Kvinnorörelsen / VII. Kvinnorörelsens inverkan på äktenskapet (1909) Author: Ellen Key Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Kvinnorörelsens inverkan på äktenskapet.

Vissa feminister se orsaken till det faktum att kvinnorörelsen i fråga om familjerättens ombildning nått så ringa resultat, däri, att männen, som en gång danat rätten till sin fördel, alltjämt af egoism uppehålla orätten. Dessa feminister glömma att familjen är den sociala lifsform, inom hvilken traditionen har den starkaste makten. Den talar här med blodets röst; den verkar här i och genom våra djupaste instinkter, våra starkaste lifsbehof, våra innerligaste känslor, sådana alla dessa blifvit under de mångtusenåriga inflytanden, som utöfvats i och genom familjen. För att på detta område uppnå, ej pappersreformer men nydaningar med lifskraft -- d. v. s. lagar och seder, som hafva sin rot i nya själstillstånd inom folket i dess helhet -- behöfvas mer än att männen ge kvinnorna del i lagstiftningen! Otaliga enskilda människoöden måste genomlefvas, i nya former upprepas och slutligen ingå i allmänna medvetandet, innan en sådan själisk jordmån hunnit bildas. Mannen blef och förblef familjens öfverhufvud, emedan alla erfarenheter och alla sociala faktorer en gång gjodre denna anordning till den för fär, mor och barn

125

mest lifsstegrande. Kvinnan kommer att, i sed som lag, kunna förverkliga sina nya idéer om kärlekslifvet, om modersrätten, i den mån, hon ej endast i tal och skrift men i lefvande lifvet kan visa, att dessa idéer i lifsstegrande verkan öfverträffa de nu rådande.

Inom de germanska folken har emellertid redan familjelifvet under senaste halfseklet genomgått väsentliga omdaningar, medan den romanska världen alltjämt företer drag, som under 18oo-talets första hälft voro vanliga äfven inom den germanska. T. ex. äktenskapens ordnande genom föräldrarna; skilsmässan ansedd som synd eller skam; samhörigheten mellan släktens samtliga medlemmar -- i nöd som lust -- orubblig. Sönernas till madonnadyrkan gränsande känsla för modern, liksom fädernas passion för sina småbarn, torde däremot städse ha varit mer framträdande hos romaner än germaner.

Hos de senare är det först och främst individualismens genombrott som på lagarnas, än mer på sedernas, allra mest på tänkesättens och känslornas område ändrat den enskildes ställning inom familjen. Medan denna ännu för femtio år sedan var en fast sluten enhet, där kvinnorna hade ringa betydelse, häfdar nu hustru som man, mor som fär, dotter som son sin personlighet ej endast inom men mot familjen. Hustrurna ha oftast hämtat argumenten för sin själfhäfdelse från

126

kvinnorörelsen. Visserligen lyckades mången gift kvinna under seklernas lopp att inom sitt äktenskap finna uttryck för sina betydande allmänmänskliga eller kvinnliga egenskaper och sålunda äfven att förädla sitt äktenskap. Men den målmedvetna sträfvan att höja hustruns ställning började först genom krafvet: att ingen kvinna på grund af sitt kön skulle kunna nekas någon mänsklig rätt vare sig inom eller utom äktenskapet.

Individualismen har redan gjort den personliga kärleken i stället för familjeintresset afgörande vid äktenskapets ingående; i sin personlighets som i sitt arbetes namn fordrar hustrun med allt större rätt full myndighet och laglig likställighet med mannen inom äktenskapet. Mot individualismen häfdar nu evolutionismen vissa inskränkningar i den personligt-erotiska friheten till äktenskap, men tillika -- och då riktad mot den kristliga sexualetiken -- vissa friheter till förmån för släktets högre utveckling. Här inverkar den nya lifsåskådning, genom hvilken jordelifvets alla växt- och lyckomöjligheter fått ett nytt värde.

Den högsta ståndpunkten inom det nutida könslifvet betecknas af den erotiska idealism,, som -- från och med La Nouvelle Heloise -- genom diktare och drömmare oaflåtligt blifvit stegrad, medan världsberömda kärlekspar visat möjligheten af denna underbara kärlek. Till dessa tidsandans finaste inflytanden på äktenskapets omdaning, kommo de medelbara verkningarna från kvinnorörelsen. Tack vare dennas -- omedvetna som medvetna -- verkan »tidsandan», tillerkänner nu mången genomsnittsman sin hustru den makt och myndighet

127

inom familjen, som lagen nekar henne. Ja, mången genomsnittsmänniska inom båda könen kräfver nu af sitt äktenskap värden, dem deras likar för femtio år sedan ej ens drömde om. Lägger man till dessa inverkningar de genomgripande, som genom samtidens nationalekonomiska förhållanden utöfvas på familjelifvet, då har man funnit några af de trådar, hvilka bilda inslaget i den oförändrade ränningen, ett inslag, som gör nutidens äktenskap till en brokig och orolig väfnad, hvars mönster visa urgamla orientaliska motiv bredvid sådana i nyaste »Jugendstil».

Här är af mesta vikt att påpeka den zig-zag-linje, som betecknar kvinnornas ömsevisa repulsion och attraktion till äktenskapet under kvinnorörelsens inverkan.

