Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Vicekonungaidyllen i Norge. — Regentskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På vägen mellan Härnösand och Hammar fanns –
finns kanske ännu – en backe, Ödsbacken kallad, som var
en fjärdingsväg lång och utan tvifvel den brantaste backe,
som fanns mellan Stockholm och Haparanda. Men det
brukade inte hindra profryttare och annat vräkigt folk att
sitta kvar i vagnen uppför backen, utan att ömma för de
stackars krakarna. Hur förtjusta blefvo därför inte ägarne
till de kampar, som hade »nåden» att draga den kungl.
vagnen, och äfven folket, som stod här och där utefter vägen,
när de sågo kronprinsen med ett lätt elastiskt hopp lämna
vagnen och bege sig till fots uppföre! Ett brakande hurra
skållade genom skogen, och i all sin rojalistiska förtjusning
utbrast en bondgubbe till de närstående:
»Detta skall han, ta mig jäfveln, inte ha gjort för assint
– kom, så ta vi och hisse’n, och därvid ville bondgubben,
sannolikt en smula onykter, ögonblickligen sätta sitt devouerade
hissningsförslag i verkställighet och kunde endast
med möda afhållas från att rusa fram och hugga kronprinsen
i kragen.
Hvad som också slog mycket an, var, att han, då han
vid resan till Liden satte sig upp i en liten ensitsig karriol,
själf tog tömmarna och lät skjutsbonden sätta sig upp bakpå
»liksom en ann». Vid Nämnforsen gick han öfveralt på
branterna och ryggade ej från besöket af de mest otillgängliga
punkter, hvilken oförskräckthet gjorde bondpojkarne ytterligt
förtjusta.
En annan episod, hvarom länge med förtjusning lär ha talats
bland allmogen, är följande af C. Bååth-Holmberg anförda:
Vid ett tillfälle hade den vagn, hvari landshöfdingen och
flera andra höga ämbetsmän åkte, råkat välta i en krök af
vägen nära ett bråddjup; endast ledstången hade hindrat en
svårare olyckshändelse.
En stund därefter kommer kronprinsen susande förbi i
sin karriol och med en groflemmad skjutsbonde bakom sig.
Då han såg, att ingen blifvit skadad, ropade han leende:
»Det var nära, att fan tagit hela landshöfdingeämbetet!»
Framkommen till gästgifvargården, där en stor mängd bönder
samlats för att se honom, inlät han sig i samspråk med
sin skjutskarl:
»Du är allt stark, du, men nog är jag starkare! Ska vi
bryta arm?»
De ställde sig båda vid ett bord, stödde armbågarna mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
