till skolan och akademien; nu dela de hvarandras andliga intressen och idrottslif. Nu sitta mor och far ofta ensamma i hemmen, ty döttrarna tillhöra den skara af själfförsörjande kvinnor, som endast med korta besök kunna glädja föräldrarna. Och besöken bli tyvärr ej alltid en oblandad glädje. De gamla och de unga sammandrabba ofta om - som det tyckes - obetydligheter. Men en liten fjäder visar hvarifrån vinden blåser. Föräldrarna märka, att i dotterns andliga hemort vinden kommer från annat håll än i deras. Dottern åter menar, att i föräldrarnas tillvaro en fullkomlig vindstilla råder: hon vill ruska upp dammet. Modern häfdar sina meningar på ett torrt och kränkt sätt, dottern sina öfverlägset och häftigt. Van vid sin frihet mötes hon i hemmet åter af den kontroll öfver sina göranden och låtanden, de intrång på sin ensamhet, som hon undgått genom att lämna hemmet. Man skiljes åter, hvardera med en suck öfver att man »haft så litet af hvarandra». I andra fall - då föräldrarna följt med tiden och då döttrarna förstå att äfven föräldrar böra uppfostras med mildhet - bli däremot besöken i hemmet lifsstegrande för båda parterna. Döttrarna hvila ut i den föräldraömhet, de nu först rätt skatta, när de jämföra den med sin vanliga ensamhet. Föräldrarna anförtro dottern bekymmer, dem hon stundom verksamt kan lätta; de återupplifva med henne andliga intressen, dem de själfva måst lämna åsido. Genom sitt eget

86

arbetslif har dottern fått en helt ny aktning för föräldrarnas. Genom sin själfständighet gent emot föräldramyndigheten äga döttrarna en frimodighet, som möjliggör verkliga utbyten. Och man upptäcker, att man ömsesidigt kan få något af hvarandra. Fadern, som kanske först suckade, när de unga ansiktena försvunno ur hemmet, medger att det skulle varit orimligt om »hela raden» flickor gått hemma och sedan vid hans frånfälle stått där på bar backe, emedan de voro utan yrkesduglighet. Modern, som hjälpt dem att öfvertyga fadern, ler, när han nu försäkrar, att han »ej ville byta bort sina duktiga flickor mot några pojkar». Och han fruktar ej heller, att icke döttrarna, om de vilja, bli gifta: han minnes ju, huru hans jämnåriga försäkrade, att de aldrig skulle »se åt» en studentska, en blåstrumpa. Och dock äro åtskilliga af dessa vänner nu lyckligt gifta med just - studentskor!

Bredvid dessa, för alla parter lifsstegrande, följder af döttrarnas själfverksamhet finnas motsatta fall. T. ex. de, då en enda dotter, utan vare sig en yttre ekonomisk eller en inre personlig nödvändighet, endast drifven af tidsströmmen, för ett yttre arbete lämnar ett hem, där hennes arbetsinsats kunde varit mer betydelsefull.

Af tvifvelaktigt värde - såväl ur social som ur familjens och hennes egen synpunkt - äro ofta resultaten, när döttrarna stanna i hemmet men sköta arbeten utanför detta. Ty dels nöja de sig med underbetalning och nedtrycka sålunda lönerna för de helt sig försörjande. Dels öfveranstränga de sig själfva. Ej i de hem, där flera döttrar med hvarandra kunna dela