Först kom den lilla »mankvinne»-skaran med sitt äktenskaps- och manhat. Så kom den stora arbetshären, som för kvinnans människorättigheter förbisåg att inom dessa äfven måste finnas rum för den att såsom könsvarelse få fylla sin uppgift och ej endast rum för den att genom arbete bli »oberoende af äktenskapet». Så kom reaktionen mot denna ensidighet. Under detta skede betraktades kvinnans natur som en »tom kapsel», hvilken af mannen får sitt innehåll; ett »ropande blod», som i barnet har sitt svar; någon annan »kvinnofråga» fanns icke än den, om möjligheten att nå sin tillfredsställelse som könsvarelse. Den ena kvinnan ville finna denna i kärlek utan äktenskap; den andra i kärlek utan barn; den tredje genom barn utan äktenskap; den fjärde genom barn utan kärlek: »ett arbete och ett barn» blef lösen. Den femte ville mannen endast för barnets skull, den sjätte

128

barnet endast för mannens och den sjunde ville båda endast för sin egen!

Att det erotiska samlifvet kan äga ett andligt lifsvärde för tvänne, hvarandra utfyllande och utvecklande människosjälar, detta kallades »Ibsenianism». Och efter de ideala kraf, Ibsen påtvungit tidsmedvetandet, funno mångfaldiga män -och ej få kvinnor -- en hvila efter sin andliga försträckning däri, att de af hvarandra intet annat fordrade än »sinnenas sunda lycka». Kvinnans »personlighet», »likställighet» och »människovärde» voro gamla leksaker, som kastades i skräpvrån.

Just nu pågår reaktionen mot denna reaktion. Nu betonas -- som senare skall visas -- lika ensidigt kvinnans »allmänmänsklighet» på instinktlifvets, hennes »samhälleliga arbetsplikt» på hemlifvets, hennes »personlighet» på familjens bekostnad.

Under alla dessa zig-zag-rörelser sökte djupare tänkande kvinnor framhålla den sanningen: att hvarken kvinnans allmänmänskliga eller hennes könsliga varelse får öfverutvecklas på den andras bekostnad; att fullmänsklighet hos intetdera könet kan vinnas därigenom att själslifvet uppsuger könslifvet, eller könslifvet nedtrycker själslifvet. Fullmänsklighet kan endast betyda, att båda momenten funnit sin utlösning och sin fulla harmoni i ett tredje, högre tillstånd. Den stora kärleken danar i och med vissa undantagsnaturer redan detta tillstånd. Men det, som ännu endast undantagsnaturer inom vår tid uppnå, kan genom kultur småningom uppnås af flertalet.

Den stora kärleken vill trohet. Ofta hyser endast ena -- vanligen då kvinnan -- den stora

129

känslan. Och då blir äfven den innerligaste hängifvenhet å hennes sida ej nog att bevara lifstidsgemenskapen. Att -- som fordom skedde -- dock bevara formen omkring den inre tomheten, strider mot nutidskvinnans erotiska samvete. Detta är den djupaste orsaken, hvarför nutidskvinnan -- men äfven den utvecklade nutidsmannen -- allt mer tvekar att ingå äktenskap. Båda veta, att lidelsen, som drar två väsen samman, ej är liktydig med sympatien, som sammansmälter dem, en sympati, som uppstår genom själarnes innersta öfverensstämmelse men som ej får vara så fullständig, att intet finnes kvar af det oförutsedda och hemlighetsfulla, som är ett så väsentligt moment i kärleken. »Hvad bevisar mig», frågar sig nutidskvinnan, »att en erotisk sympati är djupgående, äkta, naturbestämd, ödesafgörande?» Och hon frågar med fullt skäl. Äfven om tvänne älskande ålade sig de svåraste prof -- t. ex. det att, sedan de veta att de med alla sinnen lyckliggöra hvarandra, i hvar sin vrå af rummet, fastbundna i hvar sin stol och med förbundna ögon, tillbringa tre timmar dagligen under tre månader -- så skulle detta eldprof visserligen förekomma en del sympatitomma äktenskap. Men det skulle ingen säkerhet ge att de, som efter dessa kondenserade själsutbyten ingingos, hölle ut! Ty själar, som under ett skede äro outtömliga för hvarandra, kunna omvandlas ända till leda mot hvarandra. Nutidens unga kvinna är djupt medveten om, hvilket, för hvarje nytt par nytt, problem äktenskapet är. Hon vet huru omöjligt det är att förutse, hvilka inre svårigheter man möter, liksom

130

huruvida den goda viljan till anpassning skall lyckas öfvervinna dem. Hon vet, att äfven om lagen gjorde henne fullt likställig med mannen -- ja, äfven om hon själf gör sig till detta genom att endast ingå ett »samvetsäktenskap» -- så kvarstå dock alla de innerligaste, de djupaste problemen. Det är vissheten om allt detta, som i vår tid kommer somliga kvinnor att endast bli älskarinnor åt män, hvilka heller intet äktenskap önska, blott lyckliga stunder. Ännu många flera kvinnor stryka de erotiska lyckomöjligheterna ur sin lifsplan, emedan de ej erfarit eller ej kunnat förverkliga den ideala kärlek, de drömt sig.[1]

131

Stundom är en personlig lifsgärning orsaken till nämnda beslut, en lifsgärning, för hvilken dessa kvinnor då lidit, försakat, stridt så mycket, att den blifvit dem lidelsefullt kär. Och de inse, att en hel försakelse af erotiken är lättare än en långpinande »kvartering», som ett medeltida dödsstraff kallades: fyrdelningen mellan kallet, mannen, hemmet, barnen. Resultaten visa ofta att celibatet verkligen är klokare än kompromissen. Det vanligaste, i Europa åtminstone, är ju att -- då den ogiftas arbete icke haft någon personlig karaktär och då hemmet icke

132

behöfver hustruns arbetsförtjänst -- den gifta kvinnan lämnar utomhusarbetet.

