Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under fransk-tyska kriget - De skandinaviska rikena och krigsfaran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER FRANSK-TYSKA KRIGET
verklige ledare lyssnat till dem. Bismarcks politiska djärvhet var
betydligt mera smidigt kalkylerande, än vad bedömarna då och
efteraparna i senare tid förmenat. För ögonblicket ville han
tydligen lika litet som den militära ledningen någon kraftsplittring;
vad som skulle göras mot Danmark, blev därför beroende på
dess hållning.
Den intensivt tyskfientliga opinionen inom Danmark
stimulerades icke minst av de högfinansiella kretsar, där C. F. Tietgen
var den ledande mannen. T:s intresse härvidlag visades icke
allenast (i hans nitälskan att under kriget få till stånd en
telegrafkabel Jylland—Dunkerque, varigenom en direkt
kommunikationslinje mellan Frankrike, Skandinavien och Ryssland skulle
upprättats — projektet, som mycket omordades, hejdades då
genom engelskt motstånd — utan ock i ivriga förberedande
tjänster åt den väntade franska flottexpeditionen, och troligt är,
att den lille energiske mannen starkt påverkade enskilda
regeringsmedlemmar. Inom den danska regeringen var man
visserligen klar om, att någon sorts neutralitetsförklaring måste
avgivas, sedan Nordtyska förbundet genom sin minister Heydebrand
notificerat krigsutbrottet, men frågan var, huru bindande för
framtiden förklaringen skulle formuleras. Kung Kristian, som
blott såg ökade farligheter av förlängd och skärpt fientlighet
till den södra grannen, ville ovillkorlig och orygglig neutralitet
samt stöddes i det väsentliga av konseljpresidenten
Holstein-Holsteinborg och utrikesministern Rosenörn-Lehn. Den
national-liberala flygeln inom regeringen däremot, särskilt Hall, som nu
var kultusminister, tänkte sig en relativt snar anslutning till
Frankrike som given och hade säkerligen intet emot, om den
tyska politiken själv genom utmanande steg underlättade
övergången. Så än befarade, än snarast önskade man, att
Heydebrand skulle redan de första dagarna göra några mått och steg,
som hasarderade utvecklingen.
Från dessa spännande ögonblick berättar prof. Friis en lustig
episod. Danmarks verklige utrikesminister, avdelningschefen P.
Vedel, hade just för strängt nödvändig rekreation avrest till en
badort i Norge. Knappt ditkommen, mottog han telegram om
krigsutbrottet och tog första båtlägenhet tillbaka till Köpen-
170
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