87

hemuppgifterna. Men då en enda dotter t. ex. förenar ett fordrande yttre arbete med lika fordrande hemplikter, blir hon utsliten. Af sin dubbla uppgift känner hon allt mer tyngden, icke fröjderna. För alla inom hemmet kvarvarande men utåt arbetande döttrar kommer dessutom - äfven under de gynnsammaste förhållanden - den själiska ansträngningen att från arbetet vända åter till hemmets sällskapliga kraf, liksom till de många olika attraktioner och repulsioner, antipatier och sympatier, som afgöra hemmets temperaturväxlingar; att ge akt på de ömtåligheter, som böra skonas, eller de hemanspråk, som måste tillbakavisas, om ej arbetet skall lida genom den arbetandes brist på hvila och samlingstid. Detta allt kan bli så nervslitande, att den unga kvinnan gripes af oemotståndlig längtan till ett eget litet hem, där hon råder öfver sin fritid, kan se egna vänner, ej bara familjens, sluta sig till sina meningsfränder, med ett ord lefva enligt sina personliga kraf. Kan hon det, gör hon det ofta. Ty nu tillämpa de unga kvinnorörelsens princip, individualismen. De äldre kvinnosakskvinnorna ville visserligen, att kvinnan skulle få »utveckla sina gåfvor», men »förvalta» dem för andras räkning; de ville att hon skulle få nya rättigheter i lagen och seden, men att hon alltjämt i lagar och seder borde söka stöd och säkerhet för sitt handlande. De unga åter mena, att den egna växten - alldeles som djurets eller trädets - först och främst afser själfutveckling; att de i sin egen väsensart äga riktningen angifven för denna sin växt; att de ej ha rätt att inpassa sig i sådana förhållanden eller låta sådana

88

inflytanden öfvergå sig, om hvilka de veta att de hindra deras kraftutveckling enligt deras egenart. Ju mer förfinad personlighetskänslan blir, dess säkrare förstå dessa unga att välja det för sig väsentliga och afhålla det hindrande. Men innan de nå denna säkerhet, visa de ej sällan en onödig hänsynslöshet och hemmen hafva ofta rätt i sitt tal om de ungas egoism. De finnas icke till för faderns eller moderns hjälp eller för de äldres intressen. Sällan är hela familjen samlad ens vid måltiderna; döttrar som söner störta om hvarandra till lektioner, arbete, sport, föreningar. Modern, som ser huru upptagna döttrarna äro, har ej hjärta att öka deras arbete eller hindra deras nöjen. De tillåta således de ungas själfviskhet att växa till den punkt, där de, själfva harmsna, börja att - i otid som tid - reagera mot densamma. Moderns rättelser besvara de unga då med anklagelsen, att hon ej förstår dem eller att hon är efter sin tid. Särskildt lysa de unga examensljusen med ett starkt sprakande i hemmen som inom föreningarna, där de se ned på de oexaminerade, äldre damerna liksom på sina egna mödrar. Bäst går det i de hem - och de äro nu redan många - där modern själf studerat eller arbetat utomhus och således vet hvad hon bör eller icke bör fordra af hemplikter; där hon själf personligt förstår de ungas intellektuella verksamhet och - om hon bevarat sin egen ungdomlighet - stundom blir deras verkliga vän. Var modern däremot en af de många, som i kvinnorörelsens början för sin familjs önskan eller hemmets kraf offrade sin egen begåfning - trots de öppnade möjligheterna till dess utveckling - då har

89

hon ofta alls ingen förståelse för dotterns egoism. Eller också har hon en full förståelse af att hon, hos döttrar som söner, bevittnar genombrottet af en ny lifsåskådning med all den Sturm und Drang, som vårtiderna i mänsklighetens lif medföra, ett genombrott hon, i sin ungdom, till sin saknad ej fick taga del i.

