Kvinnorörelsen / VIII. Kvinnorörelsens inverkan på moderskapet (1909) Author: Ellen Key Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

VIII. Kvinnorörelsens inverkan på moderskapet.

Genom att stegra kvinnornas bildning och personliga ansvarskänsla har kvinnorörelsen medelbart, liksom äfven omedelbart, inverkat på äktenskapsålderns framflyttande, dels lagligt, dels i seden. De unga flickorna äro, sedan deras hjärnor ansträngas liksom gossarnas, icke längre så mycket före dessa i utveckling. Men då nutidens flickor sluta studierna, äro de i stället både fysiskt och psykiskt mer allsidigt utvecklade än deras mormödrar voro. De veta mycket mer om lifvets svårigheter och verkligheter, ej minst det sexuella lifvets. Detta vetande har ingifvit dem olust för att alltför tidigt åtaga sig moderskapets allvarstunga uppgift. De äga större sannings- och kulturbehof, mindre fallenhet för erotiska drömmerier än flickor af samma ålder i midten af förra seklet; deras arbetslust och samhällskänsla söka sig mål och de sätta in kraft på att nå dem. Och emedan - som ofvan är påpekadt - de båda könen nu för hvarandra hafva en mångsidigare tilldragning än den enbart erotiska, äro de unga ofta mer varsamma och långsamma i erotiska afgöranden. Vår tids högst stående unga flickor äro genomträngda af Nietzschetanken om

150

äktenskapet såsom tvänne väsens förenade vilja att dana ett nytt väsen, högre än de själfva. Men dessa ungmors salighet är icke »att mannen vill»: de äro själfva vilja, framför allt äga de viljan att välja den för dem själfva som för barnen rätta fadern.

Är det sant, att den omedelbara, »blinda», erotiska attraktionen är den vid urvalet mest instinktsäkra, då blir ungdomens nutida kamratlif och den ökade klarsyn detta ger - liksom de unga kvinnornas växande erotiska idealism - icke obetingadt gagnande för det nya släktet. Frågan är alltjämt oafgjord. Här må endast betonas, att ungmön i vår tid, trots all förståndsutveckling, alltjämt gripes af den starka, själiskt-sinnliga kärlek, som kvinnorörelsen ofta behandlat som »quantité negligeable». Under inflytande af utvecklingsläran börja de unga kvinnorna inse, att deras värde som medlemmar af släktet till väsentlig del beror just på deras värde för fortplantningen af släktet; de känna alltmer sin plikt till en kroppslig kultur, som kan komma dem att bättre fylla denna funktion; de betrakta ej längre sin erotiska längtan såsom oren och ful utan såsom ren och skön. Det är ur detta själstillstånd, som - teoretiskt sedt - de många rörelserna för mödrarnas och barnens skydd uppvuxit. De äro nu den viktigaste »kvinnorörelsen», ehuru misskänd af den äldre kvinnorörelsen. För denna har det ännu ej blifvit klart att, då under de nuvarande äktenskapliga - liksom utomäktenskapliga - förhållandena, de urartade, råa, utlefvade hafva större möjligheter att fortplanta släktet än de unga, sunda, rensinnade och älskande, då blir det icke, ur släktets synpunkt, en synd, ifall dessa senare utanför äktenskapet bli

151

föräldrar och det får således ej heller, ur samhällets synpunkt, förbli en skam. Alla kvinnliga rättigheter hafva ringa värde innan den ena är uppnådd: att en kvinna, som genom sitt utomäktenskapliga moderskap intet förlorat af personligt värde, nej, tvärtom vunnit, icke mister sitt sociala anseende.

Vår tid företer kvinnor, som blifvit typiska för tidens nydaningstendenser i detta afseende. Dessa kvinnor ha - ifall de verkligen genomfört den oerhörda uppgiften »ett barn och ett arbete» - dock egentligen lyckats, tack vare sin borgerligt »hederliga» natur, mot hvilken de i själfva verket handlat, drifna af en makt, starkare än deras medvetna personlighet.

Inom Europa torde ännu de flesta kvinnor före trettio år alltjämt drömma om moderskapet genom kärleksäktenskapet såsom lifvets högsta lycka.[1]

Men det oaktadt står fast, såsom medelbart och

152

omedelbart resultat af kvinnorörelsen, att man finner en stigande olust hos kvinnorna för moderskapet, en olust, som beröfvar släktet många ypperliga mödrar, medan samtidigt kvinnornas yrkesarbete inom alla klasser ökar kvinnornas ofruktbarhet eller gör dem ur stånd till den för barnen viktiga amningen.

Att nutidskvinnan genom sitt individuella öde eller sitt fria val ofta förblir ogift, är i och för sig ingen fara. Detta faktum sammanhänger - som jag ofvan betonat - med en mängd kulturella och materiella förhållanden, som komma att omvandlas, och därmed torde kvinnans äktenskapsvilja åter stiga. Den verkliga faran har inträdt först sedan kvinnor stärka tendensen till äktenskapslöshet genom den a-maternella teorien, som nu förvirrar de kvinnliga hjärnorna och förvillar de kvinnliga instinkterna.

Kvinnorörelsen sjunker - i och med sitt inflytande på moderskapet - till lägsta punkten på skalan af den här brukade värdemätaren: rörelsens inverkan på individernas och släktets lifsstegring. Visserligen står man i vår tid inför den dubbla gåtan, att det ej endast är kvinnor, kvinnor

... with breasts made right to suckle babes ... hvilka kringföra nyssnämnda teori, nej, att män finnas - enhvar af dem en moders son - hvilka äfven utbreda densamma.

I stort sedt är det emellertid just till följd af denna teori, som männens djupaste fientlighet mot feminismen håller på att utveckla sig. Till detta bidrager att utvecklingstanken nu börjar gå männen i blodet. Såsom

153

fordom mannen önskade sig arftagare till gods och namn, önskar han sig nu arftagare till sitt väsen; han vill sitt eviga lif, detta, som är visst endast genom föräldraskapet, i och med hvilket den enskilda människan, som blifvit fader eller moder, med kropp och själ fortlefver ej endast i sina barn men i den sista af sina efterkommande. Denna förvissning har ånyo gjort släktdriften helig såsom den var det för hedningen. Denna nya vördnad för uppgiften som släktvarelser leder nu unga män att bevara sin könsliga sundhet och styrka genom en askes, som är den fullkomliga motsatsen till den af kristendomen framkallade, hvars motiv var fruktan för släktdriften såsom oren och till synd förledande. Det innersta målet för de unga männens skaparvilja är nu släktets uppåtstigande utveckling. Kärleken blir för dem det tillstånd, hvarigenom de fullkomligast kunna utlösa sin religiösa visshet att vara delar af alltet, sin religiösa längtan till harmoni med lifvets skaparvilja, med det oändliga, öfverallt är det nu män, som ifrigast arbeta för rasförädlingen - eugenics, som denna sträfvan kallas i England; män, som söka finna medel till mödrarnas och barnens skydd - »puericulture», som denna sträfvan kallas i Frankrike. Det är män, som skrifva ypperliga arbeten om barnets psykologi, om den sexuella upplysningen; män, som i konsten, i dikten gifva uttryck åt den nya vördnaden för generationens helighet, för moderskapet, för barnet. Det finaste, som skrifvits om barnet såsom kulturmakt är skrifvet af en amerikanare. Måleriet äger nu nya andaktsbilder af modern med sitt barn, framför allt de af en fransman och en italienare

154

danade; den skönaste uppenbarelse af ynglingens nya kärleks vilja är gifven af en tysk;[2] liksom en tysk - Nietzsche - ägt den djupaste synen på föräldraskapet och uppfostran såsom de medel, hvarigenom släktet öfver bryggan - nutidsmänniskan - skall skrida fram till öfvermänniskan.

Det är endast om man behåller allt detta i tankarna, man fattar hvad dessa nya män skola känna, då de nu möta de nya kvinnor, som ej »vilja vara slafvar under släktets fortplantningsdrift»; som i moderskapet se en »tidsförlust för arbetet»; »ett angrepp på sin skönhet»; ett hinder för den förfinade lifsförelse, som visserligen nedsätter kvinnans värde såsom generationsväsen men höjer henne till den utsökt fulländade kulturprodukten »världsdamen»; ett hinder äfven för kvinnan som skaparinna af andra objektiva kulturvärden. När en man med fadersvilja finner sig förenad med en sådan kvinna, känner han sig nu i äktenskapet »prostituerad», alldeles så som otaliga hustrur känt sig, då de endast varit medej för mannens lust.[3]

Mot männens här antydda nya lifssyn resa sig de

155

a-maternella kvinnorna med följande, nutidskvinnans känslor och vilja starkt påverkande tankegång:[4]

Kulturen ger nu kvinnan nya uppgifter, betydelsefullare än de blott naturliga. Ju mer det individuella lifvet stiger i värde, sjunker intresset för släktuppgiften och därmed också kvinnans värde såsom kvinna inom kultursamhället, där hon genom moderskapet blifvit ett väsen af andra ordningen. Det visar bristen på idealism, att man klandrar nutidskvinnornas böjelse att försaka moderskapet för andliga intressen. Medan modern koncentrerar sig endast på de egna, kan den, som försakar moderskapet, vidga sitt väsen till att omfatta flera. Som moder är kvinnan endast naturväsen. Men personligheten, med dess mångfald af känslor och sträfvanden, kräfver en själfständig verksamhet bredvid moderskapet.

