Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Vicekonungaidyllen i Norge. — Regentskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framtiden fixerades de båda rikenas bidrag till »upprätthållande
af gemensam själfständighet och ära». Bland de norska medlemmarne
var generalstabschefen öfverste H. N. S. Wergeland,
senare statsråd, som tillhörde kronprinsens allra intimaste
krets och omfattade hans militaristiska-unionella
åskådningar. Kommittén enade sig om vissa allmänna
grundsatser i afseende på det gemensamma försvaret och
ville, att Norge skulle lägga sig till med något motsvarande
svenska riksgäldskontoret och de svenska krigskreditiven.
Men i öfverensstämmelse med norska regeringens hemställan
ledde det hela dock icke till mer än en, af stortinget
förkastad kungl. proposition om bemyndigande att upptaga
lån för oförutsedda och oundvikliga rustningar.
Kronprinsen-regentens unionellt militära idéer funno mycken
anklang bland yngre norska militära kretsar, och äfven
på andra vägar än kommittévägen arbetades för desamma.
Norska kadetter kommenderades in till Stockholm för att
ligga i läger där. Gemensamma öfningar med de båda rikenas
trupper anordnades, hvarvid icke sällan norska arméafdelningar
ställdes under svenskt kommando eller upplöstes
och fördelades mellan svenska afdelningar. Norska
militärer med Wergeland i spetsen uttalade ock som sin
uppfattning, att den norska härens uppgift var att vara en
unionskontingent, ett tillägg till den svenska, och användas
som tiraljörer för svenska trupper, hvarför mera omfattande
öfningar eller en allsidig utveckling icke vore nödvändig,
utan borde all vikt läggas på det lätta infanteriet.
De militära befordringarna, kanske mest under hans regentskap,
väckte icke sällan anstöt i Norge och äfven i Sverge.
Sättet, hvarpå han ingrep vid befordringarna till högre militära
poster, framkallade ett allmänt missnöje och invecklade
honom i en ganska märklig konflikt med den dåvarande
norska regeringen, som allvarligt och bestämdt häfdade
de konstitutionella grundsatserna. Å regeringens vägnar aflät
dess främste ledamot gamle J. H. Vogt hösten 1858 via
norske statsministern i Stockholm för vidare befordran till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