Under sådana tider bli ej de unga, som föräldrarna hoppats, sol och fågelsång i hemmet: de bli marsstormar och aprilmoln. Föräldrarna känna sig undanfejade, öfverflödiga, besvikna. De förargas men föryngras, tack vare alla de nya synpunkter, de unga göra gällande. Ja, fär eller mor skulle stundom kunna lefva en andra ungdom, om ej deras egna jämnåriga nedtryckte deras spänstighet genom sin ogillande förvåning och barnen genom sitt kyliga afvisande af föräldrarnas kamratskap. Men trots detta dubbla motstånd finnas nu fäder och mödrar i stånd att njuta lifvets rikedomar lika ungt och djupare än deras barn, medan forna tiders föräldrar - särskildt mödrarna - redan vid fyrtio år stagnerade för alltid. Allt fler äro de mödrar, hvilka, likt döttrarna, lefva ett andligt rikt och rörligt lif; som sålunda bevara sin kroppsliga ungdomlighet och dessutom äga ett genom erfarenhet och själfkultur så förfinadt själslif, att de ej sällan bli rivaler till sina döttrar i fråga om det intryck de göra. De äro redan uppenbarelser af den kvinnotyp, som - i frigörelsens tecken - funnit jämvikten mellan det gamla offervilliga och det nya själfbevarande idealet. De se på lifvet från en höjd, som ger dem en klar öfverblick på det väsentliga, också i fråga om de egna barnen. Äfven när dessa bli

90

annorlunda än mödrarna önskat, äro dessa mödrar så genomträngda af individualismens idé, att de låta barnen gå sina egna vägar. Nutidsfäderna finna sällan ett lika muntert hem, som detta genom en alltid till hands varande skara döttrar - i bästa fall - fordom kunde vara. Men han finner hemmet innehållsrikare, friare från småaktiga tvister. Ty i den mån hvarje familjemedlem fordrar sin rätt och frihet, lära sig alla att respektera hvarandras. Hålla föräldrarna med värdighet på sin rätt och frihet, då inträder ofta - efter den fräckhet, ungdomen visar under frihetsrusets första verkan - en ömsesidig hänsynsfullhet. De unga, i början så stolta och starka i sin visshet att bringa lifvet de nya, ideala värdena, erfara snart huru världen behandlar dessa och hvad de kallat föräldrarnas fördomar synes dem i ett nytt ljus. Deras själfhäfdelse blir från råämne kulturprodukt. Dess yttringar bli allt mer måttfullt behärskade och därmed äfven väsentligare och verksammare. Om, sedan de unga verkligen funnit sin väg, de äldre söka leda dem in på allfarvägen - som de pläga kalla »klokhetens» eller »pliktens» - sätta de unga sig visserligen och med rätt till motvärn.

Äfven en öm dotter kan ej skänka hemmet ett lika odeladt hjärta som tidigare. Men denna hennes gåfva var fordom nästan själfskrifven, en följd af omständigheterna. När nu en kvinna t. ex. offrar en begåfning för en dotterplikt, då är detta ett oändligt mycket större, personligare offer, ett verkligt val! Och gör hon icke offret, då är detta ej alltid på grund af egoism. Det kan äfven ske

91

ur öfvertygelsen att kristendomens obetingade kraf på de starkas hänsyn till de svaga, ofta gör de senare till egoister och tyranner; att de starka, de för det hela betydelsefullare, sålunda bli hämmade.

Om den idrottsöfvande gosseskaran ideligen rättar sig efter de svagastes nivå, stanna alla på ett lägre plan och den svage får ingen anledning att på ett annat område söka sig sina segrar.

Skönt och sundt - emedan i samklang med den andliga växtens lagar - är däremot när den starke hjälper den svage att nå ett för honom sålunda verkligen uppnåeligt mål. Den skönaste styrkan har hvarken hedendomen eller kristendomen danat, den är en enhet af båda. Den har inom konsten i Donatellos Sankt Georg, i Michel Angelos Segrare sitt fullkomligaste uttryck: ynglingar hvilkas segerkraft innesluter medkänsla och hvilkas medkänsla omfattar äfven den besegrade; symboler af styrkan som blifvit god, af godheten som blifvit stark. Har en mor fått se detta uttryck i sin sons, sin dotters anlete, då kan hon till lifvet rikta Simeons ord: »nu låter du din tjänare fara i frid, ty mina ögon hafva sett din härlighet». Lifvets härlighet är harmonien mellan dess båda grundmakter, seger- och offerviljan. I hvarje ny fas af släktets etiska utveckling är kulturproblemet denna harmoni och kulturvinsten blir, ej enderas öfvervälde, men en uppnådd syntes af båda.

