124 |
Vissa feminister se orsaken till det faktum att kvinnorörelsen i
fråga om familjerättens ombildning nått så ringa resultat, däri, att
männen, som en gång danat rätten till sin fördel, alltjämt af egoism
uppehålla orätten. Dessa feminister glömma att familjen är den sociala
lifsform, inom hvilken traditionen har den starkaste makten. Den talar
här med blodets röst; den verkar här i och genom våra djupaste
instinkter, våra starkaste lifsbehof, våra innerligaste känslor,
sådana alla dessa blifvit under de mångtusenåriga inflytanden, som
utöfvats i och genom familjen. För att på detta område uppnå, ej
pappersreformer men nydaningar med lifskraft -- d. v. s. lagar och
seder, som hafva sin rot i
125 |
Inom de germanska folken har emellertid redan familjelifvet under senaste halfseklet genomgått väsentliga omdaningar, medan den romanska världen alltjämt företer drag, som under 18oo-talets första hälft voro vanliga äfven inom den germanska. T. ex. äktenskapens ordnande genom föräldrarna; skilsmässan ansedd som synd eller skam; samhörigheten mellan släktens samtliga medlemmar -- i nöd som lust -- orubblig. Sönernas till madonnadyrkan gränsande känsla för modern, liksom fädernas passion för sina småbarn, torde däremot städse ha varit mer framträdande hos romaner än germaner.
Hos de senare är det först och främst individualismens genombrott
som på lagarnas, än mer på sedernas, allra mest på tänkesättens och
känslornas område ändrat den enskildes ställning inom familjen. Medan
denna ännu för femtio år sedan var en fast sluten enhet, där kvinnorna
hade ringa betydelse, häfdar nu hustru som man, mor som fär, dotter
som son sin personlighet ej endast
126 |
Individualismen har redan gjort den personliga kärleken i stället för familjeintresset afgörande vid äktenskapets ingående; i sin personlighets som i sitt arbetes namn fordrar hustrun med allt större rätt full myndighet och laglig likställighet med mannen inom äktenskapet. Mot individualismen häfdar nu evolutionismen vissa inskränkningar i den personligt-erotiska friheten till äktenskap, men tillika -- och då riktad mot den kristliga sexualetiken -- vissa friheter till förmån för släktets högre utveckling. Här inverkar den nya lifsåskådning, genom hvilken jordelifvets alla växt- och lyckomöjligheter fått ett nytt värde.
Den högsta ståndpunkten inom det nutida könslifvet betecknas af den
erotiska idealism,, som -- från och med
127 |
Här är af mesta vikt att påpeka den zig-zag-linje, som betecknar kvinnornas ömsevisa repulsion och attraktion till äktenskapet under kvinnorörelsens inverkan.
Först kom den lilla »mankvinne»-skaran med sitt äktenskaps- och manhat. Så kom den stora arbetshären, som för kvinnans människorättigheter förbisåg att inom dessa äfven måste finnas rum för den att såsom könsvarelse få fylla sin uppgift och ej endast rum för den att genom arbete bli »oberoende af äktenskapet». Så kom reaktionen mot denna ensidighet. Under detta skede betraktades kvinnans natur som en »tom kapsel», hvilken af mannen får sitt innehåll; ett »ropande blod», som i barnet har sitt svar; någon annan »kvinnofråga» fanns icke än den, om möjligheten att nå sin tillfredsställelse som könsvarelse. Den ena kvinnan ville finna denna i kärlek utan äktenskap; den andra i kärlek utan barn; den tredje genom barn utan äktenskap; den fjärde genom barn utan kärlek: »ett arbete och ett barn» blef lösen. Den femte ville mannen endast för barnets skull, den sjätte
128 |
Att det erotiska samlifvet kan äga ett andligt lifsvärde för tvänne, hvarandra utfyllande och utvecklande människosjälar, detta kallades »Ibsenianism». Och efter de ideala kraf, Ibsen påtvungit tidsmedvetandet, funno mångfaldiga män -och ej få kvinnor -- en hvila efter sin andliga försträckning däri, att de af hvarandra intet annat fordrade än »sinnenas sunda lycka». Kvinnans »personlighet», »likställighet» och »människovärde» voro gamla leksaker, som kastades i skräpvrån.
