Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Vicekonungaidyllen i Norge. — Regentskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kronprinsen-regenten en skriftlig föreställning, som gifvetvis
icke minskade disharmonien mellan den pedantiskt korrekte
gamle ämbetsmannen och den unge fursten med det väl
franka knektsättet och obesvärade talet och åskådningarna.
Det gick nämligen så till, att när generalstabschefen genom
kommandoexpeditionen i Stockholm insände förteckning
öfver de officerare, som af brigadcheferna voro föreslagna
till lediga högre poster, brukade regenten, liksom förut
konungen, befalla, att det skulle tillkännagifvas, hvilka högst
densamme ville, att armékommandot i Norge skulle föreslå.
Och den ordern ansåg sig armékommandot skyldigt att
lystra till. Befordringsfrågan kom sedan under behandling
i armédepartementet och i norska regeringen, hvars utlåtande
sedan föredrogs i statsrådet, där regenten ägde att afgöra
saken, efter att ha inhämtat statsrådsmedlemmarnes mening.
I realiteten var dock saken afgjord af regenten redan i samma
stund, han uttalat sig genom chefen för kommandoexpeditionen.
Men härigenom vore bortfallen den garanti, som låg i
grundlagens bestämmelse, enligt hvilken det väl stode regenten
fritt att fatta beslut efter eget omdöme, men dock
icke förrän i statsrådet. Norska regeringen fann sig därför
föranlåten att uttryckligen framhålla önskvärdheten af, att
när från kommandots sida en mening uttalades i dylika
angelägenheter, meningen icke utginge från den, som utöfvade
den kungliga myndigheten och därför ägde att afgöra
saken i statsrådet.
Den sålunda häfdade konstitutionella uppfattningen ville
kronprinsen-regenten icke förlika sig med. Muntligen svarade
han, att som högste befälhafvare måste han i kommandoväg
yttra sig om hvem, som borde anförtros dylika poster, och
sedan lät han chefen för kommandoexpeditionen i Stockholm
skrifva ett bref af det, som Vogt karakteriserar det, beklagliga
innehåll, att kronprinsen hädanefter skulle låta generalstabschefen
under hand veta, af hvilken mening han i kommandots
namn borde vara i afseende på valet af dem, som skulle
utnämnas, men finge han icke åberopa ett sådant meddelande!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