Häremot har emellertid nyssnämnda erotiska idealism börjat uppresa sig och sålunda har den kommit i konflikt med den konservativa riktningen inom feminismen, som vill likaställa hustrun med mannen, men i öfrigt strängt håller på det nuvarande äktenskapet såsom hustruns och barnens skydd.

Just denna skyddssynpunkt förkastas af den nya idealismen. För denna innebär »skyddet» innerst: att mannen köper kärlek och att kvinnan säljer den, hvilket tillsvidare anses »sedligt», medan det anses osedligt att mannen säljer och kvinnan köper kärlek. »Skydds»-förhållandet har medfört, att jungfruns »dygd» blir synonym med könslig oberördhet och hustruns med kroppslig trohet, medan på ynglingens och mannens »dygd» helt andra synpunkter anläggas.

Skyddsförhållandet har äfven medfört, att kvinnan icke öppet som mannen kunnat visa sin kärlek -- utom när han varit den stolte, fattige, och hon den rika. Först när mannens underhållsplikt upphör, kommer kvinnan att fordra samma kyskhet och trohet af mannen som han af henne; hon kommer att, lika stolt och naturligt som han, visa sitt väsens blomning i stället för att som nu genom förställning stegra sin »begärlighet» inom »äktenskapshandeln». Så länge underhållet inom eller utom äktenskapet är priset för kvinnans »besittning», komma männen att anse kvinnan som »sin» och ju fogligare hon är, dess mer tillfredsställer hon hans äganderättsanspråk. Men först då, menar den nya kvinnan, skall mannen erfara hvad fullkomlig kvinnlig hängifvenhet är, när kvinnan

133

genom sitt arbete kan föra en människovärdig tillvaro; när ingen kvinna behofver sälja men hvarje kvinna fritt kan skänka sin kärlek. Och, å andra sidan, när ingen man kan »besitta» kärlek utan mannen måste förbli älskvärd för att vara älskad, då skola kvinnorna erfara huru den manliga hängifvenheten kan stegras i fråga om innerlighet och finkänslighet.

Denna, nutidens renaste och varmaste erotiska idealism, är framtidens sedlighet. Men vägen till dess förverkligande är icke -- som nu många kvinnor tro -- att äfven mödrarna behålla sitt förvärfsarbete utan det är den väg, hvars riktning jag annorstädes angifvit.[2]

134

Här ha vi emellertid endast att göra med de nya själstillstånd, som uppstått inom nutidens äktenskap, vare sig hustrun behållit eller uppgifvit sitt arbete.

Äfven den högt stående nutidsmannen, som med beundran och sympati omfattar hustruns mänskliga personlighet, söker dock alltjämt hos henne den »kvinnlighet», åt hvilken Goethe gifvit de klassiska uttrycken: det stilla och starka, fast sammanslutna, i sin egen fullhet harmoniskt hvilande, moderligt hulda kvinnoväsen, som är helt en natur, en »skön själ», med skådandets och skapandets gåfvor, men brukande dessa endast såsom hemdanerska. Det är denna skapande uppgift, den älskande nutidsmannen önskar trygga, när han alltjämt vill underhålla hustrun och ber henne lämna det yttre »arbete, i hvilket han anar en fara för det innerliga vsamlif, båda drömma om. Den kvinna, som bredvid sin nya, själfmedvetna individualitet och sin djupgående kultur behållit den »gammaldags» hängifvenheten, förstår vanligen denna

135

mannens vilja. Hon väljer -- trots nämnda idealism -- såsom han önskar i de fall, då hennes arbete icke varit mycket personligt. Men ju mer detta varit fallet, dess svårare är valet. I de fall, då skapandet har genialitetens styrka, torde nutidsmannen knappast ens uttala och -- i hvad fall som helst -- nutidskvinnan icke bevilja ofvannämnda önskan. Och emedan den geniala kvinnan vanligen är en fullmänniska, med starka erotiska lika väl som allmänmänskliga kraf, väljer hon ofta medelvägen. Hon söker i kärleken, i moderskapet nya uppenbarelser och inom hennes naturs hemlighetsfulla djup verkar det produktiva i den moderliga funktionen stegrande på den geniala skaparkraften. Sålunda ersattes hennes, genom moderskapet tidvis minskade, spännkraft liksom ock hennes samvetsoro stillas, då hon till andra nödgas anförtro mycket af barnens vård och fostran. Ty hon har ofta det medvetandet, att hon gifvit släktet rikare naturer än de flesta offervilligare mödrar gifva, och att hennes egen natur genom den dubbla skaparverksamheten nått den mognad och fullhet, som gör hennes personlighet betydelsefullare för man och barn än om hon för dem uppgifvit sitt kall. Dessa tankar kunna dock ej hindra de dagliga konflikterna mellan hennes kärlekskänslor och omöjligheten att, under tider af stark andlig alstring, ge uttryck åt desamma. Redan barnens närhet tar under sådana tider allt för stora summor af nervkraft. Och som allt skapande kräfver själfviskhet -- i mening af koncentration på de egna behofven i och för skapargärningen och försjunkande i denna, medan

136

däremot alla kärleksomsorger kräfva vakenhet för de älskades behof -- blir konflikten oafbruten och olösbar.