Just nu pågår reaktionen mot denna reaktion. Nu betonas -- som senare skall visas -- lika ensidigt kvinnans »allmänmänsklighet» på instinktlifvets, hennes »samhälleliga arbetsplikt» på hemlifvets, hennes »personlighet» på familjens bekostnad.
Under alla dessa zig-zag-rörelser sökte djupare tänkande kvinnor framhålla den sanningen: att hvarken kvinnans allmänmänskliga eller hennes könsliga varelse får öfverutvecklas på den andras bekostnad; att fullmänsklighet hos intetdera könet kan vinnas därigenom att själslifvet uppsuger könslifvet, eller könslifvet nedtrycker själslifvet. Fullmänsklighet kan endast betyda, att båda momenten funnit sin utlösning och sin fulla harmoni i ett tredje, högre tillstånd. Den stora kärleken danar i och med vissa undantagsnaturer redan detta tillstånd. Men det, som ännu endast undantagsnaturer inom vår tid uppnå, kan genom kultur småningom uppnås af flertalet.
Den stora kärleken vill trohet. Ofta hyser endast ena -- vanligen då kvinnan -- den stora
129 |
130 |
131 |
Stundom är en personlig lifsgärning orsaken till nämnda beslut, en lifsgärning, för hvilken dessa kvinnor då lidit, försakat, stridt så mycket, att den blifvit dem lidelsefullt kär. Och de inse, att en hel försakelse af erotiken är lättare än en långpinande »kvartering», som ett medeltida dödsstraff kallades: fyrdelningen mellan kallet, mannen, hemmet, barnen. Resultaten visa ofta att celibatet verkligen är klokare än kompromissen. Det vanligaste, i Europa åtminstone, är ju att -- då den ogiftas arbete icke haft någon personlig karaktär och då hemmet icke
132 |
Häremot har emellertid nyssnämnda erotiska idealism börjat uppresa sig och sålunda har den kommit i konflikt med den konservativa riktningen inom feminismen, som vill likaställa hustrun med mannen, men i öfrigt strängt håller på det nuvarande äktenskapet såsom hustruns och barnens skydd.
Just denna skyddssynpunkt förkastas af den nya idealismen. För denna innebär »skyddet» innerst: att mannen köper kärlek och att kvinnan säljer den, hvilket tillsvidare anses »sedligt», medan det anses osedligt att mannen säljer och kvinnan köper kärlek. »Skydds»-förhållandet har medfört, att jungfruns »dygd» blir synonym med könslig oberördhet och hustruns med kroppslig trohet, medan på ynglingens och mannens »dygd» helt andra synpunkter anläggas.
Skyddsförhållandet har äfven medfört, att kvinnan icke öppet som mannen kunnat visa sin kärlek -- utom när han varit den stolte, fattige, och hon den rika. Först när mannens underhållsplikt upphör, kommer kvinnan att fordra samma kyskhet och trohet af mannen som han af henne; hon kommer att, lika stolt och naturligt som han, visa sitt väsens blomning i stället för att som nu genom förställning stegra sin »begärlighet» inom »äktenskapshandeln». Så länge underhållet inom eller utom äktenskapet är priset för kvinnans »besittning», komma männen att anse kvinnan som »sin» och ju fogligare hon är, dess mer tillfredsställer hon hans äganderättsanspråk. Men först då, menar den nya kvinnan, skall mannen erfara hvad fullkomlig kvinnlig hängifvenhet är, när kvinnan
133 |
Denna, nutidens renaste och varmaste erotiska idealism, är
134 |
Här ha vi emellertid endast att göra med de nya själstillstånd, som uppstått inom nutidens äktenskap, vare sig hustrun behållit eller uppgifvit sitt arbete.
