Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Framsteg i språket (1897)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om man sade: Ni bören, Ni ären, eller något
dylikt. Därför går det naturligtvis icke heller för
sig att i talspråket säga I (eller Ni) bindens,
I (eller Ni) bundens. Vidare få vi nog medgiva,
att man i ledigt umgängestal icke brukar säga binde
eller bunde, ej heller bundes och icke ens bindes,
om ej i alldeles samma mening som binds. Men ännu
flera av skriftspråkets predikatsformer undvikas
i ledigt talspråk. Det är ju allmän sed, att man
skriver: vi binda, vi bindas, de binda, de bindas,
vi bundo, vi bundos, de bundo, de bundos. Men i
vanligt otvunget samtal pläga bildade personer icke
säga så, utan de säga: vi binder, di binder, vi band,
di band, och likaledes: vi binds, di binds, vi bands,
di bands, fastän dessa former på -s icke så mycket
användas i ledigt tal.
Av skriftsvenskans aderton predikatsformer återstå
således i det lediga talspråket endast binder, bind
och band samt de mera sällan begagnade binds och
bands – alltså blott fem.
Den nu omtalade skiljaktigheten mellan skriftsvenska
och talsvenska är kanske den märkligaste av alla
olikheterna mellan de båda språkarterna. Här har
den anförts blott såsom exempel. Några andra prov på
olikheter skola vi längre fram omnämna.
Men redan på grund av detta enda exempel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