Det är detta problem, som i och med kvinnorörelsen för den kvinnliga hälften af mänskligheten blifvit aktuellt - efter att den obetingade offerviljan under sekler varit

92

ansedd såsom kvinnlighetens oumbärliga attribut. I kvinnorörelsens tidigare skede var flertalet af de »emanciperade» ännu bestämdt af denna offervillighet, som de sökte förena med sitt yttre arbete. Dessa generationer lefde »over Evne». Nutidens yngre generation tror ej att Gud ger obegränsad kraft. Ty den har sett dem, som oaflåtligt lefva öfver sin kraft, slutligen ingen kraft ha kvar vare sig för andra eller sig själfva. Den unga generationen vet att man på längden endast kan lefva af sin kraft och att denna måste sparas och förnyas för att räcka. Men denna insikt gör det problem, som under dagarna och årens lopp framträder i mångfaldigt skiftande former, än mer svårlöst: problemet att i kollisioner mellan familjeplikter, plikter mot sig själf och plikter mot samhället träffa det rätta valet, det, som medför den väsentliga lifsstegringen.

Konflikten löses af en del feminister sålunda, att allt hvad familjeband och familjekänslor heter hänföras till det »opersonliga» instinktlifvet, medan vår »personlighet» däremot uttrycker sig i förnuftsverksamhet, i studier, i skapande, i allmänmänskliga syften, i social verksamhet o. s. v. Och som emancipationens princip ju är »personlighetens» frigörande, följer af denna princip, i förening med denna definition af personligheten, att den »frigjorda personligheten» absolut måste ställa det intellektuella lifvets uppgifter öfver familjelifvets, det utåtvända arbetet öfver det inom hemmet. Medan den tidigare definitionen af kvinnligheten åsidosatte det allmänmänskliga, åsidosätter den nutida definitionen af personligheten det kvinnliga i

93

kvinnans väsen. Den senare förenklingen af problemet är lika ensidig som den förra. Det är framför allt i Amerika, som nämnda »personlighets-princip» hyllas. I Europa finnas ännu kvinnor, som tänka djupt öfver sitt eget väsen - och äga ett djup att tänka öfver! Dessa kvinnor ha hittills ej lyckats förenkla det problem, som är deras lifs centrala. De veta att instinkter, viljeimpulser, känslor ej endast utgöra den starkaste delen af den individuella väsensart, naturen gifvit dem, utan att denna del afgör vårt tänkande och skapande, hela vår medvetna tillvaro. De veta att en karaktär erhåller sin egenart genom den utveckling, vi själfva eller lifvet ger den ena eller den andra sidan af vårt individuella skaplynne. Hos den ena personligheten blir det intellektuella lifvet öfvervägande, hos den andra det affektiva, hos en det etiska, hos en annan det estetiska momentet. Harmonisk blir personligheten endast, när intet väsentligt moment saknas, när alla nå en viss grad af utveckling, en harmoni, som dock oftast vinnes endast sålunda, att intet moment når sin starkast möjliga utveckling. Det är en sådan harmoni, som länge varit den yppersta kvinnlighetens egendomlighet, medan betydande män ej sällan vunnit sin högre styrka i ett afseende på bekostnad af sin harmoni i det hela. När nu kvinnorna mena att de kunna nå mannens styrka utan att därför behöfva offra något af sin harmoni, då tillmäta de sitt kön möjligheter, som hittills, inom båda könen, endast undantagsmänniskor någon sällsynt gång ägt. Hvad erfarenheten nu visar är den ensamma kvinnans harmoni inom en fattigare tillvaro och

94

familjekvinnans disharmoni, genom de med hvarandra oförenliga uppgifter, som hennes rikare tillvaro medför. Ty dessa uppgifter måste ena gången lösas med ett offer af intellektuella, den andra med ett offer af affektiva värden. I hvilket fall som helst efterlämnar offret ej det glada lugnet efter en väl fylld plikt utan den gnagande oron af någon alltjämt ouppfylld. Hvarje kvinna, som äger hjärta, vet att detta är en minst lika mäktig del af hennes personlighet som t. ex. hennes vetenskapliga lidelse. Har hon t. ex. åt andra nödgats lämna kärlekstjänsten hos en sjuk anhörig för att kunna fullfölja en vetenskaplig undersökning, då är hennes hjärta lika visst i sjukrummet, som vid motsatt val hennes tankar vore i laboratoriet. Genom att kalla det ena krafvet »instinkt» och det andra »personlighet», är i verkligheten intet vunnet. De sålunda teoretiserande damerna kunna lätt skrifva - papper är tålmodigt. Men människonaturen är af kött och blod. Och därför våndas tusen sinom tusen kvinnor i vår tid under dessa kvalfyllda frågor: om vi kvinnor helt ge oss åt förvärfsarbetet och samhällslifvet, hvad finnes då kvar för kärlekens gärningar? Endast lejda händer. Men hvad blir det då af värmen i människolifvet, när en sådan arbetsdelning införes, att godheten blir någras yrke och vi andra fritagas från dess utöfning, emedan vår »personlighet» har viktigare områden för sin kraftutöfning? Hvad betyder det att lefva för samhället, när vi komma till samhällets tjänst med kallnade hjärtan? Skall värmen bevaras, måste vi i det enskilda lifvet äga tid för ömheten, rätt till ömheten, ro och råd till ömheten.

95

Endast så kan vårt hjärta förbli varmt ute i det samhälleliga lifvet. Kan det hela verkligen vinna, ifall vi obetingadt offra de delar af det hela, som äro oss närmast? Kan vår solidaritetskänsla gent emot mänskligheten växa, ifall vi förbise just de människor, dem vi i handling omedelbart kunna visa vår medkänsla?

Den kvinna, hos hvilken instinktlifvet ännu är starkt och sundt, hvars personlighet sålunda har sina rötter djupt nere i lifvet - som icke endast betyder samhällslifvet - hon förstår också att urskilja hvad tillvaron innerst med henne vill. Hon inser när hon tjänar den bäst genom att stanna på en plats, där hon fyller sin personliga uppgift såsom del af en familj eller genom att söka en plats, där hon fyller nämnda uppgift såsom en del af samhället.

Tyvärr frodas ännu inom många hem den irrläran, att dottern alltid villigt bör offra sin sociala uppgift för familjen, ett offer, denna ej ens skulle vilja att sonen gjorde! Men vissheten att dottern kunnat göra ett annat val ger dock familjen omedvetet en ny syn på hennes offer och henne själf modet att för sig kräfva en annan ställning i hemmet, än under de tider, då hon intet val ägde. Kunde man mäta summan af i handling verksam dotterlig ömhet nu och fordom, blefve summan i nuet nog ej mindre. Men den gifves snarare i en och annan stor post, fordom åter i många småmynt. I hemmen saknas ju t. ex. ofta - på grund af döttrarnas arbete - den tjänstvilliga unga handen, hvars hjälp fäder och bröder så gärna anlitade; den glädtiga

96

trösterskan, den beundrande lyssnerskan. Men i en stor stund ger dottern eller systern nu ofta hundrafaldt mer af djup personlig förståelse. Man gör ett felslut om man tror att den forna större sammanhållningen inom familjen alltid innebar en motsvarande innerlighet. De unga verkade ödmjuka, när de läto sig utplattas af familjemakten, som lik en ångvält gick fram öfver deras viljor och hjärtan. Men den harm, de innerst hyste, den kritik, de sins emellan öfvade, voro ej mindre bittra än dem de nu öppet uttala!

Hemlifvet för femtio år sedan var en skola i diplomati: det gällde att sätta list särskildt mot fadersmyndigheten och modern lärde ofta barnen detta svagbetens vapen. Nu vill fadern ej göra sig löjlig genom att säga »jag förbjuder!» ty dottern svarar »godt, så väntar jag till 21 år». Hotelsen »jag gör dig arflös», faller till marken vid dotterns beslutsamma »jag kan arbeta». Endast i en aflägsen landsort eller bland storstadens »öfre tiotusen» - där döttrarna ännu ofta erhålla en »allmänbildning», som ej gör dem förvärfsdugliga - äro de hela dagen sysselsatta utan att känna sig arbeta. De servera vid klockan fem-te't; de medverka vid välgörenhetsbazarer o. s. v. Men de erfara starkt nog tidsandans makt för att veta att de lefva ett själfviskt lif och dock ej ett själflif. Ju mer rikedomsskalan faller, dess mer hemarbeta döttrarna verkligen. Men, på grund af den patriarkaliska arbetsorganisationen, alltjämt utan eget ansvar, utan själfständighetens glädje;, utan regelbunden fritid och - utan en krona att disponera!

Äfven i dessa efterblifna kretsar verkar dock

97

tidsandan. En sådan hemmadotter lefver nu i alla fall ett innehållsrikare lif, än för några årtionden sedan, då hon, redan medelåldrig, behandlades som ovetande oskuld och måste höra sig lofprisas inför hvarje - möjlig - äktenskapskandidat. Hon lider af att se sin mor som den underdåniga hustrun, hvars oaflåtliga samtycksleende gräft ödmjukhetsveck om munnen, hvars ständigt ovädersstillande tonfall gjort rösten gråtmild. Hon lider när husfadern afgör ett meningsutbyte med orden: »du har hört hvad jag sagt och därmed basta». Hon lider när brodern finner henne »retsamt viktig» eller »farlig» med sina nya idéer. Men just dessa nya idéer om kvinnans rätt och frihet, som utom hemmet öfverallt möta henne, ha gifvit hennes eget väsen en värdighet, som talar utan ord. A andra sidan verkar männens förlust af den ena lagliga rätten efter den andra öfver familjens kvinnliga medlemmar, så att far och bror dock småningom ändra ton; att knytnäfven allt mer sällan faller i bordet, att hånet stäfjas. Med ett ord: äfven i kråkvinkeln öfvergår familjelifvet från det despotiska statsskicket till det demokratiska, där enhvar får sin ställning på grund af sin egen personlighet. Visserligen finnas ännu många män, som vilja begränsa »kvinnans sfär» inom de fyra K, tysken talar om: »Küche, Kleider, Kinder, Kirche». Men man träffar nog ingen, som nu påstår att »en flicka ej kan lära matematik» eller att det är »okvinnligt att hänga öfver böckerna» - talesätt, som ofta hördes för femtio år sedan! Visst finnas ännu män, som anse de kvinnliga familjemedlemmarnas omhuldande såsom en själfklar offergärd. Men allt fler

98

bli dock de, som med vaken glädje mottaga kvinnliga ömhetshandlingar. Forna tiders döttrar och systrar förläto fäders och bröders laster sjuttio sinom sju gånger; nutidens kasta bort skärfvorna af den ömhet, det förtroende, som blifvit ohjälpligt krossade. Vissheten att döttrar och systrar »intet annat hade att göra» än förlåta - eftersom de dock berodde af sina plågare - gjorde ofta äldre tiders fäder och bröder groft hänsynslösa. Nutidens män förfinas genom nödvändigheten att visa döttrar och systrar hänsyn och billighet, om de vilja åtnjuta deras närvaro i hemmet. Fäder och bröder ha sålunda andligen vunnit lika mycket genom förlusten af makten att förtrycka, som döttrar och systrar vunnit på att ej längre förtryckas. Och denna erfarenhet kommer att upprepas, när inom äktenskapet man och hustru bli fullkomligt fria och fullkomligt likaställda.