Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - „Kvinnans hufvud“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverlägsna anlag till sanningens och kvinnans befrämjande,
då tillfaller honom äran att vara kvinnans hufvud.
Men om kvinnan icke eger rätt att offentligen tala,
därför att en sådan man genom naturens ordning är satt till
hennes hufvud, då eger heller icke församlingen talande rätt, så
länge Kristus lefver. Hvarför pladdra då pastorerna, hvilkas
hufvud han är eller rättare borde vara, om kvinnans tigande?
De stå ju på samma nivå under Kristus som kvinnan inför
mannen. Ja, argumentet går än längre, ty samme Paulus
säger: att „Gud är Kristi hufvud". Då får icke heller han
tala, så länge Gud lefver. (1 Kor. 11:3.) Här kan man ju
tydligen se, att sådana meningar äro skriftvidriga.
„Herrens bud" åberopas emot hennes rätt att tala, och
man höjer Paulus med ens öfver Gud genom den nötta satsen:
„det är skamligt för kvinnor att tala i församlingen". Men
Herrens bud anföres äfven af Petrus, då han säger:
„Detta vare eder veterligt — lyssnen till mina ord... Det skall
ske i de yttersta dagarna, säger Gud: Jag skall utgjuta af min Ande
öfver allt kött, och edra söner och edra döttrar skola profetera... öfver
mina tjänare och öfver mina tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta
af min Ande, och de skola profetera.“ (Apg. 2 : 14—18.)
Denna duala försäkran, att Guds ande skall tvinga så väl
den troende kvinnan som mannen att tala, visar, att de här
stå på samma nivå, och att båda äro lika användbara i
Herrens tjänst, hvilket aposteln Paulus äfven bekräftar, då han
säger: „Den som profeterar, han talar för människor till
uppbyggelse och förmaning och tröst", och gifver kvinnan följande
förmaning rörande sin klädsel vid sådana offentliga tillfällen:
„Hvar kvinna, som beder eller profeterar med ohöljdt hufvud,
vanärar sitt hufvud, ty det är alldeles detsamma som vore hon rakad...
Det är skamligt för en kvinna att låta klippa eller raka sig... Ty håret
är henne gifvet till att skyla (hölja) sig med." (1 Kor. 11:3—16, och
14:3-5.)
Det är en ära för kvinnan att hafva långt hår (rik
hufvudklädsel), säger han, och själfva naturen hade lärt honom detta.
Men han gör mannen och kvinnan likställiga genom följande ord:
„Dock är i Herren hvarken mannen utan kvinnan eller kvinnan
utan mannen. Ty såsom kvinnan är af mannen, så är ock mannen genom
kvinnan, men allt är af Gud."
Man behöfver icke bättre bevis för, att vår tids
kvinnoförnedrande pastorer drifva med Ormens evangelium än detta:
„Tig kvinna!" Ty det var „kvinnans säd", icke mannens, som
framstod som Ordet i kött, Guds Logos. Och hans apostel,
Petrus, säger till alla de troende:
„I ären ett utvaldt släkte, ett konungsligt presterskap... I skolen
förkunna hans (Kristi) dygder, som har kallat eder från mörkret till sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