I öfvertygelsen om detta söka en del geniala kvinnor minska konflikten genom ett äktenskap utan barn. Sådana förhållanden uppstå ej sällan i vår tid sålunda, att en själfull man först i och genom en kvinnas verk gripits af hennes väsen. Mannen är då ofta den yngre eller den mindre utvecklade. Äktenskapet ger till en början båda en rik lycka. Men senare kommer en tid då makten i den geniala kvinnans personlighet blir mannen för stark; då han känner sig utsliten af alla de ömtåligheter och otåligheter, som göra luften omkring en skapande personlighet elektriskt sprakande. Han har fått nog af de idérika själsutbytena och trånar efter ett kvinnoväsen, som endast är frisk fullhet, solig ro, mjuk bildbarhet: ja, den nu försvunna »ingenuen» vore den kvinnliga typ, som allra mest skulle hänrycka honom. En annan gång är det hustrun, som tröttnar, när mannen ej längre följer med hennes utveckling eller tillför henne ingifvelser. Den geniala kvinnans som den geniala mannens erotiska lif företer oftast tvänne faser: under den ena ha de tilldragits af en sin motsats; under den andra af en sin själsfrände; under den ena hafva de sökt gemyt, innerlighet, natur; under den andra själ, lidelse, kultur. Ordningsföljden växlar med de olika fallen men fenomenet upprepar sig. Hvad båda omedvetet eller medvetet önska i och genom kärleken, är ej en annan individualitet att älska utan endast medel för sin egen inspiration. I samband härmed må i förbigående betonas, att många

137

af nutidens finast begåfvade och högst utvecklade kvinnliga personligheter intet producerat men blifvit hvad en fransman kallat »les grandes inspiratrices». Dessa ha icke, som medeltidsriddarens och diktarens »hjärtas dam» varit på afstånd dyrkade. Men de ha verkat på liknande sätt genom makten i sin rika personlighetsmeddelelse under förhållanden, som än haft karaktären af en amitié amoureuse, än af sympatifylld kärlek, hvilken ibland fört till äktenskap, oftare icke. Man behöfver endast nämna Richard Wagner för att genast se gestalterna af tvänne sådana kvinnor, af hvilka den ena, hon som blef hans andra hustru, i personlig storhet och verkan öfverträffat alla själfständigt skapande kvinnor inom sin samtid. Men det har städse funnits mindre ovanliga väninnor eller hustrur, hvilka ägt betydelse såsom propagandister för en stor man och de ha fått denna betydelse genom sin specifikt kvinnliga gåfva att öfvertyga, att utbreda idéer, att modifiera åsikter o. s. v. Om framtiden -- genom hustrurnas produktionsifver för egen del -- förlorar detta kulturelement, vore det till stor skada.

Ett af kvinnorörelsens käraste argument har varit det att tvänne, inom samma yrke arbetande, makar äga de bästa förutsättningar att förstå hvarandra och således äfven att bli lyckliga. Och nog kunna dessa bäst föra yrkessamtal med hvarandra. Men detta är hvad en arbetande människa i hemmet minst behöfver; där söker hon hellre hvila från yrket eller åtminstone en alldeles omedelbar sympati med dess vedervärdigheter och fröjder. När nu den ena af de gifta yrkeskamraterna just behöfver denna sympati, är kanske

138

den andra upptagen eller allt för trött att orka med den lifliga medkänsla, som maken eller makan väntat. Eller den ena har haft besvikenheten, där den andra haft glädjen och då är en äkta sympati än svårare. Till dessa stämningskorsningar kommer den ofrivilliga täflan, som yrkeslikheten medför. Hustrun t. ex. erhåller patienter, mannen icke; han får loford för sin tafla, hennes blir nedgjord; hon kommer hem från teatern som segrande, han efter ett nederlag. Under arbetet stör ofta den enes kritik den andra; efter arbetet stör pressens kritik bådas harmoni. Kärleken vill sammansmälta dem till ett väsen, yttervärlden tvingar dem ständigt att känna sig såsom två, I början mena de att »intet kan komma mellan oss». Men ifall ej båda äga en lika sällsynt ömhet som sällsynt själsfinhet, flyger snart den ena isnålen efter den andra i luften mellan dem. Endast när hustrun, som så ofta i Frankrike, sätter in sin duglighet i mannens affär, hindrar det gemensamma intresset rivaliteten.

Vare sig att mannens och hustruns arbetsfält är detsamma eller icke, följer med hustruns yttre arbete städse den svårigheten, att hon sällan får goda ersätterskor för de husliga och moderliga uppgifterna. Och när mannen finner hemmet illa skött och barnen bråkiga, måste han själf tafatt råda bot eller söka sin trefnad utomhus. Men äfven då dessa stötestenar af andra kvinnliga händer undanröjas, återstå alltid de, att hustrun för sitt arbete af mannen måste kräfva liknande offer, som hans arbete i alla tider kraft af hustrun. Hon har ofta nödgats umbära alltför mycket af mannens

139

sällskap, af hans omsorger och ömhetsbevis, emedan han ej haft tid. Hvardera har nu försyn för den andras arbetsro och hänsyn till öfriga af arbetets stränga villkor. Men med detta goda följer att hvardera också återhåller sina kraf på sympati -- liksom sin lust att ge den -- när detta mottagande och gifvande skulle störa arbetet. Är detta för endera eller båda en verklig lidelse, då medför det äfven lidelsens blindhet för sådant,, som ej rör arbetet, hvilket växelvis framkallar jubel eller kval. Hvardera maken oroar då den andra med sina lynnesskiftningar när hvardera behöfde omhuldas af den andre. Den ro och ömhet, ingendera hinner eller orkar skänka den andra, finner endera kanske -- hos en tredje.

I de fall däremot, då ingenderas arbete är lidelsefullt absorberande eller då båda makarna äro mera förstånds- än känslomänniskor, kunna kamratäktenskapen slå väl ut. Hvardera har i den andra en förstående vän; samarbetet blir rikt och ingendera ger eller fordrar mer än den andra förmår motsvara. Hustruns bildning gör henne till en god organisatör inom hemmet, som blir trefligt utan att arbetet lider. Då detta å ingendera sidan är öfveransträngande utan båda andligt fria kunna mötas i heimmet efter den måttliga arbetstidens slut -- där båda ofta t. o. m. dela hemsysslorna -- då blir hemlifvet gladt och arbetet där går lätt. Komma barn, då börjar äfven i dessa slags äktenskap hustruns lif over Ævne.

Men som naturen -- i släktets intresse -- ofta gör motsatser tilldragande för hvarandra, finner man

140

t. ex. en känslig och barnkär man förenad med en kvinna, för hvilken vetenskapen är lifvets stora varde, medan hon anser känslorna tillhöra ett lägre plan. Hon afvisar moderskapet som en djurisk funktion. I stället för den ömhet och de barn,, mannen längtat efter, måste han nöja sig med att dela vetenskapskvinnans segrar och nederlag. Eller man ser en hustru, som drömt om ett innerligt samlif och som för detta offrat sitt arbete, men samlifvet strandar på mannens konstnärskoncentration och hustrun har en dubbel tomhet att bära: den efter arbetet och den efter lyckan. Så finner man fall, då hustrun behållit arbetet, emedan detta var ekonomiskt nödvändigt och hon ur sin unga krafts rikedom hoppats kunna lösa alla uppgifter. Hon har också kunnat det utom den ena: att under de oerhörda mödorna bevara sin skönhet, sin tjusningsmakt, sitt lynnes spänstighet. Kanske hör hon äfven till de allra högst stående bland de nya kvinnorna, de som äro så hela, så stolta, så stort tänkande om sig själfva, om mannen, om kärleken, att de äro ur stånd ens till en fullt berättigad behaglust; att de blindt lita på själsfrändskapens sammanhållande makt. Men så kommer kanske den dag, då dessa starka och, i allt annat, visa kvinnor icke hafva något annat att ge mannen än -- friheten, mannen, hvars sinnen, hvars fantasi behÖfver den tjusning, hustrun ej längre äger. I de fall däremot när mannens natur ej är af dem, för hvilka de dagliga hembehaglighetens silkestrådar dana det starka bandet utan tvärtom af den art, som behöfver förnyelser, då kan just hustruns tidvisa bortovaro för sitt arbetes skull länge bevara

141

förhållandet friskt. D. v. s. under den förutsättningen att hon förstår hvad of vannämnda kvinnor ej förstå: att gifva mycket men så att mannen städse längtar efter mera; att förbli väninna, ej endast vän; att kunna leka, ej endast tala allvar. Nutidens i så många ämnen examinerade hustru misstager sig ofta djupt i fråga om den art »själavård», mannen behöfver. Deras mormödrars enkla vishet var : att gifva mycket och fordra intet; att med mildhet och ödmjukhet städse underordna sig mannen, att aldrig häfda sig såsom en fri och själfbestämmande personlighet bredvid honom. Nutidens, om kvinnorätt- och frihet heligt öfvertygade, hustrur lyckas bättre i att häfda sin personlighet än i att behaga mannen, och kvantiteten i deras kraf är ofta mer anmärkningsvärd än kvaliteten i deras gåfvor. Att många äktenskap dock gå väl visar att nutidsmannens anpassningsförmåga börjar bli lika stor som -- forntidshustruns!

Fullkomligt misslyckas däremot äktenskapet, när hustrun till detta medför alla den nya kvinnans kraf men mannen alla sitt köns urgamla instinkter. Det som inom hvarje könsförhållande innerligast enar eller djupast söndrar, är och förblir hvarderas erotiska naturgrund. Olikheten i detta afseende mellan nutidens män och kvinnor skiljer dem allt djupare, och skilsmässan blir allt mer ödesdiger för såväl otaliga individuella kärlekspar i vår tid som för könens ställning till äktenskapet i det hela. Den erotiskt enhetliga kvinnan ser fientligt på dualismen i nutidsmannens erotiska naturgrund. Denna dualism visar sig -- trots otaliga nyanser -- på tre typiska sätt: det att i

142

oändlighet diskutera erotiken men hvarken med själ eller sinnen helt gripas af den; det att endast kunna älska med sinnena ej med själen och slutligen det att se ned på sinnena och vilja »den andliga kärleken». För nutidens fullmänskliga kvinnoväsen är såväl den talande tomheten, den djuriska driften och den asketiska andligheten frånstötande. Och dock kan det hända att förälskelsens röda dimma kommer ett sådant kvinnoväsen att dana sig en illusion af någon bland de ofvannämnda typerna. Oftast sker detta med den kraftige mannen, som intet anar af det andliga innehållet i det kvinnoväsen, hvars yttre uppenbarelse tjusat honom. Nutidskvinnans tragik liknar då den, Hebbel genom Judith uppenbarat: att könsvarelsen inom henne fängslades af den råa man, hvilken hennes mänskliga personlighet hatade som sin dödsfiende. Mannen å sin sida förbannar sitt misstag att ej ha valt en »gammaldags», vacker och vänlig kvinna, som punktligt dukat hans bord och villigt delat hans bädd; en kvinna, som ej »genom Ibsen fått griller i hufvudet», ej »genom feminismen blifvit ipratad några galenskaper».

Till sådana galenskaper räkna dylika män -- och många andra dessutom -- det af kvinnorörelsen framförda krafvet på den gifta kvinnans äganderätt liksom på en, åt den i hemmet arbetande hustrun tillerkänd, bestämd inkomst, medan hon af sin egendom eller »lön» bidrar till det gemensamma hushållet: ett

143

tilllägg, som städse glömmes af de antifeministiska författare, som ropa att »mannen blir slaf» när han »skall arbeta för det hela men hustrun behålla allt sitt»!

Nutidskvinnan, som före äktenskapet genom sitt arbete varit oberoende, afskyr ofta i den grad tanken på penningbegärandet -- detta äfven i de lyckligaste äktenskap pinsamma moment -- att denna afsky i somliga fall bestämt hustrun att behålla sitt eget arbete. Har hon däremot uppgifvit det, då gör henne medvetandet om sitt tidigare oberoende ofta så ömtålig, att hon såras af en än så hofsam protest i fråga om penningåtgången. Mer än en man har genom hustruns orimliga fordringar fått ångra att han bedt henne uppge sitt eget arbete. Å andra sidan finnes kvinnor, som fortsatt det egna arbetet och därigenom endast ökat odugligheten hos en odåga till man. I sådana fall hjälper det föga att lagen i flera land nu låter hustrun disponera sin arbetsinkomst. Löjligt är det oaktadt påståendet att »när mannen super upp hustruns pengar sker det med hennes vilja(!)» och »därför tjänar det till intet att ändra lagen!» Ty det gör en betydlig skillnad i mannens och hustruns inbördes ställning, om lagen ger honom rätten till detta eller om han med lock eller pock tar den. Men i detta som andra fall kan kvinnorörelsen själfklart ej frigöra kvinnorna, så länge dessa af undermedvetna makter inom sig själfva drifvas till handlingar och offer, som stå i strid med deras medvetna personlighet. Det enda, kvinnorörelsen redan verkat och allt mer kan verka, är att mannens öfvergrepp upphöra att åtnjuta lagskydd.

144

Att -- å andra sidan -- den ogifta kvinnans personliga och ekonomiska själfständighet danar hustrur, som i äktenskapet visa sig i hög grad egoistiska men som dock oaflåtligt gräla på mannens egoism, hustrur, som själfva visa mycket ringa offerlust och finkänslighet men ställa mycket stora kraf på hänsyn, detta är obestridligt. Dessa hustrur skulle nog också för femtio år sedan varit hvad man då kallade »rifjärn». Men den brist på älskvärdhet, som hos vissa kvinnor städse berott af födsel, har dessutom hos nutidskvinnan blifvit ohejdad vana under hennes ungmötids oberoende. Hennes fasta -- och berättigade -- beslut att ej vara sin man »underdånig», har haft till följd, först en väpnad fred, senare ett krig, under hvilket hustrurnas arbete är en af projektilerna. »Jag har mitt yrke; hvarför skall jag stanna här för att utnyttjas och utpinas?» frågar hon sig. Och när sådana frågor börja, plägar svaret sällan bli mer än ett.

En annan för vår tid typisk grupp bilda de många kvinnor, som intet val haft ifråga om sitt arbete, emedan detta varit af den art, att de -- t. ex. genom förflyttning till en annan ort -- måst uppge det. Oftare ha de inom hemmet funnit så tillräckligt med arbete, att all tanke på något därutöfver förfallit. Ty de, som mena att industrin nu gjort hustruns arbete i hemmet obehöfligt, känna storstaden allena, ja, egentligen endast storstadens burgna hem, där man har råd att köpa allt det, hustruns arbete ännu kan framställa billigare. Men på landet måste husmodern inom alla klasser vara arbetsledare och i alla icke rika landthem -- liksom i otaliga halfburgna

145

eller fattiga stadshem -- är husmoderns arbete ännu ofta oumbärligt. Och dessutom mer ekonomiskt än hennes utomhusförtjänst kunde vara, isynnerhet som den utvecklade nutidshustrun ofta är i stånd till en rationellare hemhushållning än äldre tiders.

Men medan äldre tiders husmoder ej visste af annat än hemarbete, har nutidens ofta såsom ogift och själfförsörjande ägt en rörelsefrihet, en utvecklingsmöjlighet, som hon, när hon som gift öfverhopas af hemsysslor, ofta bittert saknar. Husmödrarnas arbete stegras ytterligare genom svårigheten att erhålla hustjänare -- åtminstone dugliga sådana -- liksom genom lyxanspråken. Följden af detta åter blir att gästfriheten i hemmen minskas, att man tolkar tidens lösen: »hemmets fönster vidöppna mot världen, frisk luft i hemmen, intet krypande in i kakelugnsvrån» sålunda, att värme och intimitet försvinna. Ja, den ansträngda husmodern påyrkar ofta själf att familjen t. ex. lämnar hemmet för någon rekreationsort under de årets högtider, som fordom blefvo barnens gladaste och ljusaste hemminnen!

Till husmödrarnas öfveransträngning bidrar, att de flesta af nutidens bildade kvinnor ägna sig åt någon form af socialt arbete, ofta åt flera. Äfven när detta sker af ren altruism, hindrar motivet ej att altruismen stundom blir en sjukdom, af hvilken man dör likaväl som af andra sjukdomar. Denna slags död är lika omoralisk, som andra sätt att dö på grund af försummad hygien. Ingen har rätt att gå under af altruism, annat än då undergången är villkoret för att fylla uppgiften. Och i många fall är hustruns

146

mångsysslande sociala verksamhet, för hvilken hemmet nu ofta kommer till korta, icke en följd af altruism utan en yttring af den maktlust, som fordom utlöstes inom familjen. Eller också är den ett utslag af den hysteri, som kännetecknar nutiden. Under 1600-talet brändes hysteriska kvinnor som häxor; nu försvinna de i en verksamhet, som de kalla offervillig men som i själfva verket ger dem den omväxling, det offentlighetens rus, den lifseggelse, de behöfva!

Men äfven de sunda, allvarliga och samvetsgranna hustrurna drifvas af kvinnorörelsen och den sociala verksamheten att på sig hopa skenplikter, för hvilka de verkliga bli åsidosatta. Om man i stället för att hos hustrur och mödrar göra enquêter öfver allt hvad de hinna med, riktade frågorna till deras män och barn, skulle dessa -- om de tordes vara ärliga -- svara, att de betala priset för den altruistiska verksamheten!

Sedan hustrurnas förvärfsarbete utomhus, kvinnorörelsen och det sociala arbetet började, finner man sällan en alldeles frisk, lefnadsglad, harmonisk hustru och mor. Nutidshustruns stående klagan är att »aldrig ha tid». Det fåtal, som lefver ett arbetsbefriadt lyxlif -- medan mannen febrilt arbetar för att skaffa den lyx, ingendera vill undvara, telefonerar bort en fjärdedel af dagen för att aftala de toalettangelägenheter, besök och nöjen, som upptaga den återstående delen. Och de andra, af hemarbete Öfverhopade och mellan detta och förvärfsarbetet splittrade, huru skulle de finna tid!

Minst af allt den tid, som behofves för de otaliga små ömhetsyttringar, som innerliggöra alla förhållanden mellan människor. En fransk mor, som var änka

147

och genom eget arbete försörjde sina barn, fick af den till yngling uppvuxne sonen den domen: »du har ju aldrig älskat oss!» För sent blef det henne sålunda klart, att »det fordras tid att älska»; att det icke är nog att äga ömheten -- och, i stort sedt, handla genom den -- nej, att den äfven måste uttryckas!

Fordom var det endast mannen och fadern, som saknade tid; hustrun och modern ägde den och kunde sålunda vidmakthålla värmen i hemmet. Men nu? Nu finnas visserligen kvinnor med så ringa fullkomningsträngtan att de anse sig ha fyllt sin fyrdubbla uppgift. I verkligheten ha de fyllt alla uppgifterna illa eller också tidvis undanskjutit någon för att mäkta med de andra. Ingen kvinna har någonsin samtidigt varit allt, en hustru kan vara för sin man, en mor för sina barn, en husmor för sitt hus, en arbeterska för sitt arbete! I den sistnämnda egenskapen stegras den gifta kvinnans svårighet ytterligare genom nutidens täflan, liksom därigenom, att, ju bättre en människa arbetar, dess mer arbete får hon; en fast och rimlig tidsfördelning mellan arbete och hem blir således ofta omöjlig.

Till alla dessa, genom sakförhållandena uppstående svårigheter, komma slutligen de enbart af »tidsandan» danade. En hustru t. ex. har beslutsamt lämnat sitt yrke, som hon ansåg ej kunna förenas med hemmet. Men hon får ändå ej ro. Hon jagas af »tidsandans» fordran, att en gift kvinna bör hinna med såväl hemmet som ett yttre personligt arbete; mannen -- också bestämd af »tidsandan» -- menar detsamma eller känner det plågsamt, att hustrun för hans skull offrar utöfningen

148

af en begåfning, han kanske dessutom är intresserad af; hos henne själf vaknar sålunda arbetslängtan. Så återupptar hon sitt yrke, och följden blir, att när hon energiskt bekämpat de fysiska och psykiska trötthetstillstånd, som följa med det vardande moderskapet, få hon och barnet umgälla detta. Eller hon lefver i oafbruten öfveransträngning, som slutligen når sin spets i nervösa tillstånd, af hvilka hela familjen, jämte hon själf, blir lidande. Hade hon i ro fått följa sin instinkt att fast rota sig i hemmets mark, att genom årsring efter årsring af kärleksarbete vidga och berika sitt väsen, då hade de för alla väsentliga värdena blifvit stegrade. Nu vilseledes hon af en tidsmening, som hämtar sin ensidighets styrka ur det enda sakförhållandet, att meningsdanaren beslutsamt -- vänder ryggen till alla sakförhållanden!

Tack vare denna, af vissa feminister utbredda, tidsmening se vi allt större skaror af kvinnor, hvilka fylla sin »sociala arbetsplikt» såsom telegrafstolpar fylla sin, medan dessa kvinnor kunde fyllt den plikten såsom träden i en trädgård: växande, blommande, fruktbärande, fröjdbringande och fröjdefulla!

[1] Denna idealism har naturligtvis äfven sin del i att t. ex. 2/3 af de kvinnor, som genomgått colleges i Amerika, icke gifta sig och i klubblif finna sin ersättning för hemlifvet. Men här torde dock ofta andra motiv spela in, från och med viljan att helt ägna sig åt en för mänskligheten gagnande lifsgärning och till själstorr ungmöegoism, med dess olust för bördor och bundenhet.

En skarpsinnig iakttagerska, som nyligen tillbragt ett halfår i Nordamerika, bekräftade hvad redan många män konstaterat: att de studerande liksom de yrkesarbetande unga amerikanskorna med verklig lidelse ägna sig åt vården af sin skönhet, åt sin toalett, sin flirt. Allt detta hör för dem till de »sköna konsterna» och äro såsom sådana själfändamål -- medan den europeiska kvinnan ännu i regeln utöfvar dem i syfte att locka männen till äktenskap. Medan i Europa studiet eller arbetet ofta i yttre mening gör den europeiska kvinnan mindre kvinnlig -- ehuru hennes själ alltjämt bevarar sin fulla kraft att älska -- så är det i Amerika motsatt: kvinnans yttre företeelse är förtrollande kvinnlig men själen vibrerar ej längre för kärleken. Den sexuella sterilitet, som Maudsley för en fyrtio år sedan förutsade, då han talade om de »könlösa myrorna», denna är dels blifven verklighet, dels frivilligt vald. I Europa förekommer det ännu att en ung kvinna, som på grund af studier eller arbete, vikit undan för kärleken, plötsligt gripes af en oemotståndlig lidelse; i Amerika hör detta till de stora sällsyntheterna. De studerande kvinnorna se ned på de mindre bildade männen, hvilka tidigare sluta studierna och inträda i yrkena. Den sympati, kvinnorna söka, finna de lättare hos sitt eget kön. De ogifta hafva socialt som sällskapligt samma ställning som de gifta och barn önska de sig icke. Om de dock slutligen gifta sig, så är det i regeln därför att mannen kan bjuda dem en mer lysande ställning än de själfva kunnat skaffa sig och mannen blir då betraktad och behandlad såsom penningautomat.

Min sageskvinna betonade äfven att de yngre, studerande eller arbetande kvinnorna i regeln verkade mer likformade, mindre originella, mindre betydande än de äldre kvinnorna, -- särskildt kvinnosakskvinnorna -- som ofta ej studerat men själfbildat sig och grånat inom äktenskapets och moderskapets uppgifter samt i socialt arbete. Den generation åter, som nu njuter frukten af den äldre generationens arbete, visar sig, trots utmärkta examina och framstående duglighet, såsom mindre kvinnlig, mindre mänsklig, mindre personlig.

Men äfven i Frankrike och annorstädes tala redan mödrar om huru klara, intelligenta, allmänt intresserade deras döttrar äro men tillika huru kritiska, huru fria från svärmeri och entusiasm. Det är ej det förhastade kärleksäktenskapet, många nu medelålders mödrar för sina döttrar befara, utan ett världsklokt giftermål utan kärlek.

[2] Särskildt i de endast på tyska utgifna broschyrerna Ethik und Liebe samt Mutter und Kind. Mitt förslag är en faderskapsskatt till samhället som bidrag till barnens underhåll och en moderslön af samhället.

Detta har redan genom en serie anordningar -- moderskapsförsäkran, mjölkdroppar, barnbespisning och -beklädnad m. m. -- visat sin insikt att fadersunderhållet ej nog tillgodoser det nya släktet, liksom samhället med sina skyddsanordningar börjat ersätta modersvården. Men när barnet slutligen blir familjens omedvetna »öfverhufvud», måste modersyrket bli samfundets sak att löna. Äktenskapet kommer då att betyda tvänne fria och likaställda människors samlif på grund af kärlek och önskan till gemensamma barn. I lagen skall då modersrätt träda i stället för fadersrätt, men i lifvet kommer fadern alltjämt att äga allt det inflytande han, på grund af personliga egenskaper, kan uppnå och bevara, just så som hittills varit fallet med modern.

I och med en sådan anordning finnas inga »oäkta» barn mera; inga från sina späda barn ut till förvärfsarbetet hetsade mödrar; inga fäder, som med laglig hjälp kunna undandraga sig sin del af försörjningsplikten gent emot barnen -- den plikt, som nu djuren bättre fylla än människan; inga mödrar, som för sitt eget och sina barns underhåll nödgas stanna hos en brutal man; inga mödrar, som vid en skilsmässa kunna beröfvas sina barn, annat än på grund af egen ovärdighet. Med ett ord: samhället måste -- på ett nytt och högre plan -- återställa den ordning, som redan funnits på lägre kulturstadier, den ordning, som naturen själf danat: att moder och barn äro de innerligast förbundna, att de tillsammans bilda familjen, i hvilken fadern inträder genom moderns och sin egen fria vilja.