Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. »Sjungom studentens lyckliga dag»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sofrummen, med två sängar i hvarje; åtminstone bodde prinsarne
tillsammans. »Se så, gubbar!», ljöd kronprinsens
röst raskt och muntert, »nu utaf med rockar och halsdukar!
Sköt er nu själfva!» Ordern efterkoms punktligt och färmt,
ty den som först var af med rocken och halsduken, han
var också först färdig att hoppa i någon af sängarna; och
prinsarne fingo passa sig väl för att få behålla sina egna.
Dessa räcke naturligtvis ej till, och nu annekterades sofforna
af dem, som förstodo att hålla sig framme. Snart hade
större delen af sällskapet placerat sig i ställningar, hvilka
– sanningen till ära – mera tillgodosågo bekvämlighetens
än det skönas fordringar, och man låg och sög på sin
havanna. Hade – som sagdt – prinsarne lyckats komma
i okvald besittning af sina sängar, så lågo äfven de och
rökte sin cigarr under småprat och halfslummer – men
hände det någon gång – och sådant skall ha händt – att
de sågo sig förekomna, så gingo de småpratande omkring
bland sitt ogenerade främmande, kronprinsen kanske skämtande öfver »grobianerna», som ej ens läto »kronprinsen ha
sin säng i fred», men tilltaget var dock allt för mycket i
hans egen väg, för att han skulle känna sig stött. Siestan
varade dock ej så länge. Punschen kom in, och nu lät ett
kraftigt: »sångare, ohoj!» höra sig, äfven det af prins Karls
kraftiga stämma, och till detta var det ej värdt annat än
att lystra, ty med allt hans skämt och all den frihet, som
han tillät i ett gladt lag, fanns det dock hos honom något,
som påminde om, att »härintill skall du gå, men icke vidare»,
och man kände i luften, när det måste vara slut både med
skämt och själfsvåld. Och nu började en sång som hette
duga. Till »prinskvartetten» hörde naturligtvis de bästa
röster man kunnat öfverkomma. Prinsarne sjöngo med:
prins Gustaf, vackert som alltid, kronprinsens röst en smula
sväfvande i afseende på renheten, men stämman var stark
och fyllde bra i basen. Den ena sången aflöste den andra;
då och då stacks ett glas emellan för att klara struparna,
och så började man igen. Men äfven vid sång, den må
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