Äfven den högt stående nutidsmannen, som med beundran och sympati omfattar hustruns mänskliga personlighet, söker dock alltjämt hos henne den »kvinnlighet», åt hvilken Goethe gifvit de klassiska uttrycken: det stilla och starka, fast sammanslutna, i sin egen fullhet harmoniskt hvilande, moderligt hulda kvinnoväsen, som är helt en natur, en »skön själ», med skådandets och skapandets gåfvor, men brukande dessa endast såsom hemdanerska. Det är denna skapande uppgift, den älskande nutidsmannen önskar trygga, när han alltjämt vill underhålla hustrun och ber henne lämna det yttre »arbete, i hvilket han anar en fara för det innerliga vsamlif, båda drömma om. Den kvinna, som bredvid sin nya, själfmedvetna individualitet och sin djupgående kultur behållit den »gammaldags» hängifvenheten, förstår vanligen denna
135 |
136 |
I öfvertygelsen om detta söka en del geniala kvinnor minska konflikten genom ett äktenskap utan barn. Sådana förhållanden uppstå ej sällan i vår tid sålunda, att en själfull man först i och genom en kvinnas verk gripits af hennes väsen. Mannen är då ofta den yngre eller den mindre utvecklade. Äktenskapet ger till en början båda en rik lycka. Men senare kommer en tid då makten i den geniala kvinnans personlighet blir mannen för stark; då han känner sig utsliten af alla de ömtåligheter och otåligheter, som göra luften omkring en skapande personlighet elektriskt sprakande. Han har fått nog af de idérika själsutbytena och trånar efter ett kvinnoväsen, som endast är frisk fullhet, solig ro, mjuk bildbarhet: ja, den nu försvunna »ingenuen» vore den kvinnliga typ, som allra mest skulle hänrycka honom. En annan gång är det hustrun, som tröttnar, när mannen ej längre följer med hennes utveckling eller tillför henne ingifvelser. Den geniala kvinnans som den geniala mannens erotiska lif företer oftast tvänne faser: under den ena ha de tilldragits af en sin motsats; under den andra af en sin själsfrände; under den ena hafva de sökt gemyt, innerlighet, natur; under den andra själ, lidelse, kultur. Ordningsföljden växlar med de olika fallen men fenomenet upprepar sig. Hvad båda omedvetet eller medvetet önska i och genom kärleken, är ej en annan individualitet att älska utan endast medel för sin egen inspiration. I samband härmed må i förbigående betonas, att många
137 |
Ett af kvinnorörelsens käraste argument har varit det att tvänne, inom samma yrke arbetande, makar äga de bästa förutsättningar att förstå hvarandra och således äfven att bli lyckliga. Och nog kunna dessa bäst föra yrkessamtal med hvarandra. Men detta är hvad en arbetande människa i hemmet minst behöfver; där söker hon hellre hvila från yrket eller åtminstone en alldeles omedelbar sympati med dess vedervärdigheter och fröjder. När nu den ena af de gifta yrkeskamraterna just behöfver denna sympati, är kanske
138 |
Vare sig att mannens och hustruns arbetsfält är detsamma eller icke, följer med hustruns yttre arbete städse den svårigheten, att hon sällan får goda ersätterskor för de husliga och moderliga uppgifterna. Och när mannen finner hemmet illa skött och barnen bråkiga, måste han själf tafatt råda bot eller söka sin trefnad utomhus. Men äfven då dessa stötestenar af andra kvinnliga händer undanröjas, återstå alltid de, att hustrun för sitt arbete af mannen måste kräfva liknande offer, som hans arbete i alla tider kraft af hustrun. Hon har ofta nödgats umbära alltför mycket af mannens
139 |
I de fall däremot, då ingenderas arbete är lidelsefullt absorberande eller då båda makarna äro mera förstånds- än känslomänniskor, kunna kamratäktenskapen slå väl ut. Hvardera har i den andra en förstående vän; samarbetet blir rikt och ingendera ger eller fordrar mer än den andra förmår motsvara. Hustruns bildning gör henne till en god organisatör inom hemmet, som blir trefligt utan att arbetet lider. Då detta å ingendera sidan är öfveransträngande utan båda andligt fria kunna mötas i heimmet efter den måttliga arbetstidens slut -- där båda ofta t. o. m. dela hemsysslorna -- då blir hemlifvet gladt och arbetet där går lätt. Komma barn, då börjar äfven i dessa slags äktenskap hustruns lif over Ævne.
Men som naturen -- i släktets intresse -- ofta gör motsatser tilldragande för hvarandra, finner man
140 |
141 |
Fullkomligt misslyckas däremot äktenskapet, när hustrun till detta medför alla den nya kvinnans kraf men mannen alla sitt köns urgamla instinkter. Det som inom hvarje könsförhållande innerligast enar eller djupast söndrar, är och förblir hvarderas erotiska naturgrund. Olikheten i detta afseende mellan nutidens män och kvinnor skiljer dem allt djupare, och skilsmässan blir allt mer ödesdiger för såväl otaliga individuella kärlekspar i vår tid som för könens ställning till äktenskapet i det hela. Den erotiskt enhetliga kvinnan ser fientligt på dualismen i nutidsmannens erotiska naturgrund. Denna dualism visar sig -- trots otaliga nyanser -- på tre typiska sätt: det att i
142 |
Till sådana galenskaper räkna dylika män -- och många andra dessutom -- det af kvinnorörelsen framförda krafvet på den gifta kvinnans äganderätt liksom på en, åt den i hemmet arbetande hustrun tillerkänd, bestämd inkomst, medan hon af sin egendom eller »lön» bidrar till det gemensamma hushållet: ett
143 |
Nutidskvinnan, som före äktenskapet genom sitt arbete varit
oberoende, afskyr ofta i den grad tanken på penningbegärandet -- detta
äfven i de lyckligaste äktenskap pinsamma moment -- att denna afsky i
somliga fall bestämt hustrun att behålla sitt eget arbete. Har hon
däremot uppgifvit det, då gör henne medvetandet om sitt tidigare
oberoende ofta så ömtålig, att hon såras af en än så hofsam protest i
fråga om penningåtgången. Mer än en man har genom hustruns orimliga
fordringar fått ångra att han bedt henne uppge sitt eget arbete. Å
andra sidan finnes kvinnor, som fortsatt det egna arbetet och
därigenom endast ökat odugligheten hos en odåga till man. I sådana
fall hjälper det föga att lagen i flera land nu låter hustrun
disponera sin arbetsinkomst. Löjligt är det oaktadt påståendet att
»när mannen super upp hustruns pengar sker det med hennes vilja(!)»
och »därför tjänar det till intet att ändra lagen!» Ty det gör en
betydlig skillnad i mannens och hustruns inbördes ställning, om lagen
ger honom
144 |
Att -- å andra sidan -- den ogifta kvinnans personliga och ekonomiska själfständighet danar hustrur, som i äktenskapet visa sig i hög grad egoistiska men som dock oaflåtligt gräla på mannens egoism, hustrur, som själfva visa mycket ringa offerlust och finkänslighet men ställa mycket stora kraf på hänsyn, detta är obestridligt. Dessa hustrur skulle nog också för femtio år sedan varit hvad man då kallade »rifjärn». Men den brist på älskvärdhet, som hos vissa kvinnor städse berott af födsel, har dessutom hos nutidskvinnan blifvit ohejdad vana under hennes ungmötids oberoende. Hennes fasta -- och berättigade -- beslut att ej vara sin man »underdånig», har haft till följd, först en väpnad fred, senare ett krig, under hvilket hustrurnas arbete är en af projektilerna. »Jag har mitt yrke; hvarför skall jag stanna här för att utnyttjas och utpinas?» frågar hon sig. Och när sådana frågor börja, plägar svaret sällan bli mer än ett.
En annan för vår tid typisk grupp bilda de många kvinnor, som intet
val haft ifråga om sitt arbete, emedan detta varit af den art, att de
-- t. ex. genom förflyttning till en annan ort -- måst uppge det. Oftare
ha de inom hemmet funnit så tillräckligt med arbete, att all tanke på
något därutöfver förfallit. Ty de, som mena att industrin nu gjort
hustruns arbete i hemmet obehöfligt, känna
145 |
Men medan äldre tiders husmoder ej visste af annat än hemarbete, har nutidens ofta såsom ogift och själfförsörjande ägt en rörelsefrihet, en utvecklingsmöjlighet, som hon, när hon som gift öfverhopas af hemsysslor, ofta bittert saknar. Husmödrarnas arbete stegras ytterligare genom svårigheten att erhålla hustjänare -- åtminstone dugliga sådana -- liksom genom lyxanspråken. Följden af detta åter blir att gästfriheten i hemmen minskas, att man tolkar tidens lösen: »hemmets fönster vidöppna mot världen, frisk luft i hemmen, intet krypande in i kakelugnsvrån» sålunda, att värme och intimitet försvinna. Ja, den ansträngda husmodern påyrkar ofta själf att familjen t. ex. lämnar hemmet för någon rekreationsort under de årets högtider, som fordom blefvo barnens gladaste och ljusaste hemminnen!
Till husmödrarnas öfveransträngning bidrar, att de flesta af
nutidens bildade kvinnor ägna sig åt någon form af socialt arbete,
ofta åt
146 |
Men äfven de sunda, allvarliga och samvetsgranna hustrurna drifvas
af kvinnorörelsen och den sociala verksamheten att på sig hopa
skenplikter, för hvilka de verkliga bli åsidosatta. Om man i stället
för att hos hustrur och mödrar göra enquêter öfver allt hvad de hinna
med, riktade frågorna till deras män och barn, skulle dessa -- om de
tordes vara ärliga -- svara, att
Sedan hustrurnas förvärfsarbete utomhus, kvinnorörelsen och det
sociala arbetet började, finner man sällan en alldeles frisk,
lefnadsglad, harmonisk hustru och mor. Nutidshustruns stående klagan
är att »aldrig ha tid». Det fåtal, som lefver ett arbetsbefriadt
lyxlif -- medan mannen febrilt arbetar för att skaffa den lyx,
ingendera vill undvara, telefonerar bort en fjärdedel af dagen för att
aftala de toalettangelägenheter, besök och nöjen, som upptaga den
återstående delen. Och de andra, af hemarbete Öfverhopade och mellan
detta och förvärfsarbetet splittrade, huru skulle
Minst af allt den tid, som behofves för de otaliga små ömhetsyttringar, som innerliggöra alla förhållanden mellan människor. En fransk mor, som var änka
147 |
Fordom var det endast mannen och fadern, som saknade tid; hustrun
och modern ägde den och kunde sålunda vidmakthålla värmen i
hemmet. Men nu? Nu finnas visserligen kvinnor med så ringa
fullkomningsträngtan att de anse sig ha fyllt sin fyrdubbla uppgift. I
verkligheten ha de fyllt alla uppgifterna illa eller också
Till alla dessa, genom sakförhållandena uppstående svårigheter, komma slutligen de enbart af »tidsandan» danade. En hustru t. ex. har beslutsamt lämnat sitt yrke, som hon ansåg ej kunna förenas med hemmet. Men hon får ändå ej ro. Hon jagas af »tidsandans» fordran, att en gift kvinna bör hinna med såväl hemmet som ett yttre personligt arbete; mannen -- också bestämd af »tidsandan» -- menar detsamma eller känner det plågsamt, att hustrun för hans skull offrar utöfningen
148 |
Tack vare denna, af vissa feminister utbredda, tidsmening se vi allt större skaror af kvinnor, hvilka fylla sin »sociala arbetsplikt» såsom telegrafstolpar fylla sin, medan dessa kvinnor kunde fyllt den plikten såsom träden i en trädgård: växande, blommande, fruktbärande, fröjdbringande och fröjdefulla!
[1] Denna idealism har naturligtvis äfven sin del i att t. ex. 2/3 af de kvinnor, som genomgått colleges i Amerika, icke gifta sig och i klubblif finna sin ersättning för hemlifvet. Men här torde dock ofta andra motiv spela in, från och med viljan att helt ägna sig åt en för mänskligheten gagnande lifsgärning och till själstorr ungmöegoism, med dess olust för bördor och bundenhet.
En skarpsinnig iakttagerska, som nyligen tillbragt ett halfår i Nordamerika, bekräftade hvad redan många män konstaterat: att de studerande liksom de yrkesarbetande unga amerikanskorna med verklig lidelse ägna sig åt vården af sin skönhet, åt sin toalett, sin flirt. Allt detta hör för dem till de »sköna konsterna» och äro såsom sådana själfändamål -- medan den europeiska kvinnan ännu i regeln utöfvar dem i syfte att locka männen till äktenskap. Medan i Europa studiet eller arbetet ofta i yttre mening gör den europeiska kvinnan mindre kvinnlig -- ehuru hennes själ alltjämt bevarar sin fulla kraft att älska -- så är det i Amerika motsatt: kvinnans yttre företeelse är förtrollande kvinnlig men själen vibrerar ej längre för kärleken. Den sexuella sterilitet, som Maudsley för en fyrtio år sedan förutsade, då han talade om de »könlösa myrorna», denna är dels blifven verklighet, dels frivilligt vald. I Europa förekommer det ännu att en ung kvinna, som på grund af studier eller arbete, vikit undan för kärleken, plötsligt gripes af en oemotståndlig lidelse; i Amerika hör detta till de stora sällsyntheterna. De studerande kvinnorna se ned på de mindre bildade männen, hvilka tidigare sluta studierna och inträda i yrkena. Den sympati, kvinnorna söka, finna de lättare hos sitt eget kön. De ogifta hafva socialt som sällskapligt samma ställning som de gifta och barn önska de sig icke. Om de dock slutligen gifta sig, så är det i regeln därför att mannen kan bjuda dem en mer lysande ställning än de själfva kunnat skaffa sig och mannen blir då betraktad och behandlad såsom penningautomat.
Min sageskvinna betonade äfven att de yngre, studerande eller arbetande kvinnorna i regeln verkade mer likformade, mindre originella, mindre betydande än de äldre kvinnorna, -- särskildt kvinnosakskvinnorna -- som ofta ej studerat men själfbildat sig och grånat inom äktenskapets och moderskapets uppgifter samt i socialt arbete. Den generation åter, som nu njuter frukten af den äldre generationens arbete, visar sig, trots utmärkta examina och framstående duglighet, såsom mindre kvinnlig, mindre mänsklig, mindre personlig.
Men äfven i Frankrike och annorstädes tala redan mödrar om huru klara, intelligenta, allmänt intresserade deras döttrar äro men tillika huru kritiska, huru fria från svärmeri och entusiasm. Det är ej det förhastade kärleksäktenskapet, många nu medelålders mödrar för sina döttrar befara, utan ett världsklokt giftermål utan kärlek.
[2] Särskildt i de endast på tyska utgifna broschyrerna
Detta har redan genom en serie anordningar -- moderskapsförsäkran,
mjölkdroppar, barnbespisning och -beklädnad m. m. -- visat sin insikt
att fadersunderhållet ej nog tillgodoser det nya släktet, liksom
samhället med sina skyddsanordningar börjat ersätta modersvården. Men
när
I och med en sådan anordning finnas inga »oäkta» barn mera; inga
från sina späda barn ut till förvärfsarbetet hetsade mödrar; inga
fäder, som med laglig hjälp kunna undandraga sig sin del af
försörjningsplikten gent emot barnen -- den plikt, som nu djuren bättre
fylla än människan; inga mödrar, som för sitt eget och sina barns
underhåll nödgas stanna hos en brutal man; inga mödrar, som vid en
skilsmässa kunna beröfvas sina barn, annat än på grund af egen
ovärdighet. Med ett ord: samhället måste -- på ett nytt och högre plan
-- återställa den ordning, som redan funnits på lägre kulturstadier,
den ordning, som naturen själf danat: att moder och barn äro de
innerligast förbundna, att de tillsammans bilda familjen, i hvilken
fadern inträder genom moderns och sin egen fria vilja.