Att helt sätta in hela sin personlighet på barnens uppfostran är en dubbel villfarelse. Ty först och främst äro flertalet mödrar dåliga

156

uppfostrare och gagna barnen mer, genom att anförtro dem åt födda uppfostrare; för det andra uppfostra de begåfvade barnen bäst sig själfva och böra lämnas i ro för alla uppfostringskonster; genomsnittet, som är mer mottagligt för uppfostran, har i regeln också endast genomsnittsföräldrar, som gagna barnen mest genom att lämna dem i ypperliga fostrares vård; de barn, som stå under genomsnittet, kunna äfven bäst skötas af sakförståndiga. Således återstår för modern, efter de första årens vård och »dressyr», icke någon egentlig uppgift såsom uppfostrare, åtminstone ingen, i hvilken hon verkligen kan inlägga sin personlighet. Att intala henne möjligheten af en rikare modersuppgift är att invagga henne i en villa, af hvilken hon får lida. En kvinna, som på annat sätt kan bruka sin personlighet, bör därför ej hängifva denna åt barnens uppfostran.

De a-maternella förneka att moderligheten är kvinnlighetens kännetecken; de finna detta kännetecken i - formen; i kvinnans sätt och fysiska företeelse, m. a. o. i de yttre kännetecknen för den inre bestämning, de förneka såsom den för kvinnligheten typiska! »Kvinnligheten» blir sålunda reducerad till en »estetisk princip», medan kvinnans andliga egenskaper anses »allmänmänskliga»; kvinnokönet får full rätt att emancipera sig från konsekvensen af den villoläran, att moderligheten skulle vara det etiskt normativa för kvinnlighetens »väsen». Den psykiska konstitutionens ändamålsenlighet för kvinnans uppgift såsom moder blir underkänd såsom bevis för att moderligheten är

157

kvinnlighetens kännetecken. Ty denna konstitution blir ju på högre stadier af differentiering mindre framträdande. Dess ändamålsenlighet var således ett anpassningsfenomen och ändrar sig med lifsbetingelserna. Sålunda får man ej bruka denna konstitution som anledning att inskränka kvinnans personliga kraftutöfning. Moderligheten är ingen social instinkt. Huru kan moderligheten,, som vi ha gemensam med djur och vildar, anses högre än t. ex. rättvisa, sanning och andra småningom vunna andliga värden, dem kvinnan genom sin personliga verksamhet kan främja? Ju högre lifsformer kvinnan når, dess mindre blir hennes personlighet bestämd genom moderligheten. Hvarför skulle då kvinnorna bringa hemlifvet offret af sin personlighet, medan ingen kräfver detta af männen? Hvarför ej låta kvinnan som mannen i äktenskapet tillfredsställa sina kraf som könsvarelse och för öfrigt fullfölja sitt yrke, sin andliga utveckling, sina samhällsvärf? Hvarför döma kvinnan att förbli halfmänniska, d. v. s. med obrukad hjärna, endast emedan vissa hennes instinkter draga henne till mannen, medan han icke nödgas undertrycka sin personlighet, därför att han på samma sätt drages till kvinnan? Det är den gamla vidskepelsen om hemlifvet som »kvinnans sfär», hvilken alltjämt förvillar begreppen. Genom familjelifvets nuvarande form är kvinnan »oversexed». Hennes, likaväl som mannens och barnens, högre utveckling kommer att främjas, när hustrun bevarar sitt oberoende genom förvärfsarbete; när hushållningen blir kooperativ; när barnuppfostran sker utom hemmet, inom hvilket modersömheten nu förvekligar

158

barnen och fostrar dem i familjeegoistiska, ej i sociala känslor. Sålunda lösas de svårigheter, dem kvinnans utomhusarbete nu medför; jämvikt inträder mellan hennes intellektuella och affektiva, hennes sociala och sexuella väsen; hennes värde kommer att, som mannens, mätas efter hennes mänskliga personlighet, ej efter hennes i familjen verksamma kvinnlighet, för hvars utöfning hon nu nödgas abdikera sin mänskliga personlighet.

Så lyder i korthet de a-maternellas teori.

*

Det är redan påpekadt, att kvinnorörelsen i sin början endast kunde vinna sin styrka genom att med all kraft tränga undan fördomen, att kvinnan var ur stånd till samma slag af verksamhet som mannen. Men kvinnorörelsen i det hela har redan länge betonat, att kvinnan ej blott för sig själf, nej, just för sin verksamhet som husmor och hustru behöfver rätten till full kraftutveckling, till likställighet med mannen inom familj och samhälle. Ur det ofvan skisserade programmet talar däremot alltjämt den ensidighet, som för en generation tillbaka betecknade hela kvinnorörelsen: att lika rättigheter för könen måste innebära lika funktioner; att utvecklingen af kvinnans krafter måste medföra, att de äfven brukas på samma område som mannens; att m. a. o. könens likställighet, könens likavärde måste betyda likhet. Medan den måttfulla feminismen börjar inse, att när man och hustru

159

täfla på samma område, gagnar denna täflan hvarken kvinnan själf, mannen eller barnen,[5] så eggar alltjämt den fanatiska feminismen till den skarpast möjliga täflan. Och sedan denna en gång är fastslagen såsom för kvinnans personlighet och samhället värdefull, då är det själfklart att kvinnan - med hela energien i den angripnas själfförsvar - värjer sig mot att hon skall påtaga sig alla de moderskapets plikter, genom hvilka hon måste komma till korta i denna täflan.

Att lagen ej bör sätta någon gräns för kvinnans yrkesutöfning - utom där hälsofaran för henne själf och det kommande släktet är bevisad - detta är ur individualismens synpunkt själfklart. Kvinnan måste för sin egen som samhällets skull äga det fria arbetsvalet, ty lifvet och naturen äga otaliga, oförutsedda möjligheter. Dessutom händer det lika väl, att en kvinna kan ge släktet ypperliga barn men känna sig ur stånd att uppfostra dem, som att två makar kunna få ypperliga barn och dock ej utstå att lefva samman. I ingendera fallet har lagen eller seden någon rätt att fordra orimliga offer af mor eller fär.

Men den rätt, lagen ej bör äga, den rätten tar sig naturen. Allra först genom det enkla faktum, att ingen samtidigt kan vara på två ställen och ingen samtidigt med full energi fullfölja två olika själsverksamheter. Man kan ej ens räkna till hundra och, vid ett gifvet tal, utföra ett enkelt handgrepp utan att

160

räknandet något fördröjes. Och ehuru ingen nekar någon rätten att samtidigt lösa en matematisk uppgift och följa ett musikstycke, står det fast, att det effektiva i hvardera själsverksamheten därvid minskas. Dessa de allra enklaste iakttagelser kunna fortsättas upp till de mest sammansatta. När iakttagelsen kommer in på hemlifvets område, så skall hvarje hustru och mor, som verkligen vill utföra opartiska själfiakttagelser, komma att bekräfta svårigheten att arbeta med en delad själ. När en mor utför sitt skapande arbete i hemmet och sålunda kan skjuta undan detta - t. ex. för att stanna vid barnets sjukbädd eller för att vidtaga de anordningar, som dana hemtrefnaden eller för att hjälpa mannen - då känner hon att hennes bok eller tafla därvid kommer till korta; att den verksamhet, som innerligare förbinder henne med hemmet, tidvis löser innerligheten i hennes förhållande till verket. Man kan om dagen ha ett torrt förvärfsarbete, om natten utföra sin själs verk. Men man kan ej låta sin själ utstråla i en riktning och hafva dess energi kvar för en annan. Ett verk behöfver ensamhet. Och denna är redan i yttre mening svår under gemensamhet; i inre mening fordrar den ett afståndstagande, som för en älskande själ ständigt innebär en slitning. Därför fylles också kvinnolitteraturen sedan några tiotal år af böcker om den stora konflikten i nutidskvinnans lif: den mellan kallet och föräldrarna, mellan kallet och mannen, mellan kallet och barnet. Visserligen har familjen ofta varit en tortyrkammare för individualiteten, genom lagar och seder dem framtiden kommer att betrakta såsom vi nu sträckbänk och

161

tumskrufvar. Men naturen är hårdare än både lagar och seder, när den ställer oss inför val, vid hvilka, huru de än utfalla, ett stycke slites ur vårt hjärta.

Det är numera icke seden och sällan mannen, som kräfver »offret af kvinnans personlighet». Offret - när ett endels sådant sker - kräfves af den begränsningens lag, som råder öfver oss alla.

Den skapande eller annars utåt verkande mannen måste ofta döma den affektiva sidan af sin personlighet till half utveckling; han måste för sitt arbete försaka många, för denna del af sitt väsen viktiga, hemvärden. Om än kortare arbetstider delvis kunna minska detta kulturella offerväsen, den inre konflikten blir därmed icke häfd.

Äfven om nu mannen - i känslan af hustruns genialare begåfning - åtager sig en del hemplikter, särskildt ifråga om barnen, kvarstår dock för kvinnan den inre konflikten. Och allra minst blir konflikten löst genom de a-maternellas teori: att det personliga skall ställas öfver instinktlifvet. Ty, som ofvan är betonadt, valet står ej mellan det personliga lifvet och instinktlifvet, utan mellan den intellektuella och affektiva sidan af kvinnans personlighet. I detta val är lösningen icke funnen af de a-maternella, som vilja - under nyssnämnda anordningar - ena ett yttre arbete med äktenskap och moderskap. De kvinnor, som förbli ogifta eller som uppge det förvärfsarbete, de ej i hemmen kunna utföra, hafva ej heller löst konflikten, men åtminstone minskat dess svårigheter.

Det grundfalska i de a-maternellas problemställning är, att de beteckna moderligheten som en

162

primitiv, en icke social instinkt men kvinnans »personliga» verksamhet som uttryck af hennes sociala instinkter. Ty alla sociala instinkter ha genom kulturen blifvit utvecklade ur primitiva instinkter! Hela kulturutvecklingen ligger mellan australnegrinnans könsdrift och erotiken i E. B. Brownings sonetter. Och när den a-maternella påstår, att moderligheten, som vi »ha gemensam med djur och vildar», ej kan vara ett uttryck af personligheten, då har argumentet samma halt som det skulle äga, ifall man frånkände Sixtinska kapellet egenskapen att vara ett uttryck af personlighet - eftersom både djur och vildar visa dekorativ drift!

Modersinstinktens utveckling till moderlighet är ett af kulturförloppets stora förvärf, en utveckling, hvarunder moderns funktioner blifvit alltmer sammansatta och differentierade. Redan hos de högre djuren är moderskapet mycket mer än framfödandet: djurhonan ej endast går i döden för ungarna, hon ger dem äfven en fostran, som stundom visar omdömesförmåga. Kattan t. ex., som förgäfves sökt hålla ungen från vattnet och slutligen själf knuffade honom i, sedan drog upp honom och fullt nådde den önskade följden af sin pedagogik, hade nog icke - som nutidens mödrar - läst Spencer, men öfverträffade många af dessa! Redan de första moderliga funktionerna, amningen och vården, innebära en kultur af moderns eget själslif, icke endast genom en tillväxt i ömhet utan äfven i iakttagelse, urskiljning, omdöme, själfbehärskning; en kvinna vinner ofta mer för sin karaktärsutveckling under en månads barnavård än under

163

år af yttre arbete. Moderskärleken och den motsvarighet, denna väcker hos barnet, utöfvar ej endast den första djupa inverkan på de enskildas känslolif; nej, den är den första formen för den ömsesidiga hjälpens lag, den är altruismens rot, den är hjärtbladet till ett nu vidtgrenadt träd af »sociala instinkter»! Om kvinnan redan i och med den kroppsliga modersfunktionen gör en stor social insats, växer denna till det omätbara, när man tar den själiska med i räkningen. Och om än faderskapet i viss mån äfven hos mannen utvecklat ömhet, vaksamhet, tålamod, så är den oerhörda öfvervikten af kvinnans fysiska del i föräldraskapet redan nog för att under tidernas lopp dana det ännu i dag bestående, innerligare sambandet mellan modern och barnet, liksom skillnaden mellan människan-kvinnan och människan-mannen. Moderskapets fysiska funktioner voro grundorsaken till den tidigaste arbetsdelningen. Och denna - hvars mål för båda könen, näst själfuppehållelsen, var afkommans skydd - stegrade de egenskaper, dem hvardera för sina särskilda funktioner brukade. Latenta finnas alla mänskliga egenskaper hos båda könen. Men de kommo genom urvalet att hos hvardera könet framträda i skilda proportioner: hos kvinnan blef det omhuldande, ordnande, lifsbevarande, inåtvända ömsinnet, hos mannen blefvo mod, dådlust, viljestyrka, tankekraft, den sig naturen och lifvet bemäktigande verksamheten, grunddragen. Faderlighet blef sålunda psykologiskt som fysiologiskt något annat än moderlighet. Och om än kulturen allt mer utplånar den skarpa gränslinjen, så att det blir allt mindre

164

möjligt att generalisera öfver »kvinnan» och »mannen», allt mer nödvändigt att för hvar enskild kvinna »kvinnofrågan» löses individuellt - ur släktets synpunkt måste dock arbetsdelningen i det stora hela förblifva den hittills varande, ifall mänsklighetens utveckling till högre former skall fortgå. För detta kulturens högsta mål kräfves att kvinnan på ett allt fullkomligare sätt fullföljer sin hittillsvarande högsta uppgift: att föda och fostra det nya släktet.

När de a-maternella påstå, att moderligheten ej kan vara för mer än t. ex. rättvisa och sanning, då är detta en antites, som kunde komma en att spotta blod af raseri: hvem skall utöfva rättvisa och sanning ifall ej nya människor födas? Huru skola rättvisa och sanning tillväxa inom mänskligheten, ifall ej redan barnen fostras till mer rättskänsla och sanningskärlek? Redan för att väl fylla denna ena uppfostringsuppgift behöfva nutidens mödrar hela sin allmänmänskliga kultur! Men äfven om ej så vore, att moderskapet kräfde insatser af kvinnans personlighet; äfven om moderligheten förblefve endast »primitiv instinkt», så vore denna instinkt hos de kvinnor, som bevarat den, värdefullare för släktet än de kvinnors allmänmänskliga kraftutöf ning, som mist den instinkten. Ingen kvinnas individuella eller sociala verksamhet skulle kunna ersätta utdöendet af den »instinkt», hvilken kom hundratals mödrar i Messina att af sina kroppar dana en sköld för sina barn; den »instinkt», hvilken nyligen kom en mor - som före sitt barns födelse fick veta att hennes eget lif var priset för barnets räddning - att utbrista:

165

»jag har lefvat, men mitt barns lif tillhör nu släktet, rädda barnet!» Så dog modern utan att ens ha sett det härliga barn, för hvilket hon gaf lifvet. I de »personligt-mänskliga» kvinnornas värld kommer man däremot att, efter en ny Messina-katastrof, finna mödrarna med sina manuskript och taflor i famnen. Och inför ett val som det ofvannämnda, kommer modern att svara: »låt barnet dö; jag vill lefva mitt personliga lif till slut.»

Den a-maternella typen torde tillsvidare bli bestående. Det finnes verkligen i vår tid många kvinnor, som med tigande ögon kunna gå förbi ett älskligt barn; ja, äfven mödrar, som ej erfara den kyska sinnlighet, det visa vanvett, den berusade salighet, ett sådant barn väcker hos hvarje moderlig kvinna; mödrar, som ej ana hvilket spännande studium en barnasjäl kan erbjuda. Jean Paul, som sökte väcka sin tids sofvande mödrar med det ordet, att en kvinna, som har tråkigt, när hon har barn, är en föraktlig varelse, han skulle nu finna en mängd mödrar, som endast ha tråkigt, när de ha sina barn omkring sig!

Dessa cerebrala, a-maternella böra själfklart tillerkännas friheten att finna hemlifvet, med dess begränsade men intensiva maktutöfning, fattigt bredvid den maktkänsla, de såsom offentliga personligheter, såsom fulländade världsdamer, såsom skapande talanger njuta. Men hvad de icke hafva rätt till, detta är att till sin fördel förfalska lifsvärdena sålunda, att de själfva skulle uttrycka den högre lifs-formen - den mänskligt personliga - bredvid

166

hvilken den »kvinnligt-instinktiva» ihnebär en lägre kulturgrad, en fattigare lifsform.

Kvinnor, som åstadkommit böcker och bildverk, hvilka i varaktigt värde kunna jämföras med konfetti i karnevalen, dessa skulle ha bevisat sig såsom mänskliga individualiteter, medan modern, som satt in oändliga summor af klara tankar, af rika insikter, af varma känslor, af stark vilja för att fostra en härlig barnaskara, hon skulle därjämte behöfva en offentlig gärning för att dokumentera sig som mänsklig individualitet? Det hjärnarbete, en kvinna brukar i en speditionsaffär eller bolagsstyrelse, skulle vittna om hennes mänskliga individualitet men ej det hjärnarbete, ett stort, väl skött hushåll innebär? Den kvinnliga läkaren, som förlossar en mor, uttrycker sin »personlighet», men modern själf har ingen »personlighet» satt in i de känslor, med hvilka hon burit barnet, de drömmar, med hvilka hon invigt det, de idéer, enligt hvilka hon sedan fostrar det? Flickan, som tagit en examen, har häfdat sin »personlighet», men hennes mormor, som nu sitter full af godhet och vishet, vunna under ett lif ägnadt åt hemuppgifter - ett lif under hvilket ensidigheten i uppgifter icke hindrat att hennes kulturella intressen varit mångsidiga, hennes medkänsla för mänskligheten allomfattande - hon skulle icke vara en personlighet ?!

När männen mot kvinnans rättigheter invända, att de i det offentliga lifvet skola förlora sin kvinnlighet, svara feministerna att kvinnligheten - särskildt moderligheten - är allt för fast grundad i naturen för att denna fara skulle finnas. Intet har emellertid under kvinnorörelsens skede blifvit klarare.

167

än att moderligheten icke är en outrotlig instinkt. Lika väl som vår tid företer allt fler sterila eller till amning oförmögna kvinnor, företer den allt fler psykiskt a-maternella. Man kan lämna åsido de fall, där i hem eller barnhem barnen torteras, ty där spela ofta sexuell perversitet och religiös fanatism en rol; man kan också lämna åsido de millioner mödrar, som fördrifva sina foster, ty de fättiga bestämmas därvid mest af nöden, de rika mest af njutningslusten. Det blir dock tillräckligt många kvinnor kvar, hos hvilka modersinstinkten vissnat bort genom en tankegång som den ofvan framförda. Vår tid lämnar mångfaldiga bevis för det faktum, att modersinstinkten lätt kan försvagas, ja, kan vara helt försvunnen, ehuru den erotiska driften fortlefver; att moderligheten sålunda ej är en naturinstinkt allena utan en produkt, icke af årtusenden af barnafödande men af barnafostran; att den inom hvarje nytt släktled måste stärkas genom och under den omvårdnad, mödrarna ge barnen. Ja, en kvinna lär sig älska det främmande barn, hon vårdar, som ett eget; en far, som omhuldar sitt späda barn, gripes af »moderlig» ömhet för detsamma, liksom äfven äldre systrar och bröder för de små syskon de sköta. Men medan de a-maternella af fakta som de nyssnämnda draga den slutsatsen: att moderligheten således icke får brukas som kriterium på kvinnligheten, tvingar sig en helt annan slutsats fram hos enhvar, som i släktets och individens samfällda lifsstegring söker kriteriet för kvinnorörelsens lifsstegrande verkan: den att de a-maternellas själstillstånd ej allenast

168

bekräftar mannens värsta farhågor ifråga om kvinnorörelsens följder, nej, att det innebär den värsta fara för kvinnorörelsen själf. Ty de a-maternella komma att frammana en kraftig reaktion från männens sida, ifall de icke i tid mötas af en sådan från kvinnorna själfva.

Denna senare reaktion borde tillika innebära en uppresning mot det produktionssätt, som utsuger mödrarnas och barnens kraft. Ty industrialismens invändning, att »den ej kan bestå utan kvinnorna», faller till marken inför det faktum, att en ras ej kan bestå utan sunda och sedliga mödrar. Och sedliga betyder här: mödrar, dugliga och villiga att föda och fostra sunda och sedliga barn. Om däremot Europa och Amerika fasthålla de ekonomiska och etiska principer, hvilka hindra en mängd kvinnor af sist nämnda slag att bli mödrar; om en mängd andra kvinnor, hvilka kunde bli mödrar, fortfara att ej vilja bli det, då kommer det här berörda problemet slutligen att utmynna i problemet om de europeiskt-amerikanska folkens framtid.

Kvinnorörelsen borde nu afgjordt aflägsna sig från den ensidighet, som ännu en generation tillbaka var psykologiskt naturlig: den att feminismens zeloter ingen annan värdemätare ägde på en idé, en undersökning, en bok än om den främjade eller icke främjade kvinnosaken; om den bevisade eller icke bevisade kvinnans jämlikhet med mannen; den ensidigheten att för kvinnliga verk, studier och öfriga prestanda ingen annan värderingsgrund brukades än likheten med mannens verk, studier och andra prestanda. M. e. o. uppgiften var att bevisa att

169

kvinnan samtidigt kunde utföra en kvinnas och en mans lifsgärning!

Visserligen måste hvarje framåtsträfvande människa instämma i Goethe-ordet: den lieb ich der Unmögliches begehrt. Ty detta begärande har lyft släktled öfver släktled. Men som handlande måste hvarje människa gå under, som ej är genomträngd af nutidens psykologiska syn på den tragiska skuld, hvilken uppstår då människan går utöfver sin kraft. Det är genom denna hybris, kvinnokönet nu försyndar sig mot människosläktet. Därför är också vår tid så rik på tragiska kvinnoöden.

*

Men vår tid företer äfven andra, mindre krampaktigt spända kvinnliga själstillstånd och därmed äfven ljusare kvinnoöden. Den visar för det första hustrur förenade med sin man såväl genom den sympati, hvarderas mänskliga individualitet ingifvit, som genom den erotiska tilldragning, hvarderas könskaraktär utöfvat. Sålunda hafva båda vunnit den enhet, genom hvilken deras väsens bästa krafter frigöras och stegras på samma sätt som genom religionen. Och i föräldra-skapet har deras religion funnit sitt högsta uttryck.

Endast religiösa naturer äro - i ordens djupaste mening - vare sig älskande eller troende eller skapande. Det är samma psyche, som hos den ena uppenbarar sig i trons extas, hos den andra i skaparglöden, hos den tredje i en stor erotisk lidelse, hos den fjärde som föräldrakärlek, hos

170

åter andra som fosterlandskärlek, frihetsentusiasm, nydaningsvilja. Stundom har en och samma själ - kvinnlig som manlig - brunnit af alla dessa flammor. Men aldrig har samma själ samtidigt, i deras högsta potens, kunnat nära alla dessa lågor. Vare sig det är en gud, ett verk, en människa, som själen med hela sin hängifvenhet omfattar, visar sig den religiösa arten i denna hängifvenhet genom en oaflåtlig längtan, en oaflåtlig vakenhet, ett oaflåtligt sökande efter uttrycksmedel, ett oaflåtligt tjänande, ett oaflåtligt bidande på växelverkningar från kärlekens föremål. Den religiösa lifskraften i en känsla innebär, att själen under hvarje erfarenhet, hvarje sorg, hvarje glädje - med ett ord hvarje tillstånd, hvarje upplefvelse - medvetet som omedvetet allt innerligare förbinder sig med Gud, med verket, med den älskade, tills hvarje väsendets finaste rottråd går djupt ned i det outtömliga djup, som kärlekens föremål för den älskande är.

I detta själslifvets nödvändiga tillstånd af koncentration finnes sanningen i t. ex. hustruns klagan att den i sitt kall försjunkne mannen ej »längre älskar henne»; sanningen i rönet att den jordiska kärleken ovillkorligen tager något från kärleken till Gud; sanningen i tvänne makars ofta gjorda erfarenhet, att med barnen rikedomen i mannens och hustruns själiska samlif i vissa afseenden minskas; sanningen i mannens fruktan att kvinnans försjunkande i en henne personligt kär lifsuppgift måste taga något från hennes hängifvenhet för hemmet; sanningen i rönet att moderskallet ofta hämmar kvinnans intellektuella kraft.

171

Endast människor, utmärkta genom hvad Heine kallade »Überfluss an Geistesmangel» - eller hvad jag i analogi därmed vill kalla en afgrund af ytlighet - hafva ej erfarit den stränga och sköna psykiska verkligheten i Jesu lofprisande af enfalden. Det stilla lyssnandet till Guds röst eller till ingifvelserna i och för verket eller till de fina rörelserna i en annan ande; de dagliga, stundliga och minutliga villkoren för att själen fullt och helt skall lefva i sin tro, sitt verk, sin kärlek, så att dessa känslor växa sig stora - och själen växer sig stor genom dessa känslor - allt detta har som villkor »enfalden». Med andra ord: enhetligheten, helhetslängtan, den inre samlingen, gripenheten. Troheten - mot en tro, ett verk, en kärlek - är ingen pliktprodukt. Den är en växtprocess, hvars villkor här ofvan äro angifna.

Det är dessa villkor, många nutida - innerst kvinnliga men splittrade, oroliga, famlande, mångfrestande - kvinnor ej vilja böja sig under. De kunde redan lära vörda dessa villkor hos barnet, för hvilket leken är ett så heligt allvar. Men de förvandla i stället det heligaste allvar i lek.

Andra kvinnor åter börja förstå själens växtvillkor. Och därmed äfven att just kvinnans skyddade ställning inom hemmet möjliggjort att hennes familjekänslor fått det djup, som vinnes genom koncentration. Blir denna ej längre möjlig, då kommer kvinnan att älska de sina med mindre religiös värme. Intet kan bättre belysa den skillnad, som i detta afseende alltjämt finnes mellan man och kvinna, än att flertalet män skulle känna sig olyckliga, om deras hela kraftutöfning skulle koncentreras på familjen,

172

medan flertalet kvinnor just så känna sig lyckliga, d. v. s. äga fullt bruk för det yttersta af de hos dem inneboende krafterna. Ty de flesta kvinnor älska bäst personligt och i sin närhet, medan männens kärlekskraft ofta söker aflägsnare mål. Kvinnan är lycklig i den mån hon på henne närstående människor får bruka sin kärlek; om hon ej får detta, kan hon vara nyttig, resignerad, nöjd men aldrig lycklig. Just detta att kvinnans starkaste primitiva instinkt sammanfallit med hennes största kulturuppgift, har varit ett väsentligt moment i hennes väsens harmoni.

Den nutida, utvecklade modern känner sig med hvarje andedrag af tacksam glädje lefva det fullkomligaste lifvet, när hon får bruka sina utvecklade mänskliga krafter, sin frigjorda mänskliga personlighet i och för hemdanandet och moderskallet. Dessa funktioner, fattade som sociala - i hela den vidd, ordet nu innebär - gifva dessa nya mödrar rikare tillfällen att bruka hela sin personlighet, än de i ett nutidens yrkesarbete kunnat finna. Under ett sådant måste de undertrycka tanke- eller känslosidan, under ett annat fantasi- eller viljelifvet. I hemuppgifterna åter kunna nu alla dessa själskrafter samverka. Detta är helt visst den djupaste orsaken till att i stort sedt, kvinnorna blifvit mer jämviktsfulla, männen starkare i något visst af dessa moment, att kvinnorna blifvit själfullare, männen genialare. Och dock var denna själskrafternas samverkan i tidigare tider delvis hämmad genom mannens kraf på hustruns passivitet såsom tänkande och viljande personlighet, men på hennes oaflåtliga aktivitet såsom främjerska af

173

hans och hela hemmets välbehag. Nutidens husmor brukar 'såsom konsumtionsledarinna' kultur, tanke, öfversikt, omdöme, kritik för att göra sitt köns förmåga af förutseende och organisation fullt effektiva. Hon använder en stor summa andlig energi för urvalet af väsentligheter och underordnandet af bisaker, för skapandet af sådana lättnader i det materiella arbetet, att tid och råd bli öfriga för de andliga värden, som ännu illa tillgodoses såväl inom de små hemhushållen som inom statshushållningen. Och såsom mor är det först rätt nödvändigt för nutidskvinnan att häfda sig såsom tänkande och viljande personlighet.

Moderskallet har - äfven - af moderata feminister - blifvit nedsatt till sin betydelse. Och dessa hade rätt, när de påvisade, att »helgden» i detta kall blifvit en fras, så slentrianmässigt och dilettantiskt uppfylldes det - en anklagelse, hvari Nietzsche och feministerna för en gångs skull mötte hvarandra. Mödrarna ha behöft eggas af ringaktningen; behöft att deras ansvarskänsla, deras allmänmänskliga bildning, deras personliga själfkänsla genom kvinnorörelsen blifvit höjda. Endast så kunde det nya släktet erhålla de nya mödrar, hvilka tills vidare själfva söka fullkomna sig för moderskallet i afvaktan på att - för alla kvinnor - en obligatorisk utbildning för modersyrket kommer till stånd. Så länge detta yrke får skötas utan all utbildning, kan man intet veta om genomsnittsmödrarnas möjlighet att bli goda uppfostrarinnor - utom det att de, framför äfven den yppersta främmande uppfostrarinna, hafva moderskärleken och den intuition, denna

174

ger dem af barnets natur. Liksom en härlig röst gör bondflickan till »natursångerska», har naturen i alla tider gjort vissa mödrar - ej minst af folket - till naturliga uppfostrarinnor. Nästan alla stora mäns lifshistoria vittnar t. ex. om hvad modern genom sin personlighet, genom den stämning, hon utbredt omkring sig i hemmet, genom sin inverkan för sonen varit. Men först den målmedvetna kulturen af dessa naturgåfvor skall göra mödrarna till konstnärinnor. När Nietzsche skref: Es wird eine Zeit kommen in der man keinen anderen Gedanken denkt als den der Erziehung - och när han i första rummet lade denna i mödrarnas hand - då tänkte han sig minst af allt några »uppfostringskonster»., de konster, de a-maternella anse sig rädda barnen från genom att förkasta tanken på en »konstnärligt skapande» hemuppfostran genom modern!

Den nya modern, sådan utvecklingsläran och den äkta kvinnofrigörelsen danat henne, står med djup vördnad inför det mystiska djup, hon kallar sitt barn, ett väsen i hvilket hela släktens lif är samladt. Ju rikare barnets natur är, dess ifrigare är hon att åt detsamma skapa den ensamhet, det behöfver och samtidigt tillföra det stoff att själf bearbeta. Verkan af lekkamrater, af böcker, af den konst, den musik, de samtal, hela den hem-miljö, barnet i sig upptar - först och främst den verkan, moderns och faderns personligheter och intressen utöfva - iakttages af den konstnärliga uppfostrarinnan, för att upptäcka, och sedan medelbart befästa och befordra, barnets egenart. Därjämte söker hon

175

finna hvilka hämningar, som behöfvas för att icke egenarten själf skall bli hämmad i sin växt genom sekundära egenskaper. Men det nya slaget mödrar söka intet utrota; de förstå liknelsen om hvetet och ogräset. Den hittills brukade kristliga uppfostran har varit en återhållande våldsverkan på den »syndiga naturen», som måste brytas och böjas; denna uppfostran var dermatologisk, icke psykologisk. Den nya modern igenkännas allra först därpå, att hon förkastat den förra metoden för den senare; att hon hjälper barnet att själf finna allt ädlare hämningsmotiv. Och hon kan detta, emedan hon själf från första början sköter barnen; år från år håller ut i mödan att dana de goda vanorna; söker göra födan, badet, bädden, dräkten, luften, leken, idrotten till sina medarbetare, under sträfvan att bevara barnen starka, sunda, sexuellt rena, dessa grundvillkor för människans hela senare lifsförelse. Af modern själf kan en sådan metodisk kroppslig vård utföras, medan lejda händer redan under de första barnaåren kunna förstöra de härligaste möjligheter genom slarf, dumhet, grymhet, liderlighet eller klemande. Vore också allt, modern kunde ge, detta enda att hindra naturens medfödda goda möjligheter att förstöras, då vore redan denna enda uppgift viktigare att utföra än något annat socialt räddningsarbete!

Betecknande för de nya mödrarna är just att de inse den oerhörda betydelsen af de tidigaste åren, de, då den oumbärliga »dressyren» äger rum, denna dressyr, vid hvilken det blir lifsafgörande om

176

tortyrmedel eller kulturmedel, oförnuft eller förnuft användes. Då måste de stora nya problemen lösas att, i den hittills påtvungna lydnadens ställe, dana den inifrån villiga lydnaden; i den hittills ålagda själfbehärskningens ställe, uppnå den själftillkämpade; att i de hittills påbjudna försakelsernas ställe, framkalla de frivilliga. Ty förmåga af lydnad, själfbehärskning, försakelse förbli grundvillkor för människans hela lifsförelse. Detta vet den nya modern lika väl som äldre tiders. Men hon söker dana denna förmåga med långsamma och säkra medel. Sak samma gäller om det fysiska och psykiska modet, som, i späda år brutet genom skrämsel, ofta aldrig mer får sin raka resning. Den dressyr, som hittills varit den brukliga, den förbjudande och tvingande, har varit en verkan på ytan, som hindrat barnen från att själfva erfara följderna af ett eget val. Det är den medelbara uppfostran genom följderna, som är den nya moderns metod. Hennes oaflåtliga vaksamhet och följdriktighet syfta till att verkligen låta barnen bära sina handlingars följder. Hvad hon för detta behöfver är först och främst tid, tid och åter tid. Det går mycket snabbare att nå skenbart goda verkningar geinom att ingripa, hindra, straffa och - sålunda afleda de verkliga följderna! Men genom den metoden beröfvas barnen den inre växt, som verkligheten, fullt upplefd, i bittert som ljuft erfaren, ensam kan gifva. Och det är denna inre växt, den nya modern vill främja. Ännu mycket mer tid kräfves för det psykologiska schackspel, där uppgiften är att hvitt till slut skall göra svart matt, m. a. o. att de positiva

177

egenskaperna i och genom barnets egen aktivitet skola öfvervinna de negativa. En uppgift, i hvilken barnet först måste vägledas - just som vid tillsägelsen af elementen i hvarje annan färdighet - men hvari det sedan kan fullkomna sig själf. Nutidens forskningar på själens område låta oss skymta faror, hvilka en gång torde komma att kräfva lika nya metoder vid själens hygien som t. ex. bakteriologien nu framkallat vid kroppens. Men vi skymta äfven ännu obrukade själsmakter, ännu oförstådda andliga lagar, hvilka en gång kanske i grund omdana uppfostrans medel. De nya mödrarna komma framdeles att skapa ett rättsskydd för barnen af en omfattning, som vår samtid skulle le åt. T. ex. lagligt förbud för föräldrar som lärare att bruka kroppsaga; lagligt förbud mot minderårigas industriarbete, mot vissa bostadsförhållanden, vissa »nöjen», vissa press-oseder! Tillsvidare måste hvar enskild uppfostrare ställa dessa lagar öfver sig; måste ihärdigt dana motverkningar till de fördärfliga inflytanden, som särskildt storstaden utströmmar öfver barnen. [6] De nya mödrarna föra ifrigt barnen ut i naturen och söka tillmötesgå deras verksamhetslust genom för dem lämpade uppgifter, liksom, genom lämpliga medel, deras uppfinningsbegär och leklust. På landet sörja barnen själfva delvis för detta senare. Men hvad både stads- och landtbarn behöfva är en naturkunnig mor, som kan

178

besvara de frågor, barnens egna iakttagelser föranleda. Både stads- och landtbarn behöfva äfven en sagoberättande mor. Liksom koloniträdgårdarna klarast bevisa storstadsarbetarens afskildhet från naturen, vittna de »sagoaftnar», som nu anordnas för barn, om dessas afskildhet från modern, hon, som fordom samlade dem omkring sig till sagostunder, till lek och sång. Hvad slutligen barnen behöfva, är moderns finkänsliga ledning ifråga om de sexuella mysterierna, som ofta tidigt sysselsätta barnens tanke och i hvilka de, stilla och stegvis, af modern böra införas.

Alla de fostrande inverkningar, som här äro skildrade, utöfvas nu af den upplysta, personligt utvecklade, sitt kall mäktiga nutidsmodern. Och dessa inverkningar äro lika väsentliga för geniets som för hvardagsmänniskans fostran till det högsta möjliga, hvardera kan blifva! Sådana inverkningar stärka i lika grad geniets egenart som de, släkte efter släkte, lyfta genomsnittet till en nivå, där det kan lefva efter högre normer än de nuvarande. De nya mödrarna inse, att de för alla dessa, redan under barnets sju första lefnadsår sig inställande uppgifterna, icke ha nog af moderlig ömhet, mildhet och tålamod; nej, att de behöfva allt hvad de äga af förnuft, fantasi, finkänsla, liksom af vetenskaplig iakttagelsemetod, af etisk och estetisk kultur och alla andra, medelbara eller omedelbara, vinningar af kvinnorörelsen.

När studierna och kamratlifvet börja upptaga barnen, när moderns inflytande - d. v. s. den nya moderns, som har aktning för barnets egenart,

179

människovärde och rätt att lefva sitt eget lif - således blir allt mer medelbart, då vet hon att det alltjämt är af vikt att sonen, att dottern finna modern hemma, när de komma hem; att de i hemmet få andas en atmosfär af frid, af värme; att de där möta det vakna ögat, det lyssnande örat, den hjälpande handen; att modern är i stånd till den finkänsliga iakttagelse, som sällan ingriper i men vaket följer de ungas svårigheter; som ej fordrar förtroenden men är till hands att mottaga dem, då de komma; att modern hinner visa en lefvande sympati i de ungas arbetsplaner, motgångar, glädjeämnen; att hon alltjämt har tid till smekningar, tårar, leenden, tröst, omsorger; ro att ana stämningar, att förekomma önskningar. Under allt detta förevigar hon i barnens själ, dem och sig ovetande, sin egen personlighet. Den begåfning, som hon ej i en egen produktiv gärning utlöser, kommer ofta kanske just därigenom släktet till godo genom en son, en dotter, i hvilkas själ modern nedlagt de sociala idéer, de drömmar, den indignation, som senare hos dem blir till samhälleliga dåd eller konstnärliga verk. Framför allt är det under de oroliga, ömtåliga, lifsafgörande år, då gossen blir yngling och flickan jungfru, som modern behöfver ro och tid för att kunna gifva de då outsägligt behöfvande barnen »den versammelten, heimlichen Schatz ihres Herzens», som det sköna Dürer-ordet lyder.

Där en sådan mor finnes - och sådana finnas redan - där är hon den yppersta frukten af kvinnorörelsens sådd på den kvinnliga naturgrunden.

Emedan den nya modern danat sig ett fritt

180

rum omkring sin egen personlighet, förstår hon sin son eller dotter, då dessa skjuta henne åt sidan för att skapa samma utrymme åt sig själfva. Ty i hvarje generation tar ungdomen afstånd från föräldrarnas ideal och lifsmål. Vetskapen om detta hindrar ej att den nya modern, som mödrarna i äldre tider, lider af att åsidosättas. Men den förra kan hoppas på en dag, då son och dotter fritt välja henne till vän, sedan de upptäckt hvilken betydelsefull glädje, moderns personlighet kan skänka dem.

*

Som fågelboet danas af idel små strån och dun, så danas hemkänslan af idel lena, enkla ting, idel små, fina rörelser, icke vägbara, icke mätbara såsom nationalekonomisk produkt. När Segantini målade de båda nunnorna, som smärtsamt längtande blicka ned i fågelboet, gaf han ett uttryck åt mångfaldiga nutidskvinnors djupaste lidande: det att lifvet, i och med friheten, gaf dem ensamheten; att det nekade dem hemdanandets uppgift och därmed den skaparglädje, naturen ämnat dem; nekade dem att lefva vidare i barn, de gifvit lifvet.

Här stå vi vid en punkt, där kvinnorörelsen och de öfriga sociala omvandlingarna löpa så nära hvarandra som skenorna af samma järnvägsspår och båda föra till samma slutpunkt. Nutidsmänniskan - framför allt kvinnan - har mist ett stort lyckomoment, genom att mista samhörighets- och trygghetskänslan. Såsom fordom familjerna kände sig säkra

181

på de gamla gårdarna, kände sig hvar familjemedlem trygg inom familjen. Nu räkna barnen ej med visshet på föräldrarna, dessa ej på barnen, hustrun ej på mannen, han ej på hustrun. En hvar litar ytterst till sig själf. Detta har medfört samma ändring i de mänskliga personligheternas art som i trädens, när skogen huggits ut omkring några kvarlämnade. Kunna de stå mot stormarna, då få de mer »karaktär», än när de stodo tätt samman under ett ömsesidigt men likformande skydd.

Redan från den första ungdomen måste ju nu otaliga kvinnor lita på sig själfva, afgöra för sig själfva. Så har nutidskvinnans själfständighetskänsla vuxit på bekostnad af hennes ro, hennes egenart på bekostnad af hennes harmoni. Hennes ensamhetskänsla mildras i viss mån af den växande samkänslan med det hela. Men denna känsla kan dock för innerliga naturer icke ersätta de värden, forna tiders kvinnor ägde, när de sutto säkra och skyddade inom hemmets väggar, sögo musten ur släktkrönikan, vårdade traditionen, uppehöllo de gamla festsederna, lefde i förtiden och i nuet.

Den nya kvinnan lefver i nuet, stundom också i framtiden, hennes romantiska land! Den gamla romantiklens svärmeri om en »hydda och ett hjärta» är hon ej böjd för. Ty hon känner verkligheten och detta hindrar henne att hängifva sig åt den forna kvinnliga illusionen att 2 x 2 kan bli 5. Hvad hon däremot vet är, att af fyror småningom kan bli sexton. Medan den forna kvinnan endast kunde spara, kan den nya förvärfva. Kvinnans vackra, vilda öfvertro på lifvet är minskad. Men hennes dådlust

182

kan alltjämt försätta berg och hennes vågsamhet får ännu ofta glans från en dröm. De intellektuella värdena äro ej längre för henne tidsfördrif utan lifsbehof; med hennes kultur har hennes känsla för sanning och rättvisa vuxit. Detta hindrar ej att den nya kvinnan alltjämt är utsatt för nya slags illusioner och känslovillor, liksom att hon utvecklat passioner, hvilkas värde är minst sagdt omstridbart. Men i och genom sin känsla att »vara någon», att äga en säregen personlighet, har hon fått en mångfaldigad lifslust på godt och ondt; en ny förmåga att njuta sin egen och andras egenart, liksom en ny lust - stundom en oblyg lust - att uttrycka sitt eget väsen. I stället för den forna resignationen inför samhället finner man nu redan hos skoltösen, med den röda mössan på sitt burriga hår, uppror i de tindrande ögonen.

Nutidens unga kvinnor - gifta som ogifta, mödrar eller icke mödrar - äro ännu friskare till själen, modigare, lifsgirigare än männen. Ty för kvinnorna är allt det nytt, rikt, hänförande som männen städse åtnjutit, t. ex. det fria lifvet i naturen, det allvarliga arbetet med konsten, de vetenskapliga studierna, det ekonomiska oberoendet. Äfven hos en fin och själfull kvinna finnes nu något af den hårdhet mot sig själf och andra, som mannen instinktivt fruktar, när det om en kvinna säges »att hon nog kommer att gå långt» på den bana, hon valt. Nutidens unga kvinna vill framför allt sin egen personlighetsstegring. Hon erfar samma lyckokänslor som mannen när hon känner sin viljekraft växa, sitt kunnande bli säkrare, sin tanke djupare, sina idéassociationer rikare. Hon står beredd att gripa

183

sitt arbete, sitt öde; i lidande som i lust erfar hon lyckan af att växa och sin lifsåskådning, sitt lifsvärk älskar hon ofta som mannen sitt.

Jämför man sjuttonåringen nu med den i förra seklets midt, så var denna mer bestämd af känslovärden, den nutida flickan mer af idévärden; den förra oftare riktad mot lifvets centrum, den senare står periferien närmare; den förra var varmare, den senare är vaknare; den förra jämviktsfullare, den senare intressantare. Oron, osäkerheten, tomhetskänslan, lidandet, som man stundom finner hos den unga nutidskvinnan, äga en orsak i upplösningen af den religiösa tro, som gaf den äldre generationen af frigjorda kvinnor en inre halt, gaf dem resignation och själfdisciplin. Vetenskapen har tagit mången nutidskvinnas tro och de, som själfva förmå dana sig en ny, äro ännu få. Till den yttre hemlösheten har sålunda kommit en inre. Kvinnorörelsen har medelbart bidragit till detta kvinnornas andliga nödläge, genom att öppna dem vägen till männens bildning. Ty äfven männen lida på liknande sätt; lida framför allt af att vår kultur är hållningslös och utan mål, att den saknar stil, just emedan den nu saknar en religiös medelpunkt. Och ej torde framtiden gifva mänskligheten en ny sådan, som t. ex. medeltiden ägde i katolicismen. Individualismens genombrott har för alltid hindrat denna möjlighet. Men ett moment i forntidens religion, dyrkan af generationsfunktionen såsom heligt mysterium; ett moment i medeltidens religion, madonnakulten, ha emellertid genom utvecklingsläran blifvit nutiden återgifna. Och med den allmängiltighet, som tankar måste äga, hvilka

184

åter skola kunna skänka kulturen en medelpunkt. Stora, ensamma - profeter oftare än sibyllor - ha förkunnat denna släktets religion. Men ordet varder kött först genom fäder och mödrar, som i barnens blod och själar nedlägga sitt fromma hopp om en högre mänsklighet. När kvinnokönet genomtränges af denna nya fromhet, då torde den pietet, den ro, den harmoni, som tillsvidare - och delvis genom feminismen - gått förlorade, återkomma i kvinnans väsen.

De otaliga nya förhållanden, som kvinnorörelsen medfört mellan kvinnan och hemmet, kvinnan och samhället; alla nya växelverkningar mellan själarna, som uppstått genom dessa förhållanden, kunna omöjligt fixeras i några formler. Allra minst så länge kvinnorörelsen alltjämt är rörelse - d. v. s. allt är flytande, i vardande, allt skiftar individerna emellan. Ständigt nya, fina, med ord oåtkomliga känslor afgöra hvar kvinnosjäl och hvarje kvinnoöde. Och äfven urgamla känslor erhålla alltfler nyanser, alltfler olika betoningar. Det är därför endast antydningar utan allmängiltighet, jag ur det ofvan sagda här nedan vill sammanfatta rörande nutidens kvinno-psyke, sådan jag skymtat den hos en del af generationen mellan tjugu och trettio år, d. v. s. den för den närmaste framtiden afgörande.

Genom alltmer gemensam uppfostran börja kvinnor som män grunda sin själfaktning på sitt arbete. När alla kvinnor slutligen genom kultur och arbetsduglighet blifvit viljekraftiga, själf försörjande med- arbeterskor i samhället, kommer ingen mer hvarken att vilja ge eller motta kärlek för någon som

185

helst yttre vinning. Inga band och inga yttre fördelar genom kärleken, detta är den nya könsmoralens slutliga mål, så som nutidens högst utvecklade unga kvinnor se det. Den nya kvinnan är djupt förvissad, att förhållandet mellan de två könen når sin sanna skönhet och helighet endast när hvarje yttre privilegium å båda håll försvinner, när mannen och kvinnan stå fullständigt lika, hvad laglig rätt och personlig frihet angår.

Hon fordrar att motsatserna mellan lagliga och olagliga, rika och fattiga, gosse- och flickebarn skola försvinna och samhället visa samma intresse för alla barns fullmänskliga utveckling. Hon vet att, när båda könen vaknat till känslan af ansvar mot den framtida generationen, då blir den sexuella moralens kärna budet att ge släktet en allt fullkomligare afkomma. Och för att väl känna detta bud torde jungfru som yngling framdeles fordra en vetenskaplig undervisning i de sexuella plikterna mot sig själfva och sina möjliga barn.

Den nya kvinnan är djupt förvissad därom, att endast när hon känner sig lycklig - och lycka vill säga utveckling af de i personligheten inneboende krafterna - kan hon väl fullgöra sina plikter som dotter, hustru och moder. Hon kan medvetet offra en del af sin personlighet, t. ex. utbildningen af en begåfning, men aldrig underkufva eller tillintetgöra hela sin personlighet och samtidigt vara en viljekraftig medlem af familjen eller af samhället i ordets vidsträcktaste betydelse. Hon vill häfda sin lifsåskådning, sin rättskänsla, sina ideal. Och inga sociala hänsyn till barn, man, familjelif stå för henne öfver de hänsyn, hon i

186

detta afseende är skyldig sin egen personlighet. Vid konflikter söker hon i det längsta en sådan lösning, att hon kan utföra sin plikt utan att tillintetgöra sig själf. Men om detta icke är möjligt, då inser hon att hennes första plikt är att hvarken kroppsligt eller andligt duka under. Ty detta hindrar henne just att fylla de plikter, för hvilka hon sålunda skulle offrat sig, plikter, dem hon kanske senare, under andra förhållanden, kan tillgodose, ifall hon räddar sig från att gå under genom brutalitet eller despotism.

Men bredvid denna individualism lefver hos den nya kvinnan känslan af tillvarons enhet, den enhet, i hvilken alla äro delar och inom hvilken intet förgås. Hon ser således ej man och barn såsom de offerkräfvande, sig själf som den offrande: hon ser sig och "dem alltjämt - som i släktets urtid - bestå genom hvarandra. Hon uppgår ej restlöst i sina kära. Ty hon vet att sålunda beröfvade hon dem rikedomen af sin personlighet. Men ehuru hon ej, som äldre tiders kvinna, oinskränkt vill uppge sitt eget jag, vill hon ej heller, som vissa nutidsfeminister, oinskränkt häfda det. Hon vill på ett högre plan bevara den gamla arbetsdelning, som gjorde mannen till den, som fällde bytet, genomkämpade striderna, eröfrade, gick fram genom segrar, gjorde genombrotten; kvinnan till den, som gjorde de nya områdena beboeliga, som tillgodogjorde bytet åt sig och de sina; som öfverlämnade det vunna till det nya släktet, allt detta, för hvilket kvinnans uråldriga uppgifter såsom eldvårderska och jordbrukarinna äro skona symboler. Hon känner, att när hvardera könet går sin

187

väg till de enskildas och släktets lycka, men hvardera som full jämlike hjälper den andra i de skilda uppgifterna, då förmår hvardera mest, då når samfundet längst.

Att ännu så mycken manlig brutalitet och despotism finnas - och så många lagliga medel stå till männens rådighet för att ostraffadt kunna utöfva brutalitet och despotism - detta gör att den nya kvinnan alltjämt är »feminist», alltjämt förfäktar kvinnorörelsens grundläggande idéer. Men hon är icke feminist i den mening, att hon riktar sig mot männen; hennes lösen är alltjämt Mary Wollstonecrafts: »Vi vilja ej råda öfver männen utan öfver oss själfva.» Hon visar numera ofta vid öfverläggningar och beslut de egenskaper, man tidigare kallat maskulina: sakkunskap, sanningskärlek, mod till egna meningar; hon afstår allt mer från lösa anklagelser och talesätt, kommer allt oftare med genomtänkta förslag till förbättringar. Kvinnorörelsen har, med ett ord, alltmer fått en allmänmänsklig, en mindre ensidigt feminin prägel. Allt oftare betonas att kvinnans rätt är villkoret för att hon skall kunna fylla plikterna i den enskilda familjen, ej endast bruka sina krafter i arbetet för det allmänna bästa. Den nya kvinnan vill hvarken afdanka mannen eller afskaffa samhället. Men hon vill öfverallt kunna utöfva sin skönaste rätt, den att hjälpa, stödja, trösta - och detta kan hon icke, så länge hon ej är fullt berättigad som medborgerlig och fullt utvecklad som mänsklig personlighet. Hon vet att detta ej endast är ett villkor för hennes egen lycka utan i lika hög grad för mannens. För hvarje man, som i lifvet arbetar,

188

kämpar och lider, finnes en mor, en maka, en syster, en dotter, som lider med honom. För hvarje kvinna, som på sitt håll arbetar och kämpar, finnes en fär, en make, en bror, en son, för hvilken hennes insats medelbart eller omedelbart äger betydelse. Framför allt inser nutidskvinnan att inom hvarje äktenskap, där en hustru ännu lider under mannens missbruk af sin lagliga myndighet, där är det ytterst mannen, som tar den största skadan. Ty under de nu gifna omständigheterna behöfver han i hemmet ej bruka godhet, rättvisa eller intelligens. Dessa humana egenskaper måste han däremot börja utveckla, när hustrun står som laglig jämlike vid hans sida.

Den nya kvinnans heliga visshet är med ett ord: att man och kvinna tillsamman stiga som de tillsamman sjunka.

De antika grafmonumenten, där man och hustru stå hand i hand för det eviga afskedet, kunde lika väl vara symboler för nutidsmannens och nutidskvinnans inträde i det nya lifvet, där de tillsamman verka för att hvarderas högsta ideal - rättvisans och godhetens - skola taga gestalt inom verkligheten. Kvinnans samhällsmoderliga omsorger omfatta nu närmast barnen, de svaga, de lidande. Att kvinnan skall erhålla möjligheten att i dess fulla - äfven folkrepresentativa - utsträckning kunna utöfva samhällsmoderligheten, detta är endast en tidsfråga. Inom ett sekel ler man åt nutiden, i hvilken man ännu tvistade om så själfklara ting. Och de, som nu bele kvinnorörelsen, komma då att bli de mest beledda!

*

189

Vid den tidpunkten kommer man att äga en sådan öfversikt af tidens två stora makter, arbetarnas och kvinnornas emancipationsrörelser, att man inser, huru nödvändiga båda varit för att samhället skulle komma till den insikten, ätt icke den materiella produktionsmassan men släktets uppåtstigande utveckling är det socialpolitiska målet och att för detta mål moderstjänsten bör erhålla de offer och den ära, som samhällena nu gifva krigstjänsten.

Och kvinnorna själfva, dem naturen gjort till de födande, de späda lifven beskyddande - den uppgift, för hvilken naturen redan i växtvärlden danat så underbart fina utvägar - skola icke längre uppresa sig mot att vara innerligare förenade med naturen, jorden närmare, plantlikare, i yttre afseende mer bundna och därmed äfven i inre afseende mindre rörliga än männen, som städse haft mer af skogsdjurens rörelsefrihet. Framtidens kvinna kommer ej, som många af nutidens, att vilja befrias från sitt kön. Men hon kommer att vara befriad från sexuell hypertrofi, att vara befriad till fullmänsklighet. Ty de allmänmänskliga egenskaper, hvilka vid den primitiva arbetsdelningen måste förbli latenta - emedan fadern då behöfde samla hela sin styrka i en riktning och modern i en annan - kunna nu, genom kulturens lättnader i lifskampen, å hvardera sidan utvecklas: hos kvinnan det latenta, som blef aktivt hos mannen, blef »manlighet»; hos mannen det latenta, som blef aktivt hos kvinnan, blef »kvinnlighet». Men det proportionsförhållande i dessa egenskaper, som utvecklingen befäst, kommer i det stora hela

190

dock att bestå, det proportionsförhållande, som under evolutionsförloppet gaf kvinnan öfvervikten ifråga om de inåt skapande, mannen ifråga om de utåt skapande krafterna. Ett proportionsförhållande, som tillsvidare gjort henne genialare inom gemytets, honom inom idéernas område; henne till lyssnerska och längterska på själslifvets område, honom till forskare och systembyggare; åt henne gifvit mer af de kristliga, åt honom mer af de hedniska dygderna. Höjandet af båda könens allmänmänskliga egenskaper höjer äfven planet, från hvilket de utöfva sin säregna, för kulturen likavärda funktion. Och allt oftare skall den ena - då så kräfves - kunna upptaga den andras kulturfunktion.

Men ett fullständigt sammansmältande af de andliga könskaraktärerna, torde däremot erhålla samma följd som den kroppsliga hermafroditismen: ofruktbarhet. Geniet - d. v. s. det dikteriska, ty verkliga kvinnliga genier ha hittills endast framträdt inom detta område - har, som ofvan betonades, inom sig både en man och en kvinna. Men icke harmoniskt sammansmälta. Då vore ett sådant geni oproduktivt, såsom vi tänka oss »jene himmlischen Gestalten», hvilka ej äro »Mann und Weib». Man- och kvinnoart, som bestå bredvid hvarandra i diktarsjälen, alstra där tillsamman verket. Dessemellan taga de växelvis makten, hvarigenom just disharmonien uppstår i de människors lif, som tillika söka fylla den allmän^ mänskliga könsuppgiften. Ja, kanske en af orsakerna till det faktum, att de stora diktargenierna - manliga som kvinnliga - ofta ägt alls ingen, ofta en

191

föga betydande afkomma, är att deras natur icke orkat med den dubbla alstringen, att verket fått den rikaste delen af den fysiska och psykiska kraften?

Huruvida den här uttalade meningen om geniet är riktig eller ej, betyder emellertid intet i det stora hela. Ty genierna komma städse att gå egna vägar, hvilka aldrig bli genomsnittets. Från genomsnittets synpunkt vore ett utplånande af den själiska könskaraktären i ännu högre grad en olycka för kultur och natur. Ty det är olikheten i den andliga lika väl som i den kroppsliga könskaraktären,, hvilken gör kärleken till ett sammansmältande af tvänne varelser i en högre enhet, där hvardera finner sitt väsens fulla utlösning och harmoni. Med den andliga olikheten komme den själiska kärleken att försvinna. Man hade endast kvar, å ena sidan parningsdriften, vid hvilken samma synpunkter som vid djurafvel komme att göra sig gällande; å den andra samma slags sympati, som uttrycker sig i vänskapen mellan personer af samma kön, den sympati, där den mänskligt individuella, icke den könsliga olikheten, utgör det tilldragande. I kärleken åter fördubblas sympatien alltmer, ju mer allmänmänskligt och könsligt tilldragande individen är: det »manliga» i mannen tjusas då af det kvinnliga hos kvinnan, medan det »kvinnliga» i mannen tillika tjusas af det »manliga» hos denna samma kvinna och omvändt. Men när ingendera behöfde den andras andliga kön som sitt komplement, då återkomme man i erotiskt afseende till den antikens syn på könsförhållandet, hvars yttersta konsekvens Plato utdrog.

Det »humana» i mannens själ växte när han

192

kände sig nödvändig för modern och barnet. När kvinnan, genom behag och ömhet, lärde mannen älska, ej endast åtrå, då steg hans humanitet omätligt.

I vår tid börjar genomsnittsmannen erfara, att kvinnan ej längtar efter honom såsom man, att hon ser ned på honom som ett lägre slag af människa, att hon ej behöfver honom som försörjare. Han fattar ej ens hvad det är den högst stående kvinnan söker, fordrar och väntar af hans kön. Men han erfar, att äfven genomsnittskvinnan förkastar det bästa, han erotiskt har att gifva; att hon i sin »allmänmänsklighet» icke längre söker honom såsom sin könsliga varelses utfyllnad. Då vaknar inom honom ånyo brutaliteten; då mister hans erotiska lif, hvad det vunnit af humanitet; då börjar han hata kvinnan. Och icke med teologens, tänkarens, diktarens idérika, teoretiska hat: nej, med den grofva harm, som den svagares ringaktning för den starkare hos denne väcker. Därmed stå vi inför kanske den innersta orsaken till den nutida, inom bokvärlden som inom arbetsvärlden då och då framträdande fiendskapen mellan könen.

Här leker den ensidigt ytterliga feminismen ovetande vid en afgrund: urdjupen i mannens natur, ur hvilka de elementära, hundratusenåriga drifterna välla, de drifter, dem inga kulturella vinningar eller inflytanden kunna utrota, så länge människosläktet alltjämt lifnär och förökar sig under de nu gifna betingelserna. Den feminism, som drifvit individualismen till en punkt, där den enskilda häfdar sin personlighet, ej

193

inom släktet, men mot detta, den individualism, som blifvit själfkoncentration, antisocial egoism - ehuru den på sin fana skrifvit samhället i stället för familjen - denna feminism har skulden, ifall nämnda hat slutligen leder till ett krigsutbrott.

*

Men det vore för smärtsamt att sluta denna öfverblick af kvinnorörelsens verkningar med farhågan att nyssnämnda feminism kunde bli den segrande. Jag tror det icke. Jag tror ej heller att solen - tillsvidare - slocknar eller att floderna komma att flyta tillbaka mot sina källor.

De stora grundlagarna inom naturen kan ingen »kultur» upphäfva. Och moderligheten är en af dessa grundlagar. Jag hoppas, att framtiden skall dana ett nytt, säkrare skydd för moderskallet än den nutida familjen och samfundsordningen bjuda. Jag tror på ett nytt samhälle med en ny sedlighet, som skall varda en syntes af mannens och kvinnans väsen, af individens och samhällets kraf, af hednisk och kristen lifssyn, af framtidsvilja och af pietet mot förtiden.

Då jorden blommar af denna sköna och starka sedlighet, finnes ingen kvinnorörelse mera. Men de finns alltjämt en kvinnofråga, icke ställd af kvinnorna till samhället utan till kvinnorna af samhället: den om de, i allt högre grad, vilja förtjäna sitt stora privilegium att vara de nya släktenas mödrar?

194

I den mån, som denna nya etik genomtränger mänskligheten, komma kvinnorna att besvara den frågan i lifsbejakande riktning. Och följden af denna deras lifsbejakelse blir en oerhörd lifsstegring, ej endast för kvinnorna själfva men för hela mänskligheten.

[1] En enquête bland engelska kvinnor - som gaf det resultatet att, af cirka 7,000 svarande, 2/3 ville förbli kvinnor och detta framför allt för att varda mödrar men 1/3 ville vara män - anger antagligen den högsta siffra på kvinnor med obenägenhet för moderskapet, som en dylik europeisk enquéte skulle gifva. Men äfven de kvinnor, som önska gifta sig och bli mödrar, känna trycket af den genom kvinnorörelsens zeloter danade tidsmening, som fått sitt slående uttryck i följande samtal mellan tvänne forna studiekamrater om en tredje: »Hvad gör A. nu?» »Ingenting - hon är gift och har barn». Den gamla folksägnen om flickan, som trampade på brödet, hon bar till sin mor, emedan hon ville komma fram torrskodd, kan tjäna som sinnebild för mången nutida kvinnlig »Streber»: lifvets stora, sunda värden offras för de mål, fåfängan satt sig.

[2] Bret Harte: The Luck of Roaring Camp; E. Carriere och Segantini; Max Kruse: Liebesgruppe.

[3] Mannens och hustruns släktförbättringsvilja enas däremot ofta däri, att icke kvantiteten men kvaliteten af de barn, de ge släktet, är det betydelsefulla; att en jord med färre men fullkomligare människor är ett högre kulturideal, än den ur folktäflans synpunkt alltjämt uppehållna principen, att, om endast landets invånare äro många, må de gärna vara fuskverk ur artens synpunkt.

[4] Den a-maternella tankegången är med stor talang framställd i några till vårt språk öfversatta arbeten af Charlotte Perkins (Gilman) Stetson och Rosa Mayreder. Det af mig gjorda ordet a-maternell brukas om den nedan anförda teorien, medan ordet icke-moderlig däremot betecknar det själstillstånd, som är motsatsen till moderlighet. Den maternella teorien åter är den, att kvinnans lif lefves mest intensivt och mest extensivt, mest individuellt och mest socialt, för egen del mest frigjordt och för andras del mest fruktbart, mest egoistiskt och mest altruistiskt, mest tagande och mest gifvande i och med modersfunktionens fysiska som psykiska utöfning, på grund af den medvetna viljan att genom denna utöfning stegra såväl släktets som sitt eget lif.

[5] Man kan t. o. m. påstå, att när mannen intränger på kvinnans område - t. ex. i kok-konsten eller toalett-konsten - är det oftast han, som gör de nya uppfinningarna och hemför de stora framgångarna!

[6] Huru många barn fingo ej t.ex. sina rättsbegrepp förfalskade genom det sätt hvarpå den omskrifna »kaptenen från Köpenick» vid frigifvandet blef mottagen - för att nämna ett enda exempel